tonyd - en vän för livet

Ja, vad ska man säga. Man ser vad man vill se, och tolkar saker till sin egen fördel. Men vissa saker blir man helt förblindad av.

Vissa saker får man tacka sig själv för, och andra saker en förbannad hosta. Hade jag inte haft den hade jag inte kommit till insikt, och heller inte behövt känna mig som en jubelidiot.

Nu känner jag mig som en jubelidiot, och det är faktiskt ganska skönt. "Hellre känna sig som en idiot och ha insikt, än inte känna någonting och vara ovetande" som en vis man sa en gång. Man kan undra vem det var.

Såhär är det. När jag idag bestämde mig för att berätta för någon, eller ja, i alla fall ge en hint om, vad jag kände så började jag konversationen på ett sätt så att någon skulle känna samhörighet med undertecknad.
Jag ledde konversationen mot snus. Varför, kan man undra.. och det är just för att de senaste dagarnas omänskliga hostande har stundtals markant förvärrats av mina rinnande snusar. Jag kännde därför en stark dragning av att börja sluta snusa. Vilket naturligtvis inte var någon seriös tanke... men hursom. Jag använde detta till att börja min sms-konversation. Det fungerade underbart, och  nivån las direkt på en väldigt passande dito.

Då slog det mig helt plötsligt!

Sen jag har kommit hem har jag levt på hoppet från en feltolkning. Ingen liten sådan heller. En FET jävla feltolkning. Gött tänkte jag, nu slipper jag gå i oråd längre. Men jag känner mig dum... och lite besviken på att jag inte tolkat rätt. Men sånt är livet. Om sanningen ska fram så kände jag hela tiden att min tolkning  var lite för bra för att vara sanningen. Jag har inte haft så mycket tur med livet, inte det senaste året i alla fall. Det har inte varit särskillt mycket som gått min väg... 

Men sånt är livet. 2007 har varit ett riktigt jävla pissår. Visst, det har haft sina bra stunder, men overall så har det vart ett skitår. Dålig vinter, dålig sommar, tråkig höst och mycket problem.

Jag har enorma förväntningar på 2008. lever det upp till en tredjedel av dom blir jag väldigt nöjd.
Vi får väl se.

Jag kan iaf utse förra årets bästa dag, i alla fall av alla jag kan komma ihåg. Den dagen inträffade någon gång i slutet av juli, under tågluffen. Jag låg i skuggan av ett träd i en park i Milano. det var 30-35 grader, och jag låg på min väldigt ergonomsika väska med liggunderlaget som kudde. Jag läste en god bok som  jag verkligen tyckte om och spanade samtidigt lite på italienarna som gick omkring. Jag kände total harmoni. Det var verkligen skönt. Den dagen har glatt mig många dagar såhär i efterhand också.

Nu är det dags att sluta hosta och krypa under täcket på riktigt.
Vi ses i framtiden.

Tries to keep shining... / A