tonyd - en vän för livet

Jag har de senaste veckorna känt att det har saknats någon typ av stimulans. Vissa dagar har jag kunnat kväva det där med en god serie, eller en god film, men det känns ändå som om det är något som saknas.

När jag för några minuter sedan satt på toa här på jobbet (ja, jag bajsade) slog det mig vad det var.
Kreativiteten.

Perioden jag är inne i nu är näst intill fullkomligt okreativ.

Inte för att jag har varit särskillt produktiv och kreativ de senaste månaderna heller, men just nu känner jag mig FRUKTANSVÄRT okreativ.

Då jag inte har någon gitarr, så spelar jag inte gitarr. Inte för att jag är särskillt duktig på det, men det är kreativt.
Eftersom jag inte har något tv-spel, kan jag heller inte spela tv-spel. Jag är duktig på tv-spel, men det är inte sådär jättekreativt, så det går ett upp med gitarren. 1+2 och 2+1 blir båda 3.

Eftersom jag inte har något internet hemma heller, (på både gott och ont, då internet är både den största kreativitetsboven och en god möjlighet till att vara just det). Detta gör i alla fall att jag inte kan blogga så mycket som jag skulle vilja. Men det ger mig också en massa tid till övers för att jag göra konstruktiva saker. ¨

Då kommer vi till ett nytt problem.

Jag har inte så många att göra konstruktiva saker med. Pär har Julia, Elsa har Sean, Stina har sin granne, och är ofta upptagen. Mina flatmates är sällan hemma, och inte särskillt kreativa någon av dom. Dansken 1 och Dansken 2 har åkt hem. Även om jag har flera goda vänner, så känns det som att det börjar bli dags att söka upp nåt nytt och eget.

Jag lyssnar mycket sällan på musik längre. Jag skriver inte mycket längre. Jag tänker mer än nyss, men mindre än för längesen. Min hjärna behöver mer stimulans. Det ska jag nu också ge den, tänkte jag. 

Tre simpla steg. Kanske fyra. 

Först och främst ska jag köpa mig en musikspelare av något slag. Föreslagsvis en Mp3-spelare. Där ska jag lägga in musik som jag tycker är bra, som jag kan lyssna på när jag inte har viktigare saker för mig.

Jag ska också köpa en mus och alternativt en game-pad till min dator, så jag kan spela spel på den. (Där är också inkluderat att jag ska köpa några spel, fast det räknar jag inte till ett eget steg).

Det tredje steget är lite osäkrare. Det är att köpa papper och någon typ av rit-don, eventuellt färg-don.

Fullfyller jag alla dessa steg kommer jag bli fruktansvärt kreativ.

Det sista och mest osäkra steget är att köpa mig en gitarr. Jag tror inte att jag kommer göra det, men kanske! Man vet aldrig.

Jag ska nog ta och bli lite gladare när jag väl håller på också ...

Vi ses -

Joe

När jag var yngre, inte sådär värst mycket yngre, men för ett par år sedan, då jag i alla fall var omognare och mer fritänkande, så funderade jag ganska mycket över ganska många saker.

Saker, allt mellan himmel och jord. Funderade och filosoferade över många välformulerade meningar och tankar ... och jag gillade det.

För några månader sedan hände något.
En förtryckt tanke från min barndom poppade upp i mitt huvud.

Denna förtryckta tanke hade varit instängd i en låda väldigt länge. I alla fall med mina mått räknade. Jag vet inte hur gammal jag var när jag låg och grät på kvällarna, just för att jag tänkt så mycket på just denna förtryckta tanke. Jag var också för smart för att låta mig luras av alla tröstande ord som min mor och min far försökte trösta mig med. Framförallt min fars ord vet jag hjälpte mig inte alls.

Min mor sa dock:
- "Jag vet hur det är, Johan. Jag tänkte ungefär samma sak när jag var liten, men efter ett tag lärde jag mig att kontrollera det"

Jag insåg då att det inte fanns så mycket mer att göra än att rida ut stormen.

Jag kanske var 9-10 år på den tiden. Det vill säga 12-13 år sedan.
Jag började sakta men säkert att stänga in tankarna i en låda. Efter en stund var tankarna så pass instängda att dom inte kom ut, även om jag ofta satt med nyckeln i låset, eller till och med gång på gång öppnade locket för att kika in.

En dag för några månader sedan när jag satt hos Markus, flög helt plötsligt locket upp, och jag tappade kontrollen över allt som fanns där inne. Innehållet flög ut och lade sig över mina tankar som när någon häller en burk färg över en. Dom fanns överallt, i varendaste liten vrå av huvudet. Vad jag än tänkte på, så flög mina tankar tillbaka till lådan, det fanns referenser överallt.

Vid tillfället då jag tappade kontrollen över tankarna höll jag nästan på att svimma, och en stark ångest sköljde över mig. Efter den första sköjlningen så lade sig allt ganska snabbt, färgen hade lixom inte torkat in.

Men efter någon vecka började det gro små, små frön över hela mitt tankenät. Vart jag än vände min blick, spetsade mina öron eller riktade mina tankar, så fanns det en färgklick där som kunde referera till allt innehåll i lådan jag hade.

Detta trappades upp, dag efter dag, vecka efter vecka, tills en dag då jag inte kunde hålla emot längre.
Jag befann mig också då hos Mackan, och kände plötsligt: Det här fungerar inte.

Jag rafsade ihop mina saker på någon sekund, sa hejdå, och satte mig i bilen utan att Mackan hade en aning om vad som hände. På vägen hem höll jag på att bli tokig. Jag hade gasen i botten hela vägen hem, och körde som om det handlade om mitt liv. Det kändes också som om det gjorde det.
 
Timmarna efter det där var den absolut värsta kvällen i mitt liv.

Detta inträffade fem dagar innan jag åkte till Irland.

Men det var när den där lådan öppnades som jag inte längre kunde reflektera över saker i ett djupare perspektiv.
Jag kunde inte se på djupa filmer utan att må dåligt, jag kunde inte läsa djupa böcker, inte diskutera något annat än triviala saker med folk, och var mycket tystare än vad jag varit förut.

Ända sen explotionen har jag insett att det inte fungerade. Jag ville reflektera över saker, jag ville tänka, och jag ville känna mig smart.

Under fem dagar bedarrade stormen, och dagen då jag åkte till Irland hade det helt lagt sig.
Sen den dagen har jag mer eller mindre fokuserat från att skrapa bort varenda liten färgfläck i varenda liten tanke med målet att trycka tillbaka allt i den lilla lådan, där det egentligen inte får plats. Tankarna är större än alla lådor i hela världen, men då tankarna inte tar upp någon verklig plats, få fick dom plats i alla fall.

Under denna tiden har jag i princip inte kunnat göra någonting. Jag har fått knippsa av alla referenser till färgen under hela min vistelse här, och det är inte förän nu, fem månader senare, som jag egentligen har aggera anorlunda.

Det insåg jag idag.

Jag satt och lyssnade på Fredrik Lindström på Sommar i P1 för en stund sedan.
Han talade om människan och mänsklighet. För två månader sedan hade jag bara varit tvungen att stänga av. Riktat tankarna åt något annat håll. Men inte idag.

Jag tyckte det var intressant. För första gången på ett halvår kunde jag lyssna på en person som förmedlar sina djupare tankar. och framför allt: För första gången på ett halvår kunde jag själv REFLEKTERA över någon annans djupare tankar, och förvandla dom till mina egna.

Sommarprataren idag var en man som heter Max Tegmark. En Astrofysiker.
För några år sedan var Fysik ett av mina stora intressen, och det facinerade mig mycket. Rymden även så. Den senaste tiden har Fysik- och Astro-ämnen varit min största skräck. Jag har vänt blicken så fort jag fått syn på en bild av en planet.

När jag såg vad han skulle prata om blev jag väldigt intresserad, men samtidigt fick jag också en underlig klump i magen.

När jag började skriva detta hade jag lyssnat på hans program i 20 minuter.
Ett väldigt intressant program. Han talar om parrallella universa, existens, oexistens och allt abstrakt som har pajjat mitt huvud de senaste halvåret ... och jag tyckte det var sjukt intressant.

Jag har börjat tänka igen!

När jag efter min sverigeresa kom hem igen skulle jag packa upp min dator  som jag haft med mig under trippen.
Jag jag slet upp sladdarna ur facket där dom låg dök en kniv upp. En sån där svart mattkniv där man kan skjuta upp bladet eller bryta av det samma om toppen blivit slö.

Den kniven hittade jag i en låda när vi flyttade från summerhill, och stoppade den datorväskan för att den kunde komma väl till pass.

Det jag inser när den flyger ut är att den har lyckats gå genom säkerhetskontrollen både på vägen till och från sverige.

Först tänkte jag:
- "Tänk om dom hade hittat den. Va jobbigt det skulle varit!"

Sen tänkte jag:
- "Om jag lyckas smuggla med något sådant stort och förbjudet av en slump, tänk då vad jag, eller ännu värre, Någon illvillig kunnat smuggla med sig om dom verkligen hade planerat det"

Det hade kunnat få förrödande konsekvenser.

Därför bakar jag nu en moralkaka.
SKÄRPNING ALLA FLYGBOLAG/SÄKERHETSKONTROLLER - Tänk på att jag är flygrädd. Jag behöver inte veta att det är lätt att smuggla med sig knivar och andra otillåtna tillbehör.

