tonyd - en vän för livet

Det är inte för inte man blir lite avundsjuk när man sitter här med sina djur som man mest av allt vill göra allt för att avliva.

Företaget som utvecklar många av spelen jag hittils har gått igenom har nu samlat all skit och utvecklat ett überspel som innehåller dom värsta och tråkigaste momenten i alla dom spel vi har spelat av samma utecklare innan. Urs.

Vad händer sen?

Man vänder sig om... och där sitter en tysk, en italienare, en spanjor och en fransman.

Man ser eld, man ser död och framförallt, man ser bra grafik och blod.

"Åh, zombies?" Frågar Ciaran
"Nej, Vampyr-Zombies" Säger Tommy och ler.

En pistol blixtrar till, tysken har hittat ett vapen. Skärmen bredvid blixtrar också till och italienaren tjuter av belåtenhet.

"Om man plockar upp liket och lägger det i elden, börjar det brinna. Askul" säger han med förtjusning, samtidigt som han skiner som en sol.

Jag vill inte klappa fler djur. Jag vill döda och bränna vampyr-zombies!

Jag slår upp ögonen.
»Fy helvete!»  
Jag känner hur illa jag luktar. Jag funderar först på om jag har bajsat på mig, men inser snart att det inte är bajs som luktar, utan det är mina otvättade armhålor.

Jag hoppar raskt ur sängen för att så fort som möjligt hoppa in i duschen, och om möjligt tvätta bort denna oävna stank.

Jag går fram och känner på dörrhantaget.
»Upptaget! Jävla fransman!»

Jag kollar på klockan. Klockan är alldelese för mycket, och jag förstår att jag måste skynda mig om jag ska hinna duscha innan frukost.

Fransmannen efter 20 minuter kommer fransmannen glad ut ur duschen, men jag hinner inte uppfatta vem det är, då han vänder sig direkt mot ytterdörren och går.

Jag springer in i duschen för överhuvudtaget ha en chans  till att hinna käka frukost innan jobbet. Väl inne i duschen finns det vaken tvål eller schampo kvar, så jag får stå och skrubba bort smutsen från min kropp med en nagelborste.

Jag slänger på mig kläderna och skyndar ner i köket där mina havregryn ligger och väntar på att bli en mindre god gröt... Trodde jag. Jag kommer ner i köket och inser att någon har tagit mina sista havregryn som hade räckt precis till en lagom portion gröt. Nu finns det ingen gröt, och det finns ingen tid för att rosta bröd och dricka kaffe heller.

»Jävla fransmän» säger jag till dom två svenskor som sitter framför mig, innan jag går ut i lobbyn för att möta dansken. Han sitter i alla fall där han ska, och vi går till jobbet.

Jag slösar mina sista pengar i plånboken på att köpa en bacon-bagel på vägen, för att överhuvudtaget få någon frukost, vilket innebär att jag bara har råd med en cholkadbit på jobbet, om jag nu vill ha något att äta.

När jag knaprat i mig min bagel känner jag att det är dags för en snus. Öppnar dosan...
»FAAN»
Jag plockar motvilligt upp en av dom två snusarna som ligger i dosan, och stoppar den i munnen...

Undrar hur det kommer att gå idag...

Jag har några problem.

För det första är jag ganska pank, vilket innebär att jag måste låna av någon.

För det andra har jag bara en av mina oerhört kassa hörlurar kvar. den andra har inmälet ramlat ut ur. Tråkigt, för man får ingen riktig känsla med halv stereo, med kasst ljud.

För det tredje måste jag tvätta, men jag har inget tvättmedel, och vet inte om jag har råd att köpa. Sno kan jag inte heller göra, för då stupar mina principer och karmamätaren skulle sjunka drastiskt.

Jag har snusat mindre som fan de senaste dagarna.
Den nuvarande dosan öppnades i söndags morse, och det är fortfarande 9 snus kvar i den. Tänkte ha 8 när jag går och lägger mig. Tänkte lyxa till det och ta en efter tandborstningen.

Om någon kommer och hälsar på mig överaskande utan att berätta nåt, så kommer jag inte bli glad för besöket, om dom inte har med sig snus till mig... Kom ihåg det, mina vänner... Om det nu finns några.

Något gnager mig...

Kvällen är 11 och jag inser precis att jag gillar nog inte peruk-tjejen jennifer.

Hon är underlig.

Lite falsk kanske, jag vet inte vad det är. Hon utnyttjar sin söthet för att få saker.
Häromdagen hejjade hon på mig glatt, när hon stod i receptionen. Jag undrade vad som stod på, men hejjade tillbaka lite suspekt.

Hon har aldrig hejjat på mig innan, kanppt varit trevlig, men nu gick hon fram mot mig.
»Vanu?!» tänkte jag. »vadan denna plötsliga approach»

Det visade sig att hon ville låna en dator. Men hon lånade inte min dator, utan hon lånade en av ungrarnas dator. Han som satt bredvid mig, för han hade precis ställt ifrån sig sin dator. Hon hejjade knappt på mig, förutom när hon såg att jag satt och kollade på henne (Jag försökte för övrigt se om hon hade hår på armarna, eller om hon saknade hår helt och hållet).

Nu gick hon fram till soff-gruppen jag satt vid. Hejjade och log. Jag funderade på vad hon ville denna gången.
Jag såg att det stod en rulle med kakor på bordet.
Hon tog tag i kakpaketet, såg gullig ut, tog en kaka och frågade om hon fick ta.

Spanjorerna vars kakor det var, sa naturligtvis »Ja» och hon stoppade kakan i munnen.

Sen satt hon och lyssnade när dom pratade ett tag... Sen gick hon.


Detta är ett hulöst sätt att utnyttja sin utsida på.
Alla stackars killar kan inte stå emot. Det är som om jag skulle gå fram och hytta med nävarna bara för att jag är större än dom och säga:
»GE MIG EN KAKA!»

Dom vill inte ge mig en kaka, men gör det ändå.
Det är samma sak när hon kommer och blinkar med ögonen. Dom ger henne en kaka, även om dom inte vill, för dom tror att dom vill. Dom kan inte förhindra det.
Dom kan inte förhindra det om jag sätter mig på dom och tar en kaka heller.

Det är här den feministiska vinklingen kommer in i bilden.
Hon utnyttjar det gud gav henne. Hon får en kaka
Skulle jag utnyttja det gud gav mig får jag inget annat än trubbel. Bara för att jag är kille.
Är det jämställt?

Det som kommer nu skulle kunna vara en av dom där semi-sanna historierna som har förekommit i bloggen lite då och då, men det är det inte.

Min danska kollega ska under de närmaste två veckorna bo på hostelet som jag också bor på, i väntan på att han ska flytta in i det huset han ska bo i från och med första mars.

Hur som hellst skulle han ändå gå och kolla på en annan lägenhet som bara ligger ett par hundra meter härifrån hostelet.

Hostelet ligger nästan mitt i centrum, och lägenheten ligger ännu närmare centrum. I lägenheten han skulle kolla på bodde det tre stycken brudar. En från Nya Zeland, en från frankrike och ytterligare en tjej. Allt lät väldigt perfekt, och han kände att han kanske skulle ta denna lägenheten istället, om han nu fick det.

I och med att det låg så nära hostelet, så skulle jag börja göra iordning maten medans han spran och kollade på lägenheten.

15 minuter senare kommer han blöt och svettig tillbaka.

»Redan tillbaka?» frågar jag.
»Ja» säger dansken, medans han försiktigt vrider ur sin basker och torkar svetten ur pannan.

»Var lägenheten fin?» frågade jag.
»Jag kollade aldrig på den. Jag kom inte så långt.»

Jag blev naturligtvis ganska nyfiken på vad som hade hänt och frågade honom det.

»Jo, när jag stod där och väntade, eftersom jag inte visste vilket husnummer det var, kom det fram en man, kanske halvtreds år gammal.» sa dansken.
»Han frågade mig 'Vad gör du här'.»
»Jag har ett ärende», hade dansken sagt.
»Jo, jag vet nog vad du har för ärende» sa han och kollade på dansken med en blick som antydde att han trodde att dansken var någon typ av pedofil.

Snubben vände på klacken, och kikade på dansken lite i ögonvrån samtidigt som han hytte med pekfingret , som om han sa 'Jag vet nog...'

Medans dansken stod och väntade på att han skulle få svar från lägenheten ser han 15 småpojkar springa förbi, alla i åldern 10 till 15, och dom springer mot den plats dit den äldre mannen gick.

»Dom skulle väl iväg och lira fotboll» hade dansken tänkt.

Men helt plötsligt, några minuter senare kom ungarna springande tillbaka. De såg ut att vara påväg tillbaka från det hållet dom kom, men stannade till i höjd med dansken.

»Varför har dom massa bollar i händerna?» tänkte han, medans han stod och kollade på sin telefon.

Plötsligt kommer något flygande, ser det i ögonvrån och flyttar snabbt sin ben för att det inte ska träffa hans fot.

När han sätter ner foten igen är det alldels blött och slemmigt.

När han kollar upp igen ser han att det inte alls är några bollar dom håller i. Allihop har händerna fulla med ägg, och han ser ännu ett ägg komma flygande. Denna gången hinner han inte värja sig, utan det sitter mitt i huvet. Samtidigt som han inser att han just har blivit träffad, så kommer nästa flygande. Också det sitter rätt på baskern han har på sig.

Bakom honom står en knarkar-morsa med sin barnvagn, hon har nyss varit jävligt förbannad och skällt ut sin knarkarman för att han glömt att av barnen i lägenheten, men hon är inte längre arg, utan står nu med sina vita dreadlocks och vrålgarvar med sina svarta tänder, om hon nu hade några.

»Här kan man inte stanna!» säger dansken, medans han lägger benen på ryggen och flyr. Han träffas av ännu ett ägg i huvet, innan han kommer runt hörnet och kan säkra sig på den stora gatan.

Nersmetad i ägg kutar han tillbaka till hostelet.

Väl här bestämmer han för att han måste skölja av sin basker. Han går in på toa, och vrider naturligtvis på den varma kranen,  de flesta handfat här har nämligen ingen blandare, utan det är separata kranar för varmt och kallt vatten.

»Hvad ind i hede hule helvede» säger han högt när han kollar ner. Baskern har under det varma vattnet inte blivit ren, utan snarare blivit en äggtoddy.

»Fucking forpulede irere» säger han till mig innan han vrider ur baskern, och trycker tillbaka den på huvet...

Danskar...

"Barnprogram har influerat många genom åren. Innan 'Fem myror är fler än fyra elefanter' kunde bara hälften av landets barn och ungdommar läsa. Ett annat bra tillexempel är Disneyfilmerna. Efter dom stora filmernas genombrott ville plötsligt ingen längre äta en Bambi, Stampe, Sebastian eller Simba."


... Och frida... Jag har gjort lite undersökningar. Dansken tyckte att jag skulle gå fram till Peruken (som egentligen heter jennifer, vilket jag kommer kalla henne från och med nu, för att gottgöra lite av min onda sida) och ge henne berömm för sitt fina hår, och aktivt stå och diskutera hennes reaktion. Kan vara en bra idé, men jag är ingen bra skådespelare.

Jag har dock försökt att lägga märke till om hon har ögonbryn och ögonfransar. Ögonfransar har hon, om hon har ögonbryn ser man inte under peruken, men jag tror hon har det. Det fanns någonting iaf, men jag vet inte riktigt vad det var. Tror det var rikiga ögonbryn.

Jag har också försökt att spana in hennes armar, om hon har hår på dom, men eftersom hon märkte när jag sneglade på henne ville jag inte göra det för övertydligt.

Jag lovar att jag ska fortsätta kämpa, Froe.

Den äldre franska mannen irriterar mig också något fruktansvärt. Han är värre än vad någon av dom andra fransmännen är. Jag är till och med kort mot honom när han hälsar på mig. Urs och fy. Han beter sig som en 5-åring. Söker uppmärksamhet på samma sätt. Ställer sig framför tv:n och gör massa gester. TÖNT.

För övrigt:

Johan Albinsson
Jacobs Inn
21-28 Talbot Place, Dublin 1
Ireland

Där har ni adressen om ni vill skicka nåt gött till mig!

Klockan börjar dra sig mot halv tre. Än så länge har jag inte åstadkommit något av vikt på jobbet.

Något som dock bör förtäljas är att jag kan snart allt som finns att veta här i världen. Då jag inte har något att göra surfar jag runt på wikipeida och lär mig saker om saker.

När jag och dansken skulle gå och köpa en smörgås så frågade han tex varför vi säger smörgås. Det visste jag inte, så jag kollade upp det på wikipedia. Det jag erfarade var detta:

"Ordets etymologi kan spåras tillbaka till då man i stugorna kärnade (se smörkärna) sitt eget smör. Vid kärnandet steg små smörklumpar upp till mjölk-ytan och drev omkring likt gäss. En sådan smörklump passade utmärkt att lägga på en skiva bröd."

Vad jag också har fått reda på till danskens stora förtret var att danmarks högsta "berg" är endast 170 m högt. Det enda landet jag hittade som inte kunde bräcka danskjävlarna var Vatikanstaten och Monaco, vars högsta toppar är endast 75 m ö.h / 140 m ö.h. Till det ska då tilläggas att båda staterna är såpass små att det knappt får plats ett berg på dom.

Jag har också lärt mig idag att:

Spädbarn, baby, bebis, bäbis, är ett barn från födseln tills det lärt sig att gå. Dock så är prefixet späd viktigare än någon annan definition, och barn som ej kan uppfylla tidigare nämnt kriteria men blivit gamla nog att ej uppfattas som späda betraktas då ej längre som spädbarn. Normalt avses barn under 12 månaders ålder.

Nu ska jag återgå till ett av hästspelen. Det kommer nog bli intressant... Jag lägger också upp en bild som jag konstruerade i en av mina mest hatiska stunder mot barn och hästar...

Vad som bör tilläggas är att bilden är gjord i paint.

"Mitt önskemål är en lista över de 10 bästa spelen enligt dig, och minst tre meningar om varje som motiverar varför de är bra."

Jag kommer inte lista mina tio bästa spel, men jag kommer lista några av spelen som verkligen har skänkt mig glädje genom åren. Några av dom som ligger mig väldigt nära om hjärtat.  Man skulle kunna säga att det är dom bästa.

