tonyd - en vän för livet

När jag var yngre, inte sådär värst mycket yngre, men för ett par år sedan, då jag i alla fall var omognare och mer fritänkande, så funderade jag ganska mycket över ganska många saker.

Saker, allt mellan himmel och jord. Funderade och filosoferade över många välformulerade meningar och tankar ... och jag gillade det.

För några månader sedan hände något.
En förtryckt tanke från min barndom poppade upp i mitt huvud.

Denna förtryckta tanke hade varit instängd i en låda väldigt länge. I alla fall med mina mått räknade. Jag vet inte hur gammal jag var när jag låg och grät på kvällarna, just för att jag tänkt så mycket på just denna förtryckta tanke. Jag var också för smart för att låta mig luras av alla tröstande ord som min mor och min far försökte trösta mig med. Framförallt min fars ord vet jag hjälpte mig inte alls.

Min mor sa dock:
- "Jag vet hur det är, Johan. Jag tänkte ungefär samma sