tonyd - en vän för livet

"Sannerligen säger jag dig: Gör mot andra så som du själv vill bli behandlad"
Men om människor i fråga inte vill bli behandlade som jag vill, då måste jag ju behandla dom annorlunda mot vad jag vill. Att behandla folk annorlunda mot hur man vill behandla dom är inte ärlighet, men kan däremot vara tillgivenhet och älskvärdhet. Vad vet jag...

Frida, eftersom du är antagligen den enda som läser denna blogg (jag såg idag att jag har oftast bara en sidvisning per dag med rekord på 7 sidvisningar av totalt 5 unika användare) så tillägnar jag dig på din egen begäran en hälsning här. Jag tillåter dig också sprida bloggen till dom som du tror skulle vilja läsa den. Vilket inte innebär min familj eller mina vänner här hemma. Men känn dig fri att sprida den till så många du vill, så länge du tror att dom bryr sig.

Men frågan är ofta, vill man bli behandlad som man tror att man vill bli behandlad? Är det hela ibland kanske ett krig mellan det undermedvetna och det medvetna jaget?
 
Jo, så är det. Det är jag nästan säker på att man vet dessutom. Att jag skriver att jag är nästan säker beror på att jag har faktiskt inte läst någonstans att man vet det, utan bara kanske hört det någon gång, och då jag antagligen inte definierat det undermedvetna och det medvetna rätt, så kan jag inte heller vara helt säker.

Varför jag skriver all denna crapy smörjan vet jag inte. Kanske beror det på att jag börjar känna mig lost igen. Kanske beror det också på att jag antagligen är lite kärleksbakis, och tycker om någon lite mer än vad jag vill erkänna. Kanske till och med ganska förtjust... Vilket också det antagligen är en kamp mellan det undermetvetna och det medvetna mig. Jag vet att om jag berättar att jag vill något mer kommer det jag vill ha försvinna, och istället för att få ett helt fullt glas, finns det en stor risk att jag i slutändan kommer finna samma glas i stort sett tomt, förutom några droppar av hopp längst ner, vilka jag sakta försöker suga i mig, i hopp om att jag ska få mer, men då jag i själva verket bara tömmer glaset på allt som överhuvudtaget fanns däri.

Personen i fråga gör mig alltid glad, och har så gjort sen dom första stunderna jag lärde känna henne. I början förstod jag det inte riktigt, men efterhand har jag insett att hon har en större påverkan än vad en vanlig kompis har. Problemet är att jag för tillfället befinner mig i en livssituation som aldrig skulle tillåta en relation större än en mycket god vän. Om det nu finns något sådant som en relation större eller bättre än en mycket god vän. Det handlar nog nog i ett sådant fall snarare om olika mynt inom samma valör, än större eller mindre valörer.

Jag är dessutom glad att det inte hände mer än vad som hände, även om jag verkligen ville det. Men nu är chansen större att du finns kvar i mitt liv på ett närmare sätt. Det försvinner inte på samma vis det hade gjort annars.

Nu ska jag också förklara för mig själv varför jag känner som jag gör: "Jo, ser du... För det första: En mycket vacker person, söt livfull och läcker. Som dessutom utrycker sina känslor på ett ärligt sätt, och som inte snckar massa skit i onödan. Men som ändå säger vad som känns bäst, och vad som behövs sägas. Smart, välbildad och djup, men absolut inte på något töntigt sätt, vilket det ofta blir när folk (inklusive moi) vill vara coola och djupa."

Jag vet nu; jag tycker om dig mer än vad jag vill erkänna för mig själv... Och ett kryptiskt meddelande i din blogg gör inte saken bättre, även om jag inte kan tänka mig att det handlar om mig. Vilket jag iofs skulle önska att det gjorde.

Shit.

Nu är det dags att sova, innan alla dryga tankar kommer...

Shine on / Nicke

Vännerna försvinner en efter en, likaså alla tjejer jag beundrar. Jag känner mig mestadels tom och oförmögen att ta tag i mitt eget liv. Det finns så mycket som jag skulle vilja göra, men ingenting som jag verkligen känner är rätt.

Jag behöver träffa folk. Folk som inte är inskränkta, nervärderande, konstiga eller som man behöver be om ursäkt för att man känner. Jag behöver träffa tjejer som man kan vara kompis med, men som man samtidigt tycker väldigt mycket om. Någon som är lite mer som jag.

De enda två som jag verkligen har känt påverkat min personlighet är min lilla Linda och Bamse. Två vänner som båda två snart är borta ur mitt liv... För det kommer inte dröja många månader nu innan Bamse för evigt försvinner ur mitt liv. Det kommer nog bli väldigt jobbigt, men han har det kanske inte så bra som man hoppas på att han har.

Bamse har alltid funnits där för mig. Även om han inte vetat om det. På senare dar har jag tagit mig vanan att alltid säga godnatt till honom några minuter innan jag själv går till sängs, bara för att han ska inse att jag tycker om honom. Jag vet inte hur många gånger jag bara legat bredvid honom och pratat lite med grabben bara för att jag vill att någon ska lyssna. Förhoppningsvis förstår han att jag tycker om honom.

Linda tror jag är för evigt ute ur mitt liv. Hur mycket jag än hoppas på att jag har fel. Hon förstår nog inte riktigt vad hon har betytt för mig även om jag har berättat det för henne. Det är det enda jag någonsin har hittat på den kvinnan som är lite negativt. Hon har haft svårt att förstå hur jag har det, lite svårt att förstå. Men jag klandrar henne inte. Varför skulle jag göra det?! Hon har gjort det jag har velat i flera år; Vågat ta ett kliv vidare i livet. Nu träffar hon nya folk som tycker om henne precis som vanligt. Alla tycker om henne, det har folk alltid gjort. Vilket inte heller är så konstigt, med tanke på hur hon är. Fruktansvärt trevlig, snygg, rolig, lättsam och duktig på allt hon tar sig för. Lite som jag... fast bättre... och tjej.

Jag kommer nog aldrig träffa någon som henne igen. Jag kommer säkert träffa folk som jag tycker om lika mycket som henne, men ingen som hon, själsfrände.

Nu har jag gått omkring i Skene i 2 år utan att egentligen ha uppnått någon högre grad av glädje. Förutom bandet då förståss, som har varit riktigt kul. Men känslan säger att det inte kommer bli det riktiga Dolk igen. Kanske är det för att jag vet inte om jag vill det. Jag vet inte ens om jag vill tillbaka till mina gamla vänner när jag väl har lämnat dom, om jag nu kommer göra det, det vill säga. Eller... hmm... Jag kommer nog gå tillbaka till mina vänner, det kanske blir goare när man har varit ifrån varandra ett tag, men som det är nu så är jag lite trött på vissa saker. Jag är trött på att alltid vara häftig.

För det är lite så. Det ska alltid vara roligt och coolt, det är aldrig riktigt avslappnat. Enda gången det är det är när vi gör musik, vilket vi inte gör längre. Vissa av vännerna känner jag mer samhörighet med än med andra. Låret till exempel. Han har alltid varit snäll och trevlig, glad och go. Han gjorde också det jag skulle ha gjort. Han satte ena foten utanför. Men han hade Malin. Fan det skulle jag också ha gjort när jag hade chansen. Nu har jag inte chansen längre. Nu måste jag ta hela klivet på en gång, och det klarar jag nog inte av att göra själv.

Sen hösten då jag gjorde mitt största misstag hittills så har mitt liv inte riktigt varit som det var innan. Jag har ändrat min personlighet en del. Kanske beror det på att jag inte har haft någon att prata med på riktigt, och kanske har det berott på att jag inte har varit i samma miljöer som innan. Jag har blivit ett svin, samtidigt som jag har börjat tänka på saker jag aldrig tänkte på innan. Undermedvetet har jag, antagligen på grund av att jag bor där jag gör, dragit mig mer åt det utseendefixerade hållet. Nej, jag är inte alls utseendefixerad, men ändå tio gånger mer än vad jag var för ett år sen. Jag har börjat fundera på om jag är snygg eller inte, vad folk tycker om mig och hur jag beter mig.

Förut betedde jag mig som mig själv. Jag tänkte inte så mycket, försökte inte vara smart, försökte inte vara rolig, utan var det när jag var det och var det inte när jag inte var det. Vilket inte berörde mig alls. Klart jag tyckte om när folk gillade mig, men det spelade ändå ingen roll. Nu måste jag anstränga mig för att vara trevlig, träffar jag en tjej på krogen så vet jag att det finns chans för mig att få poäng och konversationerna kommer därför inte helt naturligt. Det gjorde dom innan, då jag inte tänkte på det sättet.

Jag vet inte om jag gillar mitt nya jag. För jag känner att jag själv finns där under någonstans.

Sen har jag tröttnat på mycket också. Jag är trött på det gamla vanliga. Senaste veckorna har jag till och med känt en lönlöshet i att dricka öl på helgerna. Det trodde jag aldrig skulle inträffa.

Funderade också på när jag åkte hem från mackan idag på om jag skulle ge mig ut och lifta till någonstans. Det skulle jag klara av själv. Men vart ska jag dra?! Jag vill dra till någon jag känner och till någon jag tycker om, men dom flesta går inte att dra till. Inte på det viset.

Sarag bor nu mer i London. Tillfälligt eller inte vet jag inte. Det är tråkigt. Hon förstår inte heller riktigt vad jag känner för henne. Jag beundrar henne, det har jag alltid gjort. Hon är lite som jag alltid önskat jag kunde vara. Lite äventyrslysten, små-ond, men ändå väldigt charmig. Hon är modig. Hundra gånger modigare än mig i alla fall.

Jag skulle vilja åka upp och hälsa på Linda och Gustaf också, men jag vet inte om jag mår tillräckligt bra för att kunna festa med Linda. Jag skulle nog bara känna en avundsjuka och hopplöshet om jag festade med dom... eller ja, med Linda i alla fall. Det skulle vara kul att gå ut med Gustaf i Skövde.

Rebecca skulle jag också vilja hälsa på, men jag vet inte hur det skulle kännas heller. Jag har alltid tyckt om den kvinnan. Även om jag många gånger inte riktigt förstått mig på henne, så har hon alltid tilltalat mig. Det handlar bara om att acceptera folk som dom är. Och ja... jag har fortfarande mina drömmar. Det hade varit väldigt kul att hälsa på henne, men frågan är hur det skulle bli. Hade kunnat bli väldigt kul, hade kunnat bli väldigt mysigt och hade kunnat bli väldigt fel.

Sen har vi Maria. Henne ska jag hälsa på om några veckor, vilket antagligen kommer bli väldigt kul det också. Men jag är lite orolig för hur det kommer bli där också. Jag vet inte riktigt vad hon tycker om mig. Eller vilka känslor hon har. Jag betvivlar starkt att det är något intresse på det sättet, men ibland gör hon uttalanden och ger hintar om att det är precis så. Men det känns som om hon skulle vara mer tydlig i så fall. Och vad jag känner för henne har jag ingen aning om. Jag vet att jag tycker om henne mycket, men jag vet inte på vilket sätt.

Sara är helt borta ur leken, inte från min sida, men hon har inte hört av sig en enda gång sen hon skaffade sin boyfriend. Jag har i och för sig aldrig blivit så glad över att höra att någon jag gillar skaffat kille, det var hon verkligen värd, men jag vill ändå ha en liten bit av kakan kvar. Jag tycker att hon kan unna mig ett sms då och då. Sara saknar jag jättemycket, ganska ofta. Hon är mycket smartare än vad man tror, speciellt när det kommer till att förstå sig på människor. Dessutom är hon genomsnäll. Jag gillar snälla människor.

Jag vill sluta göra mig till. Och jag vill bort härifrån. Ska jag åka till Dublin, eller ska jag åka någon annan stans? Vart jag än åker så vill jag ha en ny miljö och träffa nya människor. Lättsamma människor och trevliga människor.

Sen jag skrev om Rebecca började jag fundera vem som skulle få läsa detta, och insåg att jag ska skicka det till henne, men jag funderar också på om jag verkligen ska göra det. Vad vinner jag på det? Antagligen vill jag nog bara ha medkänsla och känna att någon bryr sig. Eller att någon ska få veta vad jag funderar på. För jag har funderat ganska mycket den senaste tiden. Jag har aldrig mått såhär innan. Visst, jag har känt mig som en maskin och en drönare många gånger, men det har aldrig gått såhär upp och ner som det gjort det senaste... samtidigt som jag aldrig riktigt når botten, och inte heller toppen. Jag blir aldrig riktigt glad, likaså blir jag heller aldrig ledsen. Jag skrattar hjärtligt väldigt sällan och blir inte heller gråtfärdig någon gång. Sist jag grät var några månader efter jag gjorde slut med Linda. Förutom i samband med det uppbrottet, eller i samband med uppbrott överhuvudtaget, så vet jag inte när jag grät senast. Jag grät inte på farfars begravning och inte heller på sundborn. Att jag var den enda i min årskull som inte grät när vi skulle skiljas åt skäms jag över... eller nej, jag vet inte vad det är, men jag känner att jag hade mått bättre om jag gjort det. I alla fall nu i efterhand.

Vad ska jag jobba med när jag blir stor? Vad ska jag plugga när jag väl bestämmer mig för att plugga? Var ska jag plugga och varför?

Jag vet inte. Jag vet ingenting.

Och vad ska jag göra imorgon kväll? För tre månader sen hade det varit självklart. Dricka öl, om inte hemma hos någon, så i den underbara replokalen. Men nu förtiden finns det varken replokal kvar eller någon att dricka öl med på fredagarna. Mackan har jag varit hos mycket de senaste dagarna så dit vill jag inte, och Kim känner jag inte heller att jag vill till. Berra och Mintel hade jag kunnat dra till, det är alltid kul att vara med Berra, men jag vet inte om jag orkar vara med Mintel. Pär ska antagligen vara med Julia, and he is always nagging on about how wonderful she is. Gött för honom, men jag vill inte höra längre. Pär är nog för övrigt den person jag helst skulle vilja åka iväg någonstans med, fast då ska det vara nöjesresa. Jag vet inte om jag skulle klara av Pärs lathet. Linus känner jag inte tillräckligt bra för att tillbringa en kväll hemma hos, och hemma vill jag nog inte vara. Men antagligen blir det hemma, hos Mackan, hos Kim eller B och M.

Om jag drar ner mig själv i fördärvet, undrar om det då blir lättare att ta sig ut? När man måste ta sig ut? Jag har aldrig varit bra på saker som jag inte måste. Det är när jag har kniven mot strupen som jag kan uträtta saker, små som stora. Kan det vara det som är vägen ut?

Som sagt: Jag vet inte...