Jag kommer börja med nr 10, och ge varje spel en liten motivation:

10 - Track and field (GB) - Spelet som jag otaliga timmar spelade hemma på mitt genomskinliga Game Boy. Spelet som fick batterier att börja spruta batterisyra, som fick morsan och farsan att skrika åt mig att vara tyst. Spelet som fick mina nagelband att blöda och glaskulor att spricka. Det första spel jag verkligen var riktigt hängiven åt.

9 - Resident Evil 4 (GC) - Ett underbart fint spel som mackan introducerade mig. Ett väldigt fint och välutformat spel. Spänning, taktik och känsla. Ett spel där man var tvungen att utveckla sig som spelare. Man blev trygg i kontrollen, men aldrig riktigt trygg i spelet, då man aldrig visste vad som dök upp bakom nästa hörn.

8 - Zelda, Ocarina of time (N64) - Ett spel som kanske förtjänar en högre placering, vilket det kanske också hade fått om jag hade upptäckt det i ett tidigare scenario av livet. Nu var det inte så, utan jag upptäckte tjusningen i det ganska sent, men det har helt klart en stor betydelse i mitt spelintresse och har ett flertal genomspelningar. Ett fint spel med härliga sidequests.

7 - Tetris - Ett tetrisspel som min bror fick någon gång i barndommen. Ett klassiskt tetris på en bärbar konsol. Bara tetris, och olika versioner av det, men jag fastnade. Spelet som räddade mig från mardrömmar när jag var liten. Jag kunde köra ett race i flera timmar, och är nog ett av dom spelen jag spelat allra mest.

6 - Mega Man X3 (SNES) - Ett fulkomligt jättebra spel som jag aldrig har klarat. Mega Man har alltid attraherat mig och jag tycker personligen att Mega Man X3 är det bästa av Mega Man-spelen.Ett underbart upplägg, inte för lätt, och (förutom sista bossen) inte heller för svårt. Bra uppgraderingar och vettiga bossar gör heller inte spelet sämre.
5 - Zelda, Majoras Mask (N64) - Ett underbart Zelda-spel. Framförallt tack vare det annorlunda upplägget med en orginell, olinjär tidsaxel. Ett spel som omges av mystik, lekfullhet och problem. Grafiskt och rörelsemässigt sett är det inte särskillt mycket bättre än OT, men mystiken tilltalar mig. Hade många fina nätter med det spelet hos mackan. 

4 - Pro Evolution Soccer 5 (XBox) - Det enda spelet som kan mäta sig mot tetris i antal speltimmar. Dom är hundratals, och det är alltid ett spel man kan gå tillbaka till. Den , enligt mig, första riktigt bra fotbollssimulatorn som piskar FIFA med hästlängder. Viljan att bli bättre och ständigt vinna matcher kan liknas med ritkig fotboll. Man tröttnar inte. 

3 - Super Mario kart 64 (N64) - Spelet som har skänkt glädje till tråkiga stunder hemma i Hulu. Med ett mycket stort antal bataljer mellan mig och mina syskon är det ett av spelen som har kopplat samman mig och mina syskon. Det har också många minnen med sig, och den enda anledningen till att jag köpte N64. Ett av dom bästa racingspelen som gjorts till konsoll. 

2 - Zelda, A Link to the Past (SNES) - Ett fullkomligt magiskt spel som jag kan spela om och om igen. Mystiken i detta spelet, och dess mörka pastellfärger tar en bort till en fantasivärld som jag sedan jag spelade det första gången alltid velat återvända till och utforska ännu lite mer. Jag har inte klarat det så värst många gånger, men jag har många timmar i de båda världarna som spelet omfattar. 

1 - Super Mario World (SNES) - SMW är det första spelet jag över huvud taget spelade på en konsoll. Två gånger mötte jag spelet innan jag ens var introducerad för TV-spel. Dom hade ett exemplar på MIO i skene (där nuvarande MM ligger). Den andra gången var hos nåt barn till någon av mammas kompisar, men då jag bara var några år gammal då, kommer jag inte ihåg vem som hade det. Supermario world har jag klarat hunda gånger minst, har ett bra Speed-run rekord och har utforskat utan och innan. Spelet är enligt mig också det bästa Super Mario- spelet som gjrots. Det har viss konkurrens av Galaxy, men Galaxy har inte jobbat sig in i mitt hjärta på samma sätt som SMW har gjort. Kommer nog aldrig göras ett spel som detta igen. Det krävs mycket fantasi för det.

Hoppas Markus är något sånär nöjd med mitt svar. Det är det bästa jag kan åstadkomma just för tillfället.

För övrigt är vädret helt strålande i Dublin idag. Synd att jag inte får vara ute så mycket. Men en sak som är trevligt är att dansken kanske ska bo på hostelet någon vecka. Det kan bli trevligt.

Nåväl - Jag ska väl se om det finns något jag kan jobba med...

Jag har ingen energi kvar. Jag har inte ätit mycket idag och orkar inte laga nåt heller.
Däremot luktar jag illa och är ganska slö.

Jag vill passa på att tacka kalle för den fina kommentaren. Han vet minsan hur man ska kommentera. Direkt, aktuellt men personligt.

Jag behöver inspiration. Jag tror blogginläggen kommer komma lite mer sällan nu förtiden, för jag vill inte skriva massa crap.

Men hav tröst, vänner. Jag ska inte svika er få som är kvar. Vi kan bilda en fin gemenskap tillsammans.

Vet ni. Såhär ska jag göra. Ni som läser detta ska få en förmån. I kommentarer för detta blogginlägget kommer det finnas möjlighet att lämna önskemål. En fråga, kanske, eller ett ämne ni vill att jag ska ta upp.

Jag kommer naturligtvis bearbeta komentarerna i tur och ordning, så är man het på gröten så kan man få sitt speciella ämne omnämnt redan de närmaste dagarna.

Ett unikt tillfälle jag tycker ni ska utnyttja.

Tja.

Igår svek mina läsare mig, så jag svek dom också.

Men faktum är att jag var väldigt trött igår, så jag orkade inte riktigt skriva, jag hade inget flow.
Idag hoppas jag det är tillbaka.

Mr Albinsson är nyvaken, han vaknade upp till en välidgt fin dag i dublin. Solen skiner och fåglarna kvittrar. En liten promenad ska jag nog ta sen. Kanske en kopp kaffe, fast det har han egentligen inte råd med.

Igår försökte jag döda en bäbis.
Men Inte bara jag. Sju vuxna män satt samtidigt och försökte ta ihjäl en bäbis, och frågade hela tiden om tips från varandra. Dansken lyckades först. Eller bäbisen dog inte, men Socialen kom och tog den ifrån honom. 
Jag kom tvåa, italienaren trea. Tips?

Nja, lämna bäbisen ute i solen utan solkräm, utan mat och utan att byta blöjor på den på två dagar. Man får dessutom inte ha några pengar till att betala läkaren, så är det inga problem.

Scarface överaskade mig igår också. Jag satt ganska sent vid datorn, och framåt småtimmarna när jag bestämde mig för att gå och lägga mig insåg jag att det satt massa skottar utanför vårat rum. Där stod också scarface och pratade.

Skottarna satt och pratade om droger, och då sa scarface till en av de skotska tjejerna: »Den bästa drogen är den som utsöndras när du har sex med en kille... eller en tjej om du nu är lagt åt det hållet»
Jag kände mig genast obekväm och gick in på rummet... och nu kommer vi till det överaskande.

När scarface kom tillbaka, så hade han märkt att ajg vart obekväm, och bad faktiskt om ursäkt för det, men tillade också »Det är ju sanningen, jag var tvungen att säga det».
Sen gick han och la sig, men skrattade först några gånger, som han okontrollerat gör ibland. Han skrattar högt, ljust och obesvärat.  Han ler aldrig, han skrattar alldrig. Samma läge. Hur olika kul han tycker något är beror på hur länge han skrattar och på hur många "hi hi" han innehar i sitt skratt.

Mycket underligt.

Omständighetskompis - En kompis under vissa omständigheter

Att vara omständighetskompis med någon innebär att man är kompis och blir hejjad på när det passar någon. Att man är hejjar på någon när man inte har några vanliga vänner att umgås med. Jag hatar folk som är omständigheteskompisar.

Italienaren som jag har nämnt tidigare som jag inte riktigt litar på har mig som omständighetskompis märkte jag precis. Han hade spanat in två brudar som han stod och flirtade med i väskrummet. Först gick jag förbi honom en gång. Jag fixade lite bland mina grejjer, och när jag skulle gå tillbaka förbi honom så såg han mig tydligt, eftersom vi fick ögonkontakt, medans han svepte sin blick över rummet.

Jag hejjade, mest eftersom vi har pratat ganska mycket när han har suttit här själv, och dels för att vi brukar hejja. Men denna gången var jag inte värd att hejja på, så han vek ner blicken och fortsatte prata med tjejerna. Han är ruskigt slemmig. Även om han inte vill vara som en klassisk italienare, eftersom han själv har sagt att italienare är dryga, så är han en. Man märker det, det sitter i blodet.

Jag kommer inte hejja på honom om han inte hejjar först, förän han har kommit och bett om ursäkt för sitt beteende. Jag hatar omständighetskompisar.

Det var samma sak när vi gick på gymnasiet, framförallt där. Då hade jag många omständighetskompisar. Eller rättare sagt, jag var omständighetskompis åt många. Speciellt bland de rikare grupperna, och speciellt dom i fotbollslaget.

I omklädningsrummet gick det bra att prata och skratta, likaså om man mötte dom på stan... om dom var själva förståss. Men när dom hade en kompis av sin egen samhällsklass bredvid sig, eller om man mötte dom i skolan, då var det sällan man fick ett hej. Falskt och fegt.

Nu kom dessutom Italienaren och frågade mig en sak. Jag var trevlig mot honom. Jag är som axel säger »en wuss...»  

Jag börjar med några utrop, som ni alla ska taga iakt:

HALVTJOCKA OCH HALVGRÄSLIGA BRITTER SKALL ICKE HAVA CHOKLADDRYCK OCH SMÅ CHOLKADÄGG TILL KVÄLLSMAT, DÅ KOMMER DET INTE DRÖJA LÄNGE INNAN DOM LÄMNAR SIN NUVARANDE STATUS OCH ÖVERGÅR TILL HEL...

HOLLÄNDARE OCH TYSKAR ÄR INTE ETT DUGG BÄTTRE ÄN FRANSMÄN, ÄVEN OM DET KAN VERKA SÅ VID FÖRSTA ANBLICK...

YTTERLIGARE EN KARRAKTÄR HAR UPPENBARAT SIG, EN ÄLDRE HERRE SOM ÄR GANSKA DRYG, URSPRUNGSLAND? JA, DET KAN NI RÄKNA UT...

Slutligen:

DEN UNGERSKA TJEJEN ÄR OERHÖRT CHARMANT, OCH MAN SMÄLTER NÄR HON LER!

På väg hem från jobbet idag inträffade det två saker värda att nämna.

Jag började att märka att den dåliga karman har haft lite dåligt infytande på mig idag. Men innan jag berättar om det ska jag tala om hur min dåliga karmadag igår artade sig.

Jag gick igår ut för att handla, och tänkte gottgöra för mina dåliga karmahandlingar natten tidigare med att skänka pengar till en tiggare.

När jag har gått i fem minuter, kommer det fram en tiggare som ser ut som han går på alla droger som finns och säger att hans mamma ligger på sjukhus och att han behöver pengar till honom och hans syster att åka dit med bussen. Jag tänker ge honom alla mynt jag visste att jag hade.

Då insåg jag att jag visste itne alls att jag hade några mynt, för det hade jag inte.

Jag sa åt honom att jag inte har några pengar och att jag måste gå och ta ut, för jag är påväg till affären. Då säger aset att han kan hänga med.
»Det finns bara stora pengar där» sa jag. »Det minsta är 10 Euro».
»Men 10 euro blir bra» säger aset.
»Nej, det har jga inte råd med, sorry, du får fråga någon annan!»

Där rök ytterligare karmapoäng.

Nu till orgilanstorryn.

När jag gick hem från jobbet, och nästan var framme vid luasbanan dyker det upp två flickebarn, uppskattad ålder si sådär 10-11.

»Hej, har du en cigg att bjuda på» säger dom.
»Nej» säger jag bestämt och går vidare

På mindre än en senkund har en ondskefull och komplett plan utvecklat sig i mitt huvud.

Jag vände mig om och sa med ett brett leende:
»...Men jag har snus.»

»Snus, vad är det?» Frågade dom. Jag förklarade att det var tobak, och att man stoppade det under läppen. Dom kaxiga flickebarnen verkade nu lite halv oroliga.

»Men det är nog för starkt för er småbarn» sa jag, stängde dosan, och låtsades gå därifrån, nu med ett ännu bredare flin på läpparna.

»Äeis noät, äeis noåt» sa dom.

Jag gick fram igen, öppnade dosan. En av dom trodde att det var hasch. Men jag förklarade att det inte var det.

Precis när jag skulle fullborda min plan, dök en välbekant snubbe upp. Han heter samvetet, eller kanske är det en hon, jag vet inte. Men den fick mig i alla fall att mot min vilja säga: »Näe, som sagt, det är för starkt för er små» Jag
stängde dosan och gick därifrån.

Kvar stod tjejerna, snopna men lättade.

Småskrattandes gick jag för mig själv, glad att jag nästan, men bara nästan, bjöd dom på snus.

Den andra händelsen var inte alls lika roande, men ändå väldigt spännande. Jag var 100 meter ifrån att få ett perfekt lopp genom centrum. Jag behövde inte stanna en enda gång över alla dom stora vägarna. Grönljus överallt, och om det inte var grönt, så kunde jag passera ändå. Jag har hoppats på detta perfekta lopp sen första dagen på jobbet. Idag kom det nästan, jag föll på mållinjen. Sista vägen innan hostelet. Fan!

Så kan det gå...

Mästerdetektiv Albinsson insåg sent igår kväll att snubben från stab-city (limerick) inte var så trevlig som han först verkade. Dom där ärren i huvudet har nog någon något med saken att göra.

När Mr A gick och la sig i sitt nya rum, visade det sig att Stab-citymannen också befann sig på sammma rum. Där fanns också två stycke holländska tjejer (vilka förövrigt förhindrade min kvällsbajs).

Den långa av de två holländksa tjejjerna stod vid våningssängen dom två sov vid, och pratade med den tjocka holländksa tjejen som låg i överslafen. Hon hade därmed sin baksida vänd utåt rummet.

Stab-citymannen klämmer då ur sig något väldigt pinsamt om hennes rumpa, Mr A kan inte återkalla dom exakta orden, då örat inte ville höra på det. Stab-citymannen skrattar väldigt självgott, och fortsätter skriva på sin dator.

Strax därefter säger han nåt i stil med: »Om ni så gärna vill prata med varandra kan ni väl lika gärna krypa upp i samma säng och mysa lite, så kan vi andra också få en del av kakan» Vid detta tillfälle försökte Mästerdetektiv Albinsson försvinna under sitt eget täcke, och skämdes under en stund, för att han nyss hade pratat med mannen.
Tjejerna verkade ganska vana vid hans kommentarer, då dom bara sa: »Mhm» och fortsatte prata. Mästerdetektiv Albinsson gillar inte honom, och ska försöka i så liten mån som möjligt tala med mannen.

Det verkar helt klart som att newtons tredje lag också innefattar den här mannen, då han har fått en väldigt skev syn på kvinnor, och har antagligen inte fått sexa på hundra år...

Jag tar tillbaka det där jag skrev häromdagen att man inte behöver bajsa så mycket.

Jag har nu varit bajsenödig i snart två dygn.

Såhär går en bra bajs till:
Man kommer upp på rummet, där är livat, någon ligger och snarkar, den andra lyssnar på musik och den tredje står och viker ihop sina kläder.
Jag smyger in på toan släpper min last med stor lättnad, ingen hör något, jag blir nöjd och glad.
Svårare än så behöver det inte vara. 

Men oftast går det till såhär:

Klockan är 19:00. Jag går upp på mitt rum i hopp om att det är ett jävla liv där, så saker och ting kan uträttas utan större uppmärksamhet.

Så är naturligtvis inte fallet, utan på rummet är det helt knäpptyst. En ligger och sover, två andra ligger och försöker sova. Det värsta som kunde hända

Jag går och sätter mig på toan, försöker klämma lite, själv är man också helt knäpptyst så minsa lilla ljud får resonans och förstoras 10-fallt i holken.

Det bästa skulle vara att bara släppa på allt, men man vågar inte, i risk för en katastrof, så man håller igen, försöker göra det lite försiktigt. *PFFRRT, PFFRRT* låter det. Jag vet att alla hör det. Det plumsar lite grann, men jag känner att jag inte är klar. Det trycker i bajjan, men jag vågar inte släppa på.

Jag sitter där ett tag och hoppas på att luften ska glida ut av sig själv för att om möjligt minska ljudeffekterna vid ett eventuellt avfalls-släpp. Så blir inte fallet.

Allt slutar i katastrof, det låter asmycket, utan att jag egentligen inte fått något uträttat, då minst 50% av lasten fortfarande befinner sig på lastbryggan.

Jag ger upp!

Jag går och hämtar min handduk och schampoo.

Jag vet att det är det enda rätta...

Det finns en snubbe som jag inte har berättat om innan.
Han har varit här ganska länge och är ganska skön. Jag vet inte vad han heter, precis som jag inte vet vad någon annan heter heller, men han kommer iaf från australien.
Han är pensionär, men verkar inte vara särskillt gammal.

Han är väldigt blyg, och kollar aldrig en i ögonen, men är väldigt trevlig. Han pratar inte mycket om sig själv om man inte frågar honom, och han ställer måna frågor.

Det kan hända att han har någon typ av autism.

Första gågnen jag träffade honom satt vi i lobbyn. Han sa plötsligt till mig på engelska att han satt och lyssnade på spanjorerna som satt brevid och pratade...

»Förstår du något» frågade ja.
»Nja, mindre än en procent. Jag kan inte spanska så bra, men man förstår mer och mer» sa han, medans man såg att han aktivt lyssnade.

15 minuter senare böjer sig herren fram och säger något på knackig men relativt bra uttalad spanska. Inte nån skolboks-spanska "yo vivo a una casa blanca" Utan han frågade vilket universistet dom gick på eller dylikt. 

Tre dagar senare gjorde han samma med franskfjantarna.  Det var coolt.

Han var väldigt trevlig, och är alltid. Ser väldigt glad ut. Jag gillar att prata med honom.

Nu bråkar fransmännen jag är omringad av också. En äldre herre diskuterar med den charmiga tjejen, och två av dom trevliga fransmännen sitter bredvid och kommenterar. Jag förstår inte ett skit, men av reaktioner att dömma så tror jag att den äldre herren börjar bli nerplockad av tjejen.

Fast jag vet inte. Jag håller på henne iaf. Hon verkar väldigt samlad...

Nu kom den sköna australiensiske snubben också. Han står och lyssnar övertydligt diskret. Han försöker nog lära sig språket ännu bättre.  Dom diskuterar fransk kontra Irländsk ekonomi.

Jag är hungrig...

Det börjar närma sig mot kväll.

På väg hem från jobbet börjar Mäster Albinsson börja fundera över hur han ska behandla kvällen som ligger framför honom. Maten stod redo i kylen, det visste han, så det behövde han inte fundera över. Men sen då?

Femton minuter senare sitter han i köket. Till sin stora förvåning ser han dom två svenska tjejerna sitta där. Jag sätter mig inte bredvid dom, men hejjar på dom med en internationell hälsning.
Jag sätter mig istället bredvid den studernande något specielle irländaren jag har pratat med flera gånger innnan, som också sover på samma rum som jag.

Han verkade ovanligt glad idag, jag funderade lite på varför, sen frågade jag.

»Jag har varit på date» sa han »Punk»
»Jaså» Frågade jag.
Han berättade för mig att bästa sättet att träffa tjejer är att prata med dom. Han jobbade tydligen i en butik emellanåt, så han hade bara bjudit ut henne. Hon hade tackat ja.
»Men jag kände mig så jävla tråkigt, men å andra sidan tror jag att hon tyckte att hon var för livlig, jag tror det kan bli bra» sa han medans han log.
Han var väldigt sprallig och rolig idag, vilket var kul.

Efter jag hade ätit upp och han hade gått insåg jag att jag hade min chans. En av dom svenska tejerna gick för att diska något, så jag passade på snabbt som attan att börja diska mina saker.

Där stod vi i varsin diskho, och jag sa försiktigt men tydligt för att undvika missförstånd:
»Annars då?»
Hon blev knallröd i ansiktet och sa »Jag visste att du var svensk»
Men om sanningen ska fram så visste hon inte alls det, utan hon misstänkte. Hon hade hört mig när jag pratade med fransmannen på svenska några dagar tidigare, men var inte säker.

Varför blev hon röd i ansiktet då, undrar ni.
Jag vet faktiskt inte, kanske blir hon det ibland. kanske berodde det på att hon bara fem minuter tidigare hade suttit och visat upp sina fina underkläder  för sin kompis som hon nyss hade köpt. Inte kompisen alltså, utan underkläderna. Dom pratade om något också men jag hörde inte för sprallmannen hade pratat med mig samtidigt. Men jag skulle tro att det var därför hon blev röd i ansiktet, hon insåg att jag hade förstått allt. Ganska gullig faktiskt.

Vi pratade en sväng. Hon hade varit i skene en gång, för dom kom från Göteborg.

Nu är vi fyra i vårat team mot fransmännen och spanjorerna. Jag tror jag ska använda någon av dom nyfunna relationerna som lockbete, för att locka fram fransarna en och en, för att på ett lättare och diskretare sätt kunna skada dom.

