gulltuppen

Omständighetskompis - En kompis under vissa omständigheter

Att vara omständighetskompis med någon innebär att man är kompis och blir hejjad på när det passar någon. Att man är hejjar på någon när man inte har några vanliga vänner att umgås med. Jag hatar folk som är omständigheteskompisar.

Italienaren som jag har nämnt tidigare som jag inte riktigt litar på har mig som omständighetskompis märkte jag precis. Han hade spanat in två brudar som han stod och flirtade med i väskrummet. Först gick jag förbi honom en gång. Jag fixade lite bland mina grejjer, och när jag skulle gå tillbaka förbi honom så såg han mig tydligt, eftersom vi fick ögonkontakt, medans han svepte sin blick över rummet.

Jag hejjade, mest eftersom vi har pratat ganska mycket när han har suttit här själv, och dels för att vi brukar hejja. Men denna gången var jag inte värd att hejja på, så han vek ner blicken och fortsatte prata med tjejerna. Han är ruskigt slemmig. Även om han inte vill vara som en klassisk italienare, eftersom han själv har sagt att italienare är dryga, så är han en. Man märker det, det sitter i blodet.

Jag kommer inte hejja på honom om han inte hejjar först, förän han har kommit och bett om ursäkt för sitt beteende. Jag hatar omständighetskompisar.

Det var samma sak när vi gick på gymnasiet, framförallt där. Då hade jag många omständighetskompisar. Eller rättare sagt, jag var omständighetskompis åt många. Speciellt bland de rikare grupperna, och speciellt dom i fotbollslaget.

I omklädningsrummet gick det bra att prata och skratta, likaså om man mötte dom på stan... om dom var själva förståss. Men när dom hade en kompis av sin egen samhällsklass bredvid sig, eller om man mötte dom i skolan, då var det sällan man fick ett hej. Falskt och fegt.

Nu kom dessutom Italienaren och frågade mig en sak. Jag var trevlig mot honom. Jag är som axel säger »en wuss...»  


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback