Santa.

När jag satt här i soffan och kände att jag hade ganska tråkigt, för att jag inte hade någon att tala med dyker han plötsligt upp.

Ganska tunnhårig, med en väldigt ovanligt välvårdad typ av robinhood-frisyr, ett välvårdat skägg och en lugn avslappnad mörk stämma.

Jag uppfattar inte det första han säger, för jag har hörlurar på mig, men jag förstår i alla fall att han undrar om de tär någon film ikväll. Ja, det är det, svara jag. Det brukar det vara kl 8, men jag vet inte vad det är för film.
Aha, svarar han.

Han berättar seanre att han är väldigt trött, han kunde inte sova inatt. Jag frågar naturligtvis varför, och han berättar sansat att den som sov ovanför honom inte hade vett på att sluta snarka. Jag började tycka att gubben verkade vara lite knäpp.
Han fortsatte att berätta att han inatt mest av allt önskade att han hade haft sin vattenpistol vid sin sida. Jag skulle då varje gång han snarkade, böja mit ut och spruta i taket så det droppade ner i ansiktet på honom.
Jag skrattade varmt, och förstod att det är en knäppskalle jag har att göra med. En jävligt skön knäppskalle.
Strax därpå började han istället för en vattenpistol spåna på att man kanske kunde lägga ett chip bredvid snarkaren. Som varje gång han snarkade var programerat att spruta en stråle vatten på honom, för att betinga en reflex.

Han skrattade sendan lite gran, och kämpade för att hålla ögonlocken öppna.

Jag frågade vart han var i från, och han svarade att han var skriven i england, men kom egentligen från Irland. Det kunde man höra om man lyssnade noga, men hans dialekt hade spår av ett liv utanför Irland, så jag frågade honom vad han sysslade med.
 Jag är målare och uppfinnare, sa han. Jag leker med elektronik.
Har du gjort många målningar, frågade jag.
Nej, jag målar för långsamt för det. Jag började på en solnedgång för ett tag sen. Det tog mig tre år att slutföra den.
Vi pratade om det där med målninignar, och jag visade honom mitt mästerverk. Han blev lite imonerad och tyckte den var fin. Jag berättade att jag målade den när jag inte mådde så bra, och han påpekade att jag hade använt väldigt mycket fallos-symboler. Jag började neka först, men när jag såg närmare på målningen insåg jag att så var faktiskt fallet. Han började prata om att som målare finns det två stora krafter i livet: Att måla och kärleken. Man kan inte få båda. Jag frågade hur han menade, och försökte föjla med medans han förklarade. När han var klar höll jag med honom. Det ena tog ut det andra, man kan inte lyckas med båda.

Jag frågade vad han gjorde för att försörja sig själv.
Jag jobbar på båtar, sa han. Jag frågade om han var nån typ av matros, men han sa att han stod i disken på fina båtar. Båtar som Titanic. Den var byggd på samma ställe som titanic, sa han. Det är en massa rika engelsmän som åker hit och dit.

På frågan om vart han var påväg svarade han snabbt: Jag ska till argentina. Men jag har inte råd att åka dit nu, så jag måste hem och sälja lite saker. Jag har en oanvänd fin  DVD-spelare och en 10megapixelkamera som borde täcka resan. Men, sa han, så fick jag detta häromdagen. Han sträckte fram ett kuvert, jag öppnade och tittade i det.
En räkning, sa jag. Ja, kolla på summan, sa han. Jag fick den från portugal. Jag var där i november.
Jag kollade på summan 13000 EUR. Matförgiftning, sa han bara. ´
Han hade på grund av matförgiftning behövt ligga på tre olia sjukhus i portugal och i england. Han trodde dock att försäkringarna skulle täcka det, men han visste inte.

Han sa sedan, det är mina grejjer som står där uppe, jag kommer säkert somna snart, så du kan väl hålla ett öga på dom? Javisst, sa jag. Då ringde min mobil. Det var Elsa. Jag pratade med henne i någon minut, och efter att vi bestämt att vi inte skulle ses idag, la jag på och vände mig mot herr'n.

Han hade somnat. Och han snarkade inte.


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback