Andra generationens kändis... moi
Ja... jag tycker i alla fall att det är lite häftigt!
Stiltje
Detta har naturligtvis sina orsaker.
Jag bor nu mer med några vänner, som de flesta av er redan vet. Detta gör att man har andra saker för sig på kvällarna än att blogga, och när man väl känner för att blogga finns det annat som måste göras, även om man inte känner för det.
Dagarna är ofta ganska upptagna av annat, och helgerna är händelserikare än förut.
Det hände lite spännande grejjer i helgen dock.
Till exempel var mintel på besök, och var så från onsdag till måndag morgon.
Jag han dock inte festa med honom, då jag på fredagen tilltog lite för mycket förfriskningar, och blev av helt rättvisa själ inte insläppt på puben. Jag fick umgås med randomfolk som led av samma öde som mig, eller folk som troddes lida av samma öde som mig. (Då tänker jag framför allt på den svenska tjejen jag stod och pratade med som inte blev insläppt, trots att hon var spik nykter bara för att vakterna trodde att hon och jag var i sällskap).
Jag kom i alla fall hem någorlunda sent, och kallade det hela inte för ett fjasko... vilket man skulle kunan kalla mintels lördag, då han inte ens kom ut... (trots att andra saker gjorde det, tillexempel det mintel hade i sig).
Han behöver dock inte skämmas för det, då han inte var den enda som drabbades av detta öde.
Helgen har i det stora hela varit hård, snabb, men ganska rolig.
En annan intressant sak som hände i helgen var också att det införskaffades en skärbräda till lägenheten.
En skärbräda har inte funnits sen jag flyttade in, och inte innan det heller, då grabbarna inte har orkat köpa någon.
Jag och Pär gjorde det, och jag förväntar mig rikligt med cred för detta tilltag.
Jag inser också att jag totalt glömt bort att skriva om besöket på andra sidan irland som jag han med förra helgen.
Det måste jag göra...
... Och så måste jag skriva om skottlossningen och polispådraget också förståss!
Piz
There and back again...
Faktum är att jag har haft en massa att skriva om i helgen, men inte kunnat, så det kommer komma uppdateras här på lite löpande band hoppas jag.
En go sak som hände idag var att jag missade sista plattformen på LUAS-banan.
Jag satt och pratade med min mor i telefonen, halvsömnig och näst intill nyvaken. Eftersom koncentrationen var påspänd, så insåg jag aldrig att jag var på sista stoppet förän jag såg en av mina arbetskamrater spatesera utanför fönstret.
SHIT, tänkte jag. Knackade på rutan till föraren.
Jag hörde inte, men jag såg att han suckade djupt, han körde vidare utan at tjag fattade någonting, samtidigt som jag lite försiktigt försökte gömma mig för arbetskamraten som gick utanför fönstret.
När han väl stannade sa han åt mig att jag inte fick gå av där, utan att jag var tvungen att vänta på att tåget åkte tillbaka till plattformen igen.
Så där satt jag, glad, skamsen och go, och fick också där sitta i några miuter, själv på ett övergivet tåg.
Skott, slott och hälsensbrott.
Nu blir det mycket blogg och lite verkstad känner jag.
Skott:
I lördags var det fest. Det var kul
I söndags var det också fest. Det var också kul.
Det som var extra coolt i lördags var att jag och pär träffade några coola skottska tjejer.
Jag vet inte vad dom heter, och jag vet inte hur gamla dom var. Jag tror inte pär vet det heller... men roliga var dom.
Det allra roligaste med dom var att dom uppmärksammade oss när vi stod och körde våra goa dance-mooves (Boxen, Kebaben, Pingis (med psykadelisk serv), Gräva gropen, Kasta lasso... ja, you name it. Listan kan bli lång).
Först tyckte dom bara det var lite kul. Sen blev dom helt sålda. Gick och hämtade sina kompisar och sa åt dom att dom 'måste kolla på detta'. En stund kände jag mig som en djurpark, men efter ett tag när jag hade pratat med dom lite, så tyckte jag mest det var charmigt.
Jag har aldrig fått så mycket cred för min dans som jag fick den kvällen.
Det bäst var att några av dom var ganska snygga också, och framförallt charmiga som sagt.
Undrar om jag någonsin kommer träffa dom igen.
Slott:
Vet jag inget om... eller jo, calles bruds syster, calles bruds pappa samt carina berg och hennes familj var och turistade på ett slott i måndags. Sen satt vi och fikade med dom.
Hälsensbrott:
Jag har sjukt ont i min hälsena, och det känns som att den kommer brotta av när som hellst.
Eftersom jag har haft sjukt ont i min hälsena sen i söndags, innebär det att jag har gått ganska mycket med den sjukt onda hälsenan. Jag har ûberdansat med skottska tjejer med den onda hälsenan och bara helt enkelt varit full med den. Jag har gått till jobbet med den och bara legat i sängen med den.
Nu vill den inte vara med längre. Nu har den fördubblat sin ondska och skickat upp lite av det till vaden, som i skrivande stund är en riktigt fet och fin vadkaka... lårkaka i vaden alltså. Eller så är det träningsverk för att jag har gått så konstigt... Eftersom jag har haft überont i hälsenan.
Det känns också som att hälsenan är ett gammalt gångjärn från 1857, som knakar gött och går väldigt trögt, sådär så man känner hur dörren knakar när man öppnar den. Så känns min hälsena om jag rör på foten när jag ligger ner.
Jag känner att det är någonting där, men jag vet inte vad det är, och det gör inte ont. Känns ungefär som om man inte har smörjat en dörr från 1857-1858 någon gång.
Men jag hoppas allt detta har gått över till imorgon. Jag hoppas också att skottskan har svarat tills imorgon.
Piz,
Joe
Berserk!
Jag kikar mot Londisbutiken som ligger där och ser en kvinna, iförd inte allt för varma och stora kläder, stå och tokflippa på säkerhetsgallret på butiken.
När jag kollade lite närmare såg jag att även rutan hade fått sig några törnar, och var sprucket här och där.
Kvinnan (som var någonstans mellan 25 och uppåt) stod och sparkade på gallret. Hon slog på gallret. Hon skrek på gallret.
Vad hon skrek var nästan omöjligt att höra, då hon var full, förbannad och irisk.
Innanför gallret dock. Där var affären. Fullt igång, med kunder som stod och kollade på detta spektakel.
Där var kunder som stod utanför och inte kunde komma in och där var kunder som stod innanför och inte kunde komma ut. Nattgallret var nere för att hålla denna kvinna borta, vilket var lite smålustigtefter som sagt, ingen kunde komma in... Eller ut.
Det jag funderar över är varför drog dom ner nattgallret... och HUR gjrode dom det, och lyckades få henne på utsidan... Och varför var det ingen vakt där? Någon måste ju ha fått ut henne ur butiken... Vad var det som hade gjort henne så förbannad att jag kunde höra hennes illvrål halvägs upp på Summerhill?
Nae, mina vänner. Frågorna är många - svaren är få...
Skottland,
Detta gör att innehållet blir lidande, och det blir mer kvantitet än kvallitet.
Det finns dock några huvudämnen som jag vill behandla i detta blogginlägget.
Först och främst: Det största, men ändå ganska lilla, dock ganska påverkande, problemet.
Avsaknaden av snus.
Det är inte så att jag lider av någon påtaglig abstinens, sinnesrubbningar eller aggressivitet. Det känns i själva verket helt ok att inte snusa, även om jag föredrar att göra det. Någonting saknas hela tiden, och man är oftast ganska sugen på nåt, men det är inte värre än så.
Dock hade det varit ganska gott med en snus.
Pär han har suttit och sugit på samma stackars snus i fyra-fem dagar. Jag gav upp det där och tog min sista snus i lördags. Pär har kvar sin sista och tänker spara den till ett speciellt tillfälle. Jag försöker förklara för honom att det blir inte speciellare när han än tar den.
Jag hade också en snus som jag hade i käften ganska länge, men jag insåg att den inte skulle få mig att må bättre, utan snarare tvärt om. Det hade blivit lite som Brolins comeback i sunderland. Ett misslyckande som bara förlänger lidandet, även om det verkar som en ganska bra idé från början... Nae, lika bra att lägga skorna på hyllan direkt.
Ett annat ämne som är ganska roligt att behandla är den ruttna och väldigt tråkiga bruden som festade med oss i lördags.
Tobbes organ talade, och ringde upp denna kvinna och sa åt henne att hon skulle komma på fest hos oss. Kvinnan hette fanny. Hon var inte direkt jättesnygg, men hon var inte heller ful.
När kvinnan väl hade ankommit var inte tobbe längre intresserad, för han vart ganska full.
Till en början verkade hon dock ganska trevlig och jag pratade med henne en hel del.
Det hade börjat redan lite grann innan, men när vi gick ut tog helvetet fart.
Först kunde vi inte gå till "Tempel Bar"
»Det är ju bara turister som går dit, det är ju så tråkigt där!»
»Jaså? Har du varit på alla ställen på Temple Bar?»
»Näe, men det är ju dit alla turister går, så dit kan man ju inte gå!»
För dom som inte förstår det så var hon världsvan, och visste precis vart man skulle gå, för hon hade minsann varit här i ett och ett halvt år.
Cool tjej, tänkte jag... Nej det gjorde jag inte, för det var hon själv som gjorde det.
Vi kom ifrån dom andra en aning, och gick en bra bit framför dom andra, jag och hon.
Hon började prata lite om sitt jobb... Eller inte lite, utan svinmycket.
Hur jävla bra jobb hon hade, hur glada hennes jobb var att dom hade henne, hur hon banne mig hade blivit befodrad och att hon allt hade tänkt att åka hem en gång, men att hennes jobb behövde henne, och hon ville inte svika.
Hon tjänade asbra, och hade minsann också sovit i dom finaste sviterna, på dom finaste hotellen i dublin, och det var minsann inte alla förunnat att kunna göra det med sitt jobb.
Jävla Ruttna brud. Det slog slint i mitt huvud, och jag kunde inte, hur mycket jag än ville, vara trevlig längre för att samla pluspoäng.
Jag förklarade klart och tydligt för henne att jag minsan hade ett jobb där jag inte har någon chans till befodran dom närmaste 7 åren, att tjänar skitbra, att jag aldrig kommer få bo på ens det fattigaste hotellet i dublin med mitt jobb, och att jag tyckte mitt jobb var så jävla roligt.
Fast jag sa allt precis efter hon sa motsatsen. När hon sa att hon tjänade bra, då sa jag att jag tjänade dåligt... men la till varje gång att jag hade ett roligt jobb... så höll jag på ganska länge. Trött jävla brud.
Tillslut sa hon det enda smarta hon sa på hela kvällen.
»NÄE, nu orkar jag inte mer. Vi passar inte ihop.»
»Näe, det gör vi verkligen inte, sa jag. Du är så jävla tråkig! Jag skiter väl i om du har sovit på fina hotell!»
»Och jag skiter i dig. Ring dom andra!» sa hon.
Sagt och gjort. Jag ringde Mattias.
När vi mötte upp honom var han själv och visste inte var dom andra var.
Bruden sa att hon minsann skulle gå hem, för i temple bar (där vi nu befann oss) kunde man ju inte vara.
Matte försökte vara snäll och sa:
»Äh, men va fan ska du gå hem för?»
Jag slog honom hårt i sidan. Han fattade vinken, sa inget mer och jag såg på honom att han egentligen tyckte samma sak som jag...
Uuh?
Det var inte riktigt meningen, och jag försökte kompencera det med att inte ha någon rubrik alls i detta, men det gick inte.
Nu händer det lite saker på jobbet.
Idag ska jag vara Ninja. Jag vet inte hur länge, men det ska jag vara i alla fall... och det är jag glad för.
Vart är alla goa kommentarer? Det funderar jag också på ibland...
Shine...
Stillheten som gäst...
Äventyret har övergått till vardag och dom lustiga händelserna går inte längre omlott som dom brukade göra....
Men visst händer det saker, men inget främmande.
Det mest främmande som händer just nu är att jag gång på gång funderar på vad norbaggen egentligen gör här.
Jag och dansken måste gång på gång rätta och korrigera hans arbete, och han förstår inte mycket när vi försöker förklara för honom vad som gäller, vilka regler han måste följa, och att det måste stämma överens med mallarna givna till oss.
Men vad kan man förvänta sig av en norbagge från Tromsø som spelar in metal-solon för Youtube?
Nästa vecka ska jag dock följa med elsa till västkusten. Det kan bli trevligt, omväxling i vardagen och eventuellt ett äventyr att skriva om.
Ryktet säger också att det är snöstorm i danmark. Sämmer verkligen detta, eller är det något som dansken bara säger för att få uppmärksamhet i stillheten här på jobbet?
I övrigt har som sagt pär anlännt till staden med stort D. Han sitter just nu hemma i lägenheten och jag har ingen aning om vad han gör, eftersom alla mina vänner ockås sitter där. Dom har nämligen tagit ledigt idag av någon anledning som jag inte vet.
Det mesta har som sagt blivit vardag.
Jag har börjat bli van med att sitta och klappa djur eller surfa på youtube på jobbet, jag har också vant mig vid att käka spagetti och köttfärsås minst en gång om dagen, och jag har också blivit van vid att gå till jobbet.
Det känns som jag behöver något nytt... Ett fint projekt på jobbet, nya skor, ett gött recept eller kanske en ny människa i mitt liv. Vilket som hellst hade varit fint.
Jag kommer dessutom lägga upp en bild på mina skor jag använder nu, så ni kan lida med mig.
Och för det sista:
OM det är någon som läser det här som besitter en kopia av festfilmen, så skulle jag mer än gjärna vilja få en kopia av den. Antingen ladda upp den någonstans, så jag kan ladda ner den, eller helt enkelt kanske skicka mig en kopia. Jag återkommer med adress.
piz
Ett, tu, tre.
Nej, jag börjar med den enda likheten jag kan komma på.
I en storstad som denna känner jag mig minst lika anonym som jag gör när jag springer runt hemma i skogen. Hemma finns det inget folk som kan känna igen en, här finns det så mycket folk, så man känner inte igen någon. Skulle jag springa naken på paradgatan här så skulle jag med största sannorlikhet bli igenkännd lika mycket som jag skulle bli om jag gjorde det samma i skogen i Hulu.
Jag ändrar mig igen.
Vad saknar jag hemmifrån Hulu?
Vad jag saknar hemmifrån Hulu:
Jag vaknar i min säng, fönstret är öppet och jag vaknar inte av förbipasserande bilar. Jag vaknar inte heller av polissirener eller folkmassor, utan av fågelkvitter, kanske möjligtvis en gräsklippare.
Man kollar ut genom mor och fars balkongdörr, ser att det är sommarväder ute. Utan att ta på sig något extra plagg, går man ner och tar sig en kopp kaffe, går ut och sätter sig i solen.
Behöver man fixa nåt, laga nåt eller tillverka nåt, finns allt man behöver till vad man nu ska göra i verktygsboden, ladan, på rummet eller i någon av lådorna i det blå skåpet.
Man kan mitt i vintern spirnga ut till ladan i kalsonger och gummistövlar utan att någon bryr sig, tycker man är tokig eller över huvud taget ser mig.
En hund som kommer och vill ha gos, eller en katt som kommer och lägger sig i knät.
Sitta vid datorn, se på tv eller bara ligga i soffan med en påse chips och andra goa saker.
Jag vet inte - Detta blev inte så bra som jag tänkte mig... men jag skyller på att jag nog håller på att bli sjuk. Eller inte ritkigt tänkt igenom vad jag skrev... kanske för att jag håller på att bli sjuk - Jag vet inte.
Kära läsare.
Det har varit en festhelg med mycket party, därav lite bloggtid. Jag hade dessutom en ganska stressig torsdag och fredag på jobbet, vilket också är en starkt bidragande faktor.
Men jag kommer komma tillbaka, full med energi, utvilad och glad.
Hav tröst.
piz ,
mr a
Bagge, länk och go video.
Turistbin
Här har vi hästmarknaden på Dublins nordvästra ände. Varje söndag samlas folk för att byta, sälja och köpa hästar. Dom flesta hästarna är ganska ofina, och mår nog inte så bra. Men endel är helt ok. Här i dublin håller sig knockersarna (stavning) med hästar istället för med EPA-traktorer som folk har hemma. Ska man till en polare, tar man hästen.
Här har vi bilden på Satans boning. Ni som har läst bloggen vet vad det handlar om. Ni som inte har gjort det får lista ut själva varför just detta är satans boning!
Här är nåt gött monument i Phoenix park. Ganska phett och ganska coolt. Jag skulle vilja ha ett sånt monument efter mig tror jag.
Botten av en go flaska. Övriga kommentarer överflödiga!
Summerhill by day - Såhär ser det ut i Summerhill på dagen när det är rugbymatch några hundra meter bort på den öfverpheta stadion som ligger där. Summerhill by night är inte en lika trevlig syn. Summerhill är dublins Hedbo/hässleholmen/rinkeby/angered, ja - ni förstår.
Imorgon ska jag för övrigt jobba igen. Eller rättare sagt. Jag har något att göra på jobbet. Jag tror inte det kommer bli kul, men det innebär iaf att jag kan spara några youtube-klipp till nästa vecka. Så kanske jag har något att göra då också.
I övrigt så blåser det jävligt mycket här. Det var faktiskt en liten snubbe som blåste bort igår.
Piz
Bagge
Jobb, jobb och jobb.
Eller är det verkligen så?
Nej, det är det faktiskt inte, för jag jobbar nästan ingenting. Även om jag nog allt sitter här 8 timmar per dag, så är det inte många knop det går i.
Idag är inte ens Dansken och Norbaggen här. Så jag tänkte passa på att berätta lite om Norbaggen medans jag ändå inte har något annat för mig.
Norbaggen heter Tom.
Han kommer ända uppe i från nordligaste norbagge-land. Från fjällen i Tromsø närmare bestämt.
Tom är en ganska lustig människa. Han kväver alltid sitt skratt, även om han skrattar ofta, han är ganska lång, lite trögfattad, trevlig och totalt omöjlig att förstå när han snackar.
Eller inte totalt, men det är jälvigt svårt. Jag förstår dansken mycket bättre än baggen. Kan bero på att han snackar sin Tromsø-fjäll-norska och dessutom stammar en aning.
Tro-tro-tror du ikke jak må go-go-gør fært de hær fø-fø-først?
Ungefär sådär låter det, och han har massa roliga ord i sitt språk som jag inte alls förstår.
Han är lite svår att samtala med, då han inte förstår mig, och jag inte heller förstår honom.
Men jag pratade lite med honom en gång, och vi talade om allt möjligt. Bland annat om att han hade varit i england.
Helt plötsligt säger han:
»Faa-en»
»Vad är det med Norbaggen nu då?» frågade jag
»Mo-mo-mora mi skickert ett e-post te mi ångående etta br-brøv jek fått» svarade bagge.
»Jaha, vad stod det i det då?»
»Jek hør fatt ett inkall ti militæra igen. Jek skull hå sutt inøst i ena månt før jek int infønnt meg i tjænsta»
»Vadå, skulle du ha suttit i finkan? Gjorde du inte lumpen fast du skulle?»
»Vå-vå-vå trør do? Skull jek overge England, Sø-sø-søx vart deg me ena kvinne och ett gatt arbet, før militæra?»
»Ho-ho-ho vær ena MILF også. 39 or og jætte læ-læ-lækker!»
»Jaha, vad hände med henne då?» Frågade jag.
»Ho ble gravidt, och fosænn. Je-je-jek hør int træfft hænni sent døss. Int bø-bø-børna hæller. De-de-det ær gånske tor det!»
Norbaggen spelar också gitarr, sitter hemma och lär sig goa metal-solon som han spelar in och lägger upp på YT.
En ganska underlig man med andra ord, men vad förväntar man sig från en man från fjällen, från nordligaste norge?
Inte mycket.
Haj
Anledningen är väl för att jag har sällskap, och har annat för mig om dagarna, men jag har några ämnen här och var som jag har funderat på att publicera snart. Minst två i alla fall.
En annan av anledningarna till att jag inte skrivit så mycket kan också vara att mina läsare sviker.
Dom flesta av mina kompisr läser inte längre min blogg, vilket gör det hela lite tråkigare. Jag har mer eller mindre halverat min kvot av läsare på en dryg vecka, det sätter sina spår på psyket.
Men med lite uppmuntran kan jag nog komma igång igen, till exemel lite kommentarer, en som mackan lämnade till exempel.
Jag har fått några kalsbilder att publicera också, men dom kommer också senare för nu är klockan mycket, och det börjar bli dags för att gå och lägga sig.
Men en liten snabb resumé kan ni väl få.
Jag trivs bra i min lägenhet, men mina pengar tryter fortfarande, dådet är nåt knas med överföringen.
Grabbarna är väldigt trevliga, och jag har äntligen fått lite fler tillfällen att dricka öl.
Jag känner att jag börjar sakna vissa saker hemma. Inga stora saker, men vissa.
Closing time.
Nå?
Jo, dom första 3 timmarna gjorde jag ingenting.
Sen hittade norbaggen (som för övrigt snart kommer få ett eget blogginlägg) en bug i ett spel, som vi var tvugna att kolla närmare på.
Klockan ett var det samling i lunchrummet. Jag hade ingen aning om varför, men gick dit, då man blev tillsagt.
Där stod det god italiensk mat uppdukad, med fina salamikorvar, härlig mozarella-ost, skorp-pinnar, oliver, parmaskinka, ostar och coca-cola.
Alla var där och åt.
Varför detta speciella undrar kanske ni.
Jag har inte en aning, om jag ska vara ärlig. Men folk var glada och åt.
Strax därefter började Paul snacka om massa priser, och drog fram en låda med massa papperspåsar i.
Jag visste att ett stort påskägg skulle lottas ut, mer visste jag inte.
Han drog fram en burk med massa lappar med namn på, efter det tog han upp en påse, läste upp ett namn och man fick varsin påse.
I påsen fanns det olika saker. Jag fick ett klistermärke i min. Kul!
Alla flamsade väldigt mycket, samtidigt som folk smaskade i sig lite allt möjligt av godsakerna som fanns där.
Tillslut hade alla fått sitt paket och en av tom:arna hade vunnit det stora ägget.
Varför ett påskägg?
Vet inte.
Sen kom det fram champagne. Varför?
Jag tror att det var för att jobbet har fått ett nytt kontrakt. Eller två kanske. Det var iaf en snubbe där och snackade som sa att han hade jobbat här i tre månader. Jag har sett honom någon enstaka gång tidigare i veckan, men aldrig innan det. Undrar vad han har gjort hela tiden.
Sen bjöds det på champagne, och alla drack.
Men jag uppfattade som sagt aldrig varför, dom sa inte det. Jag bara misstänker att det har med kontrakten att göra.
Så... Jag har gjort följande på jobbet idag: 15 min effektivt arbete, käkat fin italiensk parmaskinka och druckit två tre glas champagne. Resten av tiden har jag bara suttit och youtubat och wikipediat.
Gött jobb. Goda nyheter fick jag höra också. Hoppas jag är inkluderad i dom!
Lockelser
Senare i veckan var jag åter igen hos Elsa.
Dagen var tisdag. Jag skulle också åter igen försöka hjälpa Elsa med hennes cykel som har fått punktering. En ny slang var inköpt så det var bara att montera och pumpa... Inte.
Ventilen var av modell konstig. En såndär ovanlig ventil som oftast finns på lite finare cyklar och cyklar som jag inte cyklar på. Men vi insåg med lite råd av Stina, att en adapter till pumpen måste inköpas för att cyklen ska kunna pumpas riktigt.
Hur som hellst...
När jag skulle åka hem stod jag åter igen utanför St Anne's 666. Jag var heller inte denna gången ensam.
Men det var inte mannen med dom svarta glasögonen denna gången.
Nae, nu var det två stycken tejer.
Två väldigt söta tjejer, ungefär samma ålder som jag. En charmig irländsk dialekt och lagom uppklädda.
Dom skrattade och var glada, dom pratade om allt möjligt och verkade mer eller mindre som två perfekta tjejer...
Men jag var rädd. Oh, va jag var rädd.
Två, av Satan själv, utsända lockelser med uppdrag för att förföra och förhäxa mig. När dom skrattade fick jag koncentrera mig för att kolla åt ett annat håll, och när dom log mot mig, ja då fick jag blunda. Jag visste att om jag hade givit dom ett leende tillbaka hade jag varit lost. Körd. Borta för alltid.
I 15 minuter stod vid där. 15 minuter som kändes som en hel evighet.
Sen kom räddningen. Buss 19.
Inte min buss!
Det var en nervös väntan innan jag insåg att dom utsända verkligen skulle hoppa på bussen.
När bussen stänger sina dörrar, ser jag hur dom ger långa, besvikna blickar efter mig, och jag kan äntligen andas ut.