Jag ska nog fan stämma Säve för att jag aldrig mer kommer våga flyga mer, och det är deras fel!

Här är i alla fall en bild på kniven, tillsammans med min klocka, som en referens över hur stor den egentligen är!

- "Kniven? RONJA...!"

Några snabba intryck från första dagen.

För det första var det en väldigt ego-boost att komma hem. Folk är glada, jag känner mig glad och jag känner mig omtyckt.

Faktum är att när Elin och Hanna (plus eventuella övriga passagerare) stannade till och jag såg två vackra leenden blev jag väldigt glad. Underligt varför jag blev så speciellt glad just då, men glad blev jag.

Första anhalt var Napoli. Kebabtallrik, två goda och glada vänner (ruskigt trevligt att se Oscar igen, Linus också) och ett ganska bra väder. Kebabtallriken smakade underbart, colan var precis lika god som sällskapet.

Videomix luktade som vanligt, och även Dennis var glad och sa:
- "Dyrt med snus i utlandet eller?"

Att sen komma hem var riktigt coolt. Först träffa Mor som var väldigt glad att se mig. Åka på rätt sida vägen, genom Haby och Öresten. Träffa Systra-mi, som jag (trots allt) saknat var också väldigt kul. Far lika så, att bara få diskutera goa saker ... inte mycket, men lite.

Åkte ner till Linus (Köra bil är för övrigt KUNGLIGT). Det var najs, kollade fotboll och snackade skit.

Jag åkte till Kim. (Köra bil är för övrigt underbart) Där möttes jag av en glad Lennart, som gav mig en bamsekram. Jag gick in, där ser jag en storleende Heidi som också ger mig en Bamsekram. Snackar lite och kim kommer in i rummet.
Han säger inget, utan verkar ganska oberörd. Han hämtar pizza, går runt i köket någon minut, innan en konversation utbyts på sedvanligt, gött och vanligt Albin-/Kimvis

Den gick ungefär såhär!.

- "Tjaa!"
- "Tjaaa!"
- "Tjaa!
- "Läget?"
- "Jo! Själv?"
- "Jo-o."
- "Gött som fa-an eller?"
- (Med höjda ögonbryn) "MMmm!"

Gick in på hans rum. Där fanns en stor säng och en liten tjej.

- "Hey" sa jag och sträckte fram handen.
- "Who is he?" Säger hon och vänder sig mot kim.
- "Albin" sa jag och log

Det var fortfarande konfunderat i den lilla tjejens ansikte, men kim berättade.
- "It's my mate in Dublin"
- "Ah" sa hon.

Maria var också där. Jag fick en kram av henne också. Inge av kim dock.
Nicole kom också ner. Även fast hon sa att jag var dum, så såg jag att hon var i alla fall lite glad att se mig.
Sara lika så.

Innan jag gick fick jag lova Lennart och Heidi att jag skulle hälsa på en gång till innan jag åker tillbaka. Heidi avslutade med:
- " ... Så jag kan laga mat till dig! Du får säga till om du vill ha något speciellt!"

Jag gick ut genom dörren, stängde till den, men öppnade igen och sa:
"Kålpudding!"

Sen gick jag.

Jag åkte till Markus. Där var det mesta sig likt. Ingalil gav mig en Bamsekram, och var även hon väldigt glad att se mig, vilket också det gjorde mig väldigt glad. Kul att se Mackan också, tro't eller ej!

Vi satt i köket över en timma och pratade om ditt och datt. Konversationerna var som vanligt goa, intelektuella och alla pratar i munnen på varandra samtidigt som jag försöker hålla talesrätten uppe (med blandat resultat).

Satt på mackans rum ett tag, snackade skit som vanligt. Gött.

Sen körde jag hem i natten. Lika gött som vanligt. Många intryck, gasar, bromsar och svänger.

När jag kommer hem känner jag hur jävla frisk luften är. Nattluften är underbar i hulu. Jag njuter bara, och ägnar L-J en liten tanke.

Väl inne ligger Bamse på golvet. Han är lika stilig som vanligt, och jag lägger mig bredvid honom en stund, innan jag gör mig i ordning inför natten.

Bäst under dagen:

- Dissen Oscar gav mig när han mötte mig och leendet som eftergick det samma.
- Leendet och "JOIE" Syster gav mig när jag försökte gömma mig under trappan, innan hon böghögade mig och katten! 
- Välkomnandet Lennart gav mig vid radhusgatan. Heidis lika så.
- Konversationen med kim.
- Nicoles och Saras skräck-glada uppsyn när dom såg mig.
- Hanna och Elins leenden från en bilruta. (Nästan det som gjorde mig gladast av någon anledning).

