tonyd - en vän för livet

Inatt var jag på kalas.

Där bjöds det på tårta, sas det. Någon frågade mig om jag ville ha.

Jag ville inte vara sniken, så jag tackade nej.

Efter en stund ser jag någon komma gåendes med en stor bit smörgåstårta på tallriken, och jag undrade vart fan dom hade fått den ifrån.

- "Där borta. Dom sa ju att dom bjöd på tårta!"

När jag senare tänkte gå och ta Smörgåstårta blev jag stoppad.
- "Du sa ju att du inte ville ha, du får ingen!"

Ungefär där flippade jag, skällde ut vem-det-nu-var för att dom hade sagt att det var tårta när det i själva verket var smörgåstårta. Jag slog om kull stolar och bord. Jag välte tallrikar och kaffekoppar.

Vid denna tidpunkten kunde jag inte kontrollera mig längre, utan jag ställde mig på ett bord och ropade:
- "Får inte jag njuta av smörgåstårtan ska fa-an ingen annan göra det heller!!!"

Jag vet inte om jag får komma tillbaka dit något mer.

Jag skriver detta inlägget mest bara för att tacka Oscar.

"Varför?" kanske ni undrar, ni få som är kvar i bloggen.

Jo, så här är det:

Efter lördagens bravader och eftermälen låg jag i soffan mest hela dagen i söndags.

Inte alls för att jag mådde dåligt ... Nja, inte i huvudet eller magen i alla fall (möjligtvis i själen).

Efter att jag varit ute en sväng (jag var i Phoenix Park först med Elsa och Stina, Sen anslöt även Sean, Tidgh och Pudge och introducerade Hurling för mig), så gick jag hem och la mig i soffan igen, åter för att bara lida.

Då skriver min goda vän Oscar på msn och han frågade, som man oftast gör när man pratar med sina vänner: "Hur är det?"

Jag svarade ärligt och rakt hur det var, och vi pratade en stund om det.

Vi kommer in lite på musik, och han talar om att han håller på att sätta ihop en playlist för, Jag citerar: "Tillfällen då man har en kvinna jämte sig eller bara vill krypa ner under täcket och ta en powernap till perfekt musik."

Han frågar om jag vill hjälpa till, vilket jag naturligtvis ville. I timtal skickar vi låtar fram och tillbaka, spånar, spanar och spelar. (Och jag ska berätta för er, det är ingen lätt uppgift, för det ska inte vara någon playlist vilken som hellst, ingen (citerar igen): "MysMainia 2008", utan det ska vara kvallitet och mys.)

Jag gick flera gånger igenom musiken jag har på datorn och då jag har den på så många olika ställen så hoppade jag ganska mycket fram och tillbaka. Letade band, låtar och bara bra skit.

Jag inser då att jag har något som jag inte alls hade en aning om det skulle passa. Det jag visste var att det var lugn musik, och att jag hade laddat över den från Berra eller Mintel en gång i tiden då jag satt och snyltade på deras nätverk.

Jag börjar lyssna lite lätt.

"Solklart något för myslistan" sa jag till mig själv, innan jag på måfå drog iväg en låt till Oscar.
"Solklart något för myslistan, tummen upp!" svarar han glatt, samtidigt som jag fortsätter lyssna på låtarna.

Det dröjde inte många 10-sekundersintervaller innan jag inser att jag älskar det.
Och jag älskar inte bara 'det', utan jag älskar även henne ... Ane Brun!

En av dom bästa och intensivaste musikupptäckterna jag gjort på flera år. Vad jag kan komma på såhär på rak arm, så var det nog senaste upptäkten som kan tävla med denna Östermalm, men det var ändå en upptäckt som växte fram under flera kvällar av ständigt växlande musik i replokalen. Detta var annorlunda. Kärlek vid första ögonkastet.

Lite senare på kvällen loggar Stina in på msn. Hon var väldigt glad och trevlig, och jag frågar henne naturligtvis (uppspelt och full på kärlek som jag var):
-"Har du lyssnat något på Ane Brun?"
-"Nae, det har jag väl inte ... " svarar hon.

Jag berättade naturligtvis storyn som ni precis fått höra, om hur jag hade dragit det från en kompis dator, men aldrig riktigt lyssnat på det.

Då säger hon, underbar som hon är:
-"Jag tror hon spelar här i Dublin snart!"

Det finns inte, tänker jag. Vad är oddsen för det?

Jag kollar genast upp detta, och inser att det inte bara är snart, utan apsnart hon skulle spela. Det var idag, närmare bestämt.

Jag funderar hela måndagen om jag ska gå eller inte (och eftersom jag hade lite pengabekymmer var jag först ytterst tveksam), men efter att jag kommit hem och lyssnat ytterligare några timmar bestämmer jag mig för att: "Oavsett om jag fått pengar imorgon eller inte ska jag gå och se på Ane Brun. I värsta fall får jag låna."

Jag vaknar sent, vilket delvis beror på att jag också gick och lade mig alldeles för sent. Jag sätter på datorn för att kika om pengarna kommit in, men misslyckas med denna uppgift då internet för tillfället inte fungerar. Jag knatar iväg till jobbet, och tänker: "Kanske skulle prova ta ut pengar. Det kan ju hända att dom kommit in idag!"

Sagt och gjort.

När jag står där och väntar, som många gånger förr, på att meddelandet "Insufficient funds" ska dyka upp på skärmen, börjar det fladdra till i maskinen. Ut kommer kort och pengar i en hisnande fart, och jag inser i samma stund att kvällen är räddad.

På jobbet pratar jag med Elsa på msn. Hon och Sean ska också gå på Ane, så vi bestämmer oss för att mötas utanför.

Lokalen var en ritkigt härlig sådan. Hade varit en perfekt lokal för dolk att spela på. Ganska smal lokal, precis lagom hög och alldeles lagom stor scen, och ett härligt ljus.

Först är det en trevlig tjej som spelade som förband. Hennes namn kan jag inte komma på just nu, men flera av hennes låtar skulle absolut passa i myslistan, helt klart.

När Ane går på är det helt tyst. En underbar, förväntansfull och mysig tystnad.

Hon börjar prata, le och spela. Hon har ett leende som skulle kunna få vem som hellst att smälta, och smälte även det sista som var kvar att smälta av mitt hjärta.

Jag stod som i trans hela konserten, och myste ... Jag bara önskade att jag hade en kvinna bredvid mig eller bara fick krypa ner under täcket och ta en powernap. Så bra var det!

Folk är heltysta under hela konserten. Helt underbar stämning och ett helt underbart framträdande. Jag önskade att hon aldrig skulle sluta spela, och när hon väl slutat spela ville jag bara gå fram och krama henne (Men jag gjorde inte det, jag hade inte tid. jag var tvungen att skynda mig hem för att diska).

Så, det jag ville säga var:

Tack Oscar. Utan dig hade jag inte nu legat och lyssnat på Ane Brun.

... och framför allt är det (tillsammans med Stina) din förtjänst att jag fick uppleva det, antagligen, goaste och mysigaste gig jag någonsin varit på.

Cred!

Jag anlände precis till jobbet och inser att jag har glömt min väska med fotbollskläder på LUAS-vagnen.

Eftersom det är ganska begränsat med fot-utrymme på vagnarna, så kan man ställa sin väska (om man nu har en sådan) mellan säterna. Jag har inte gjrot det innan, eftersom jag varit rädd att glömma den.

Idag gjorde jag det och tänkte: "Shit, tänk om jag glömmder den där?!"

Efter vidare eftertanke bestämde jag mig ändå för att lägga väskan där.
Det var det sista jag tänkte på den.

Väskan inehöll inte så jädra mycket värdefullt, men några saker var irriterande:

Jag räknar inte med att få tillbaka väskan, så jag anser att allt är borta. Väskan inehöll:
  * Ca 40 kr i svenska mynt.
  * Mina vita (nu mer iofs trasiga) fotbollskor.
  * Mitt enda par fotbollssockar jag tog med mig.
  * Min mörka goaste huvtröjja (som jag snodde från kvarglömtsäcken på sundborn)
  * Mina svarta mjukisbyxor.
  * Min svarta Big Bear-t-shirt
  * Mitt munspel!

FETTA!