Strax därpå kommer min buss. Buss 123.
Något skakad, men ändå lättad, beger jag mig tillbaka hem till summerhill 43 och tryggheten i gettot...
I
St Annes 666
Är det någon som kommre ihåg mannen med de mörka glasögonen?
Inte? Då ska jag berätta om honom.
När jag åkte hem från Elsa för någon vecka sedan så klev det på en mystisk man på bussen. Mannen hade mörka solglasögon, trots att det var nästan mitt i natten.
Han talade till mig, och frågade om det var ok om han stängde fönstret. Såklart var det det, svarade jag.
Mannen böjde sig över mig, och stängde fönstret.
»Underlig man» tänkte jag.
Några dagar senare stod jag och väntade på bussen i centrum. Jag skulle till elsa naturligtvis. Bredvid mig stod en man jag kände igen. Mörka glasögon och en lustig frisyr, skinnjacka och jeans.
Jo, det var han.
Underligt att jag stöter på honom, tänkte jag.
Staden är ju trotts allt ganska stor, och det är väldigt sällan man stöter på samma folk flera gånger inom en kort tid.
Han satte sig på bussen och hoppade av några stationer innan Elsa. Det var även denna gången väldigt mörkt ute, men hade trots det sina mörka solglasögon på sig. Jävligt underligt.
Detta var fredag kväll, kanske vid 7-8 tiden.
Senare samma kväll skulle jag, Elsa och Karin dra till dom svenska killarna (vilka jag nu bor hos).
När vi stod och väntade på bussen ser jag en man närma sig.
Det är han... igen!
Han ställer sig vid mig. Han vänder sig plötsligt och målmedvetet om och kollar på huset som är precis vid hållplatsen.
»St Annes 666!»
»Förlåt?!» svarade jag.
»St Annes 666» säger han igen och pekar mot huset.
På dörren står det mycker riktigt "St Annes 666".
Jag hade faktiskt lagt märke till att det stod 666 tidigare, men inte reflekterat över det mer än att det var coolt med 666.
»St Annes 666» sa han igen... »Saintans 666... SATANS 666, Do you follow»
»Uuh, Satans 666... coolt!» svarade jag.
Varför sa han det just till mig? Kände han igen mig? Är han satan?
Dagen efter stod jag där igen. Jag står och funderar lite över St Annes 666 så kollar jag på buss-stop-skylten. Jag ser att det står ett nummer på den. Nån typ av ID-nummer.
Jag kollar närmare. Jag ser att det står 13-någonting.
Jag går närmare. Ganska spännd denna gången...
»Inte kan det väl vara så bra...» tänker jag.
13 någonting 7.
Jag börjar svettas.
»Det kan inte vara sant» ekar gång på gång i mitt huvud.
När jag är framme vid skylten ser jag...
»13... 77... FAN!»
Det var jävligt typiskt. Utanför Satans 666 upptäcker jag att det finns ID-nummer på buss-stoppen. Naturligtvis står det 1377 på den.
Någonting är helt klart jävligt mystiskt med det där stället...
Star Turtle
Jag har flera gånger under min vistelse här i Dublin noterat två män gå omkring. Den ena uppklädd till en cirkusdirektör, och den andra med en gigantisk sköldpadde-dräkt.
»Undrar vadan detta fyndiga påhitt ska symbolisera» har jag, varje gång jag sett det, tänkt.
Detta är också något jag funderat på till och från på sen jag kom, eftersom mitt första möte med jättesköldpaddan skedde redan efter några dagar.
När man går på stadens gator här så är det överallt folk som delar ut saker gratis här och var... Metro, Herald, Rabbatt-kuponger, reklam eller något annat smått och gott.
Idag innan jag hoppade på LUAS så var det några grabbar som stod och skrek:
»HELP US SAVE ROCK'N'ROLL»
»Ja, varför inte?!» tänkte jag, och gick fram.
Snubben som ropade gav mig en påse som det stod "HELP STAR TURTLE SAVE ROCK'N'ROLL" på.
När jag satte mig på luas öppnade jag påsen.