Jag ska fundera vidare över en öl med Pölsie. Jag återkommer...

Det tråkigaste med denna dagen är att det jag allra helst vill skriva är det som jag allra minst får säga.

Allt miserabelt, roligt, underhållande och tråkigt som har hänt idag ligger under samma sekretessbelagada information, vilket innebär att jag inte har något att berätta.

Igår började i alla fall Mästerdetektiv Albinssons kamp mot sydeuropa när jag för första gågen tog kontakt med Myra-Li i receptionen. Mäster Albinsson har dock inte forskat särskillt mycket i vad recepionisten heter. Eftersom namnbrickan sällan sitter på så är det enda minnet jagh a av hennes namn så gammalt som från ankomstdagen, då det var hon och peruken som delade receptionen.

Ett löfte utlovas att jag innan helgen är slut ska ha tagit reda på vad hon egentligen heter om det nu skulle råka vara så att hon verkligen heter Myra-Li.

Något som jag är så jävla glad att jag tog med mig till irland är snuset. Jobbet är som gjort för att snusas på. Sitta vid datorn och spela tv-spel, dricka kaffe och snusa. Underbart. Risken är att jag blir tjock, men jag kompenserar det ganska bra med att inte äta så mycket. Eller jag äter nästan ingenting. Jag äter på morgonen, flingor, för att vara exakt (funderar dock på att byta ut detta mot gröt). På jobbet livnärs min kropp som sagt med snus, kaffe och vatten, när jag kommer tillbaka till centrum handlar jag någonting att laga.

Varje gång man kommer tillbaka till hostelet så är köket fullproppat, så igår åt jag inte förän vid 22. Oftast är det framsmännen som sitter där, då dom tar ca 2 timmar på sig att laga sin mat, 20 minuter att äta maten och sitter kvar i säkert en timma efter dom käkat upp. tilläggas bör också att till dom 30-35 sittplatser som finns på hostelet, så finns det kanske bara 15 stolar.

Den positiva sidan av detta är dock att man inte bajsar lika ofta, vilket enormt underlättar hostel-vistelsen, då det inte finns en enda ljudisolerad möjlighet till att göra det stora behovet. Alternativet isf skulle väl vara duschen, vilket naturligtvis förekommer. Men bajsa i duschen, det är ju en såndär grej som alla gör, mem som man inte riktigt talar om.

Sen måste jag tala om att jag precis fick berömm. Jag hittade en bug i mitt nuvarande projekt, och min holländska kollega, som jag rapporterade till sa: »That, my friend, is a first class bug localization, I have to think about this one» Jag kan avslöja att den handlade om Rödhakar...

Jag hatar djur...

Är det någon som undrar något om djur?
Jag kan allt. De senaste dagarna har jag lärt mig det mesta om djur genom mitt jobb. Det jag inte har lärt mig genom jobbet har jag letat upp på wikipedia, denna underbara sajt.

Nu är jag däremot ganska trött på djur, om sanningen ska fram är jag ganska trött över huvud taget.
Jag önskar mest av altt att klockan blev sex så jag kunde åka hem och äta, för hungrig är jag.

När jag vaknade i morse var klockan redan 9 vilket innebar lite stress.
 Jag gick ner till kökte för att äta mina flingor, det blev inte mycket av det.

Köket var totalockuperat av folk, framförallt fransmän, men ingen sa något. Dom vet att dom inte har mycket att säga till om längre. Alla kollade på mig när jag gick in i köket.

Jag suckade djupt och långsamt, för att ådra mig uppmärksamheten och för att dom skulle förstå hur mycket jag hatar dom.  Jag tror budskapet gick fram...

Här sitter jag på jobbet. För tillfället finns det inga projekt att åta sig, så jag har inte gjort något speceiellt sen jag kom för drygt en timma sedan. Precis som jag också gjorde de sista timmarna igår. Inte ett skit.

Jag smutsar runt på youtube och facebook, lyssnar på radio och känner mig allmänt slö.

Jag sitter också och lyssnar på p3, och fick höra den fina låten av Fröken Spears, och flög för en stund tillbaka till oscars bakgård och när jag jobbade på kommunen. Det var där jag var när jag hörde låten för första gången, medans jag åkte omkring på min toro.

Efter låten säger dom: "Idag är det torsdag..."
"Torsdag?" tänkte jag. Det är väl för fan inte torsdag. Jag kollade på klockan, där stod det TH 2-7. Men jag var fortfarande inte säker.

Jag frågade Jeppe The Dane vad det var för dag idag. "Eh, torsdag" svarade han.

Vilken dag försvann? Jag gick och trodde hela dagen igår att det var tisdag igår, och idag har jag redan i flera timmar antagit att det var onsdag. Det roliga är att jag igårkväll verkligen funderade på vad det var för dag, och kom då fram till att det var tisdag.  Det var alltså ingen vanlig "undrar vad det är för dag"-dag, utan Jag trodde verkligen att det var onsdag. Jag hade också svarat att det var onsdag om någon frågade.

Detta resulterar i två frågor:
Fråga ett: Är det måndag eller tisdag som försvunnit?
Fråga två: Hur tar man reda på det?

»Håll käften, annars kör jag upp skeden i magen på dig!»
CMÖ stod framför mig och pratade. Jag sa det så tydligt jag bara kunde, nästan bokstaverade fram orden, men trots det tror jag inte han förstod.

Dom franska vokablulären ekade genom mitt huvud, »Jag skulle nog behöva en alvedon» tänkte jag tyst för mig själv.  Fransmannen förstod precis lika lite av min svenska som jag förstod av hans franska. Om inte mindre...

Det jag hade fått förklarat för mig var att hans vän hade hans kort... Igen, och han undrade om han kunde låna mitt för att låsa upp, och lägga in lite kläder.

»Nej,» sa jag på klar och tydlig engelska, »men om du vill vänta så ska jag bara koka min pasta och äta upp den, så kan jag följa med dig upp och låsa upp om du vill.»  Det tog säkert fyra minuter innan han förstod vad jag sa. Men jag lät honom veta att vare sig han förstod eller inte så skulle jag inte ge honom mitt passerkort, eftersom jag något övertydligt tittade ner i min pastakastrull och rörde om, fast jag inte ens hade lagt i pastan än, men han fattade vinken, och gick och satte sig.

Naturligt vis satte han sig på min plats, så jag sa till honom: »Men förhelvete, sätt dig inte på min jävla plats då»  Den franska charmiga tjejen förstod att han satt sig på min plasts, och sa något åt honom på franska. Hon är i alla fall snäll och trevlig. Han flinade och satte sig på en annan plats.

»Det är då helvete att man inte ens ska kunna äta ifred» sucakde jag medans jag hällde ner min spagetti i grytan.

I ögonvrån la jag märke till två blonda tjejer som satt i hörnet. Dom var ganska välklädda, och såg väldigt glada ut. Jag förstod direkt att dom var svenskar, och insåg också att dom antagligen hade hört glåporden jag hade ropat ut över köket, men att dom inte var riktigt säkra om jag var svensk eller inte. Jag valde att inte prata med dom idag, jag var inte på humör. Dom vågade heller inte prata med mig. Jag antog att det var för att dom var väldigt nervösa över att jag var så snygg. »Men» tänkte jag för mig själv »Eftersom jag inte egentligen är så snygg, utan snarare ser ut som skit, tror dom väll att jag beter mig som skit också, det är ett helvete med alla fördommar i dessa dagar» När tanken var färdigtänkt förstod jag att dom inte alls hade några förutfattade meningar, utan dom var dom enda i rummet som verkligen hade förstått vad jag sa. 