Det känns skönt att vara omtyckt. Det ger en ruskig Ego-boost. Jag är SÅ festsugen på lår-feseten på lördag!

Ps. Dagen efter vaknade jag av att min mor gav mig frukost på sängen. Far kom också in och sa att han behövde hjälp med lite saker. Efter frukost drog jag på mig shorts och skor, grabbade tag i en yxa och gick ut i skogen.  Far behövde björkar till att smycka inför systers student. Att bara kunna gå ut i shorts, yxa och skor i skogen var en underbar känsla. Att sen stanna till för att kissa precis där man ville var också gött. Det är inte riktigt som i dublin.
Att senare bara välja ut två fina björkar och våldsamt hugga ner dom var också en frihet. Jag gillar skogen!

Det är jävligt underligt ibland.

Det är jävligt underligt, ett:

För ett par år sedan utgjorde Moldy Peaches en stor del av musiken som lyssnades på, speciellt på fester. Jag köpte till och med en go skiva med moldy.

De senaste året/åren har dom dock inte spelat någon roll alls, eftersom dom inte varit någon del alls av musiken som lyssnats på. Kanske möjligtvis att jag dratt på någon av dom goa klassikerna någon gång, fast inte mer än någon sekund.

Igår var jag och drack en öl med en kvinna som verkar vara väldigt trevlig. När vi satt där och diskuterade allt möjligt, bland annat musik drar hon helt plötsligt upp MP. Först var jag lite smått chockad att hon över huvud taget gjrode det, då MP inte är ett av dom första banden man drar upp. Faktum är att man nästan aldrig gör det sådär spontant; Bara om man har en väldigt god anledning till det.

LJ drog upp det spontant, och det var cool.

Flera gånger idag har jag funderat på MP och att jag måste lägga överm er musik på datorn när jag kommer hem, däribland dom, förståss. (Det underliga är egentligen inte så underligt, mest coolt (och lite underligt) att LJ drog upp MP bara sådär.

Det är jävligt underligt 2:

Sen jag flyttade in i min nya lya (i söndags) har jag varit lite besvärad av att jag inte har något internet, då jag redan samma kväll glodde färdigt på andra säsongen av house, Carnevale är lite deprimerande och för att jag redan kollat genom alla filmer på datorn (minst två gånger, förutom Flash Gordon och Stargate, då dom också är lite deprimerande).

Idag (torsdag) satt jag dock och såg på tv. Eller DVD snarare, fast naturligtvis på tv:n. Arrested Development, en tokig serie. Jag inser då att jag hade sett en reklam för filmen Juno lite tidigare, och inser också att två av bröderna i AD också är med i Juno. Då börjar jag fudnera på Juno och tänker:
-"Den borde jag ladda ner, för den har jag inte sett."

Konsekvensen av den tanken blir automatiskt en annan tanke, eller snarare ett minne. Jag inser att Pär hade den på min dator. Kedjereaktionen av minnen sprider sig, och tillslut kommer jag ihåg att jag har fan visst en film på datorn som jag inte sett (tror jag). Tanken går:
-"Pär skickade över en film på msn precis innan han lämnade lägenheten, vilken var det nu igen?"

Jag kollar i mina mottagna filer, och skåda, där är den!
-"Vilken då?"
-"Juno, SÅKLART!"

Det är jävligt underligt, 1+2=3

Jag har precis kollat färdigt på filmen, och den är faktiskt väldigt bra. Folk säger att den är bra, men den var nog faktskt bättre än förväntat. Eller den VAR bättre än förväntat, då jag förväntade mig något i stil med Notting Hill eller Love Actually (filmer som är bra, men som man har sett flera gånger tidigare).

Tjejen som spelade Juno var supergullig, och påminde lite om LJ, fast det är nog bara för att jag gillar LJ och gillade bruden i filmen. Men dom hade lite samma drag i alla fall.

Då kommer vi till det som är grunden till hela denna avisen.

Jag har aldrig sett eller hört Moldy Peaches på något annat ställe än ur stereon. Inte på tv, inte i serier, inte ens på MTV, Musikbyrån eller Z-tv. I denna film, efter att jag suttit och funderat på LJ och MP ett tag, så inträffar Något Jävligt Underligt 1+2=3: Ja, naturligtvis. Any one else. Moldy Peaches. (Om låten nu heter så vet jag inte, men dom sjunger så i alla fall.

Faktum är att MP och den låten har en ganska stor roll i filmen, vilket gär det hela ännu coolare.

-"You're a part time lover and a full tume friend."

Nu återstår bara problemet att lägga in det här på internet, då jag inte har något internet hemma som sagt. Men jag tror lösningen blir att lägga in det på telefonen, ta med det till jobbet, och publicera det därifrån.