I påsen fanns det:
- En lapp med nedladdningsintruktioner för Star Turtles nya singel
- En godisklubba
- En bandana
- En tandpetare
- En sten
- En klisterlapp
Det fanns också ett litet texthäfte, där det står såhär:
"DOWNLOAD INSTRUCTIONS - "Orbit", Star Turtle's new single for free! Follow the instructions on the card to download it. Did we mention it's free? By The way, it's FREE!!!
LOLLIPOP - To help keep your energy up while you jam out
BANDANA - This is to keep your hair out of you eyes while you paly air guitar to Star Turtle. (If you are bald, though blow, try tying it around your wrist)
A STICK - This might look lite a toothpick but it's not. It's a burly stick to remind you to "stick it to the man" everyday. Do us proud
A ROCK - To encourage you to meditate on the deeper side of rock'n'roll. What does it mean to you?
STICKER So you can help promte the salvatuon of rock'n'roll. Join the movement. Power to the people."
»Roliga snubbar» tänkte jag.
Detta fick mig att fundera. Det är ganska roligt att gå omkring utklädd som en sköldpadda.
När jag kom till jobbet, gick jag in på deras hemsida.
Där ser jag en musikvideo till deras nyinspelade alster.
Vad ser man i videon?
Jo, naturligtvis en gigantisk sköldpadda som var väldigt bekant...
Så har man löst ännu ett av dublins olösta mysterier.
KAATCHING!
NINJA!
Igår var det snöstorm, idag är det sol, blå himmel, bra luft och underbart väder.
Jag vaknade åter igen upp i min nya lya,
till ljudet av andra män som duschar.
Det är underbart!
Det är möjligtvis jävligt bra nyheter på jobbet också,
men det vet jag inte förän jag har fått projektet.
Stämmer ryktena som jag har hört, så vet jag iaf några som blir väldigt avundsjuka!
Rent formellt; Vidare uppdateringar.
En skön promenad, vilket har resulterat att det är hål i hälarna på mina skor var bra och skön. Vädret var gött, och jag var glad.
Total Swedish Festival ägde rum på kvällen. Love Is All och Sahara Hotnights skulle spela på kvällen, men först skulle vi gå och käka köttbullar och potatis.
Jag hade laddat upp hela dagen inför att få äta köttbullar och potatis.
Först kom vi till ställe nr ett.
»Hej, Ni serverar svensk mat här, inte sant?» Frågade Elsa.
»Jo, det gör vi, fast det är slut just för tillfället. Det tog slut redan vid lunchen»
Jag stod i bakgrunden och kände mig jävligt nere. Jag trodde att vi inte skulle få några köttbullar.
»Vi går till ett annat ställe, det finns flera ställen som serverar köttbullar» sa Elsa.
Hoppet återvände och vi hoppade vidare till det andra stället.
»Hej, ni serverar svensk mat här va?
Klockan var vid detta laget 19:10 och det var bara 50 min kvar till insläppet på Total Swedish Festival.
»Ja det gör vi...»
Jag var nu skitglad. Köttbullar... Mmm...
»...Men efter 7 serverar vi bara paj.»
Jag satte mig ner och började gråta... Hopplösheten infann sig, och jag kunde lika gärna gå och dö på en gång.
Det blev inga köttbullar den kvällen.
Dock en übergod pizza på en italiensk resturang.
Vi gick till "festivalen".
Där fick man skämmas för alla fulla svenskar som lärde ut fula svenska ord till andra fulla människor som inte kunde svenska.
»Din jävla F*tta» Sa en tjej till en irländsk kille, och försökte få honom att säga efter.
»That girl is en routten broud, isn't she?» sa Sean, och log.
»Ja, det är en rutten brud» sa jag tillbaka och log. Jag hade lärt honom 'rutten brud'.
Flera värdefulla, men ändå bortbjudna, snusar senare började Love is all spela.
Jag gillade dom
Sen började Sahara Hotnights spela.
Dom var skitbra. Myket bättre än vad jag förväntat mig. Dom gjorde dock inte det där goa grejjen. (mackan, du vet vad jag pratar om) men dom sjöng mycket bättre än vad dom gjorde sist jag såg dom.
På söndag åt jag frukost, sen ringde jag till grabbarna i lägenheten. Dom sa att det var helt ok att flytta in där, så det gjorde jag.
Nu sitter jag på jobbet, är lättad och mår bra.
Jag sov i mitt nya hus inatt. Igårkväll satt vi och såg scrubs...