Senare på dagen ångrade jag att jag inte hade pratat med dom. »Det hade varit skönt att ha någon i min engen ålder att tala med» tänkte jag, men nu fick jag stå mitt kast. Jag gick ocha la mig tidigt igår, för det fanns inte så måna roliga att prata med, men jag somnade inte förän 2. I rummet bredvid låg massa irländare och ropade kampsånger och talade högt, samtidigt som hela korridåren luktade sött av braj.

»Vissa är bekymmerslösa» tänkte jag innan jag inte kunde ha ögonen öppna längre, och somnade stilla...

Oscar trenger en foedelsedags gåve. Jeg er oscars kompis og tykker han trenger en poem.

En vän går en runda
På stan i sin skrud
Han söker en livets sunda
Samt en go och trevlig brud

Med charmen han besitter
Är det inte så svårt 
Men slå länge han är bitter
Så blir det väldigt hårt

Han traskar över höga fjäll
Med en vapnet vid sin sida
Hans gång är snäll
Hans steg är vida

Med åldern han har inne
Är det inga bekymmer
Att ha sol i sinne
Nya tider begynner

Hur vida han än traskar
Han finner ej det han söker
Snön är slut och slaskar
Han tänder en ciggarett och röker

Vinter går mot vår
Vintern går och somnar
Några månader blir ett halvår
Och kylan, ja den domnar

Efter vår kommer sommar
Det blir lov och semester
Hela naturen blommar
Veckorna är fulla av förfester

En kompis dyker upp runt hörnet
Och vid nästa lika så
Den ena har en flaska foernet
Den andra han har två

Sommaren blir varm och härlig
Bryggor börjar skaka
Om jag ska va riktigt ärlig
Önskar jag mina vänner tillbaka

Han säger det med tydlig stämma
Han säger det med mod
När alla är hemma
Ska skåpet tillbaka, tillbaka dit det en gång stod

Han drömmer om en svunnen tid
Tillsammans med oss andra
En bekymmerlös, och full av frid
Den stigen ska vi åter vandra

Välkomna tillbaka hit
Välkomna gott folk
Den förra akten den var skit
Nu ska ni se Dolk

Drömmar är för att följas
Sa en man en gång
Inte alls för att döljas
Utan sjungas ut med sång

En vän går en runda
Han fylls av livet han har kär
Nu han ler och han börjar blunda
Se där mina vänner, är ni redan här

Bare å plystre når dere trenger meg, Oscar

»Morgon!»

Jag känner det. Försiktigt slår jag upp ögonen och kisar. Klockan står på 07.30. »Humpf» får jag ur mig innan jag sluter ögonen igen.

En timma senare slår jag upp ögonen igen. Jag kikar mot fönstret, det börjar bli ljust ute. Jag sätter mig försiktigt på sängkanten för att om möjligt missa överslafen med huvet. Kikar på klädhögen jag försiktigt och omsorgsfullt vek ihop kvännen innan. Den ligger där den ska. Ingen fransman med små ögon har varit och hämnats på mig under natten. Samtidigt som jag ställer mig upp för att klä på mig blir jag abrupt påmind om att jag glömde bort att vara vaksam på överslafen. Jag inser, som jag misstänkte kvällen innan, att rummet är en aning fattigare på gäster denna morgon än vad det var 24 timmar tidigare. 

Är CMÖ kvar på hostelet, eller har han blivit utslängd. Tänk om han ligger under en bro någonstans? 
Jag slår bort tankarna och fortsätter min uppklädning inför dagens bravader. 

Inga fransmän i köket, CMÖ syns inte till. Mina cornflakes ligger där dom ska, och tillsammans mjölken jag köpte sent igår kväll får jag mig den frukost jag behöver. Mjölken smakar färskt och jag känner mig nästan som hemma. 

Vakten med det arga utseendet inspekterar mig efter mitt mål medans jag diskar min tallrik och sked. Jag känner att inget kan få mig att känna mig osäker idag, så jag sköljer bara skeden under varmt vatten och diskar knappt tallriken innan jag ställer den i torkstället. Jag hälsar på vakten innan jag slinker ut ur köket mot receptionen. Varken den svenska tjejen eller perukflickan sitter där, så jag fortsätter genom dörrarna. 

Väl ute i gränden utanför tar jag ett djupt andetag. »Solen skiner», säger jag tyst för mig själv.
 
Jag svänger vänster ut på den stora gatan, samtidigt inser jag att det är vindstilla denna tisdagsmorgon. 

»Detta kommer bli en bra dag», säger jag till en förbi passerande man, och påbörjar därefter min rofyllda vandring mot ännu en dag av underskönt arbete... 

Efter morgondagens bravader så är mitt rum nu något mer tomt än de var i morse. Vad det beror på vet jag icke. Förhoppningsvis beror det på vad jag och alla med mig tror på. Men jag kan också inbilla mig att det är mer tomt, eftersom det är ljust i rummet just nu för första gången sen jag flyttade in här.

Jag funderar på att gå ner i köket och hämta en sked. Väcker han mig någon gång under den kommande natten, om han nu är kvar i  rummet dvs, så kommer jag trycka upp den i rumpan på honom och vrida runt ett par varv, så får han i alla fall någonstans att förvara sitt passerkort... om han nu skaffar ett

Efter en ganska lugn och fridfull dag på jobbet, så begav jag mig hem till elsa. Men innan det skulle jag köpa pasta till henne, som visade sig vara svårare gjort än vad det är att bestämma sig för det. Det är en bit att gå från där jag hoppar av LUAS till där jag hoppade på bussen mot Elsita. Jag räknade kallt med att där skulle finnas någon sjuelva eller dylikt på vägen, men det var stört omöjligt att få tag på pasta där.

Gatan jag går på ligger väldigt centralt, och alltihop där tillhör centrum, men jag fick gå runt två hela kvarter innan jag hittade en SPAR-butik som hade lite pasta. Det visade sig dock att den där sparbutiken låg typ tre meter efter jag började runda mina kvarter, så hade jag inte varit så rastlös och osäker hade jag sluppit 10 minuters letande och oroande, om jag bara hade tagit tre steg.

Idag hälsade jag för första gången på den okända, mycket trevligt uppseendeväckande kvinnan som jag har inte har en aning om vem hon är eller vad hon kommer ifrån. Hon satt i soffan i lobbyn, jag stod vid receptionen. Jag vände mig om medans jag väntade på service, och fick ögonkontakt.
Jag nickade.
Hon log och nickade tillbaka.

Jag tror vi är tjenisar nu. Jag ska prata med henne någon dag.

Jag letade också efter min gå-kompis idag, efter som jag satt på samma LUAS idag som igår, men jag hitatde henne inte. Det var tråkigt.

Dags att knyta sig...

Nu har fan CentimeterÖgat gått förlångt.

Jag blir tokig på honom. Jag har insett att han kanske bor på mitt rum, för det första. Han är ganska otrevlig men tror att han är rolig. Det började med att han bad mig att inte stänga dörren till vårat rum. Han har ingen nyckel säger han. Jag tror han fuskar.  Sen gick jag ner och satte mig i lobbyn, då kommer han fram och bjuder mig på en pingvin-chokladbit. Jag tackar nej, men han ger mig den ändå.

Jag tänkte låta den ligga för att bibehålla och visa min ståndpunkt, men klarade itne det, utan åt upp den. Men det var inte det värsta. Det värsta var att den smakade gott. Det var som kexcholad. Den smälte i munnen. Så nu hatar jag honom ännu mer.

Pajas-spanjoren ligger också väldigt nära att korsa gränsen nu. Han trissar mitt tålamod till det yttersta. Han härjar runt och försöker charma varenda kvinna på hela stället.

Idag när jag hoppade av LUAS-vagnen så gick jag av precis samtidigt som en tjej, som var ungefär lika lång som jag. Därför gick hon också nästan exakt samma tempo som mig. Vi gick åt samma håll, och eftersom vi gick av samtidigt, och gick lika snabbt så gick vi också bredvid varandra ett ganska bra tag. Vi mötte stora grupper av människor, gick åt varsit håll, för att undvika kollition, och när vi hade passerat gruppen si sådär 20 steg senare, så var vi precis bredvid varandra igen. Jag kollade aldrig på henne, men jag kände hennes närvaro hela tiden. Jag tror hon kände min också, för det infann sig en harmoni.

När vi gick över en gata ökade hon stegen lite, jag trodde först att hon ville bli av med mig. Men jag insåg senare att det var inte därför. Hon skulle hinna med en buss. När hon hoppade på bussen kollade jag på henne. Hon kollade inte tillbaka. Jag tänkte säga hejdå, men jag vågade inte.

En annan erfarenhet som jag inte hade räknat med att få innan jag åkte hit, och inte heller när jag väl var här, är min förståelse för danska. Den har flugit i höjden, och istället för vart 10:e ord, förstår jag nu säkert vart 5:e. Kan vara för att dansken pratar tydligare också, men det tror jag inte.

Jag är törstig. Men vattnet i kranarna smakar lite unket, ungefär som vattnet gör på våran lilla toa, du vet, ingrid. Fast samtidigt inte alls lika fräsht som det gör där. Det är unket. Ibland är det gott though.

Medans det är aktuellt att rekomendera andras bloggar, så måste jag passa på att rekomendera en. Snubben är författare och skrev den boken som nästan läste färdigt. Jag brukar skratta gott när jag läser den, och det tror jag fler kommer göra med mig.

http://andreasroman.blogspot.com

Mitt hår börjar bli ganska vildvuxet. Mitt skägg dito. Den oroliga lägenhetsletande spanjoren tyckte att jag skulle ta och klippa mig. Han sa också att det såg ut som jag kom direkt från skogen, eller från en öde ö. Antagligen har han rätt...

Men vad är utseende? Oftast ingenting.... Ibland allt.

Piz

Idag har det varit söndag... hela dagen.

En ganska klassisk söndag. Vaknade sent, sov länge och har inte gjort alltför mycket.

Har käkat några brödbitar, varit på bio med elsa och sean, och snackat med argentinarna. Dom är väldigt trevliga och vänliga faktiskt.
Spanjoren däremot börjar bli lite dryg, även om han är rolig.
Jag träffade också en annan spanjor, som ser precis ut som andré aldenhof(v?). En riktig pajjas. Han försökte förklara för mig på knacklig engelska att svenska och canadensiska band är dom bästa i världen. "spanish, fuck off, italian, fuck off swedish and canadian..mmmmm"

Bredvid sitter en kvinna som jag inte vet vem hon är. Hon har varit här på hostelet sen jag kom hit, hon ser väldigt glad och trevlig ut, och hon lukar gott. Hon ler mycket, och verkar vara väldigt snäll. Jag ska nog prata med henne någon dag.  Jag har försökt lista ut ålder och nationalitet, men jag har ingen aning. Jag skulle tippa på polsk eller nåt. fast det skulle lika gärna kunna vara vad som hellst, men jag känner inte igen språket. Åldern skulle kunna vara sena 20.  Underligt.

Nyss kastade jag också en sten från mitt medvetande som jag har gått omkring och burit på i 8 år typ. det känns ganska tomt. Eller konstigt. Denna sten har jag naturligtvis stundtals lagt åt sidan, men den har varit med väldigt länge. Nu är den borta. Jag hittar den nog inte igen på länge.

Imorgon ska jag till jobbet igen, och göra färdigt mitt projekt. Efter det tänkte jag att jag skulle ta tag i lägenhetsletandet på allvar. Jag orkar inte med fransmännen längre. Inte vissa av spanjorerna heller.


Non teneas aurum totum quodsplendet ut urum


Mr A

Rummet jag sov i inatt, rum 101, har jag aldrig riktigt tyckt om. Jag sov där härom natten också. Något känndes inte rätt med det rummet, det finns ingen harmino där. Sist jag sov där, kände jag mig väldigt obekväm, och duschen är dessutom ganska kass.

Inatt var det likadant. Igår känndes det bra, och jag tänkte för mig själv: "Kanske har jag missförstått rummet, det kanske inte bara har orkat visa sin rätta sida. Jag hade en ganska lång konversation med den något underlige men ganska trevlige men något underlige Italienaren, som jag har pratat med några gånger.

Jag somnade senare, men vaknade abrupt vid 3 tiden på natten av att det kom in folk. Ingen i rummet förutom jag sov. Folk stod och pratade hej vilt, även italienaren, som kvällen innan sa att han ville sova hela natten.

När jag vaknade i morse kände jag dom onda vibbarna krypa in under täcket på mig.
Det började med att en mobiltelefon alarmerade om att det var dags att stiga upp ur sängen. Men uppenbarligen höll mobiltelefonens ägare inte med om det. Han höll heller inte med oss andra i rummet i att mobiltelefon-alarm är till för att stängas av om man inte går upp. Så det gjorde han inte heller. Förän efter kanske 3 minuter. Det var då det började.

Folk somnade om, men strax där efter ringde nästa mobiltelefon-larm. Det ville att hans ägare skulle kliva upp, men så blev inte fallet även den gången. Folk sprang och stängde av varandras mobiltelefonlarm och skrek 'Shut THE FUCK up' till varandra. Ena stunden skrek en till en annan som inte vaknade av sitt mobillarm, och tre minuter senare hade skrikaren somnat om, för att senare inte vakna till sitt eget alarm. Det bodde 10 st i rummet, och det gick igång minst 5 alarm. Någon skrek varje gång, varav jag inte gjorde det, så det måste varit minst sju vakna i rummet. Dom fem med alarm, jag och minst en som skrek.

Jag tröttnade och insåg att detta inte var något för mig. Jag gick upp och drack kaffe i en väldigt lugn och avslappnad och sval lobby. Nu sitter jag här, har bokat hostel i ännu en vecka, och sitter nu och lyssnar på oasis. Ganska trevligt faktiskt.

Jag tänkte lägga upp ännu en bild faktiskt. Denna gången på min hund, Bamse, som jag med största sannorlikhet inte kommer se igen. Detta är sista bilden jag fick på honom. Sista gången jag såg honom också. Strax innan jag åkte iväg till planet, mot dublin.

The importance of being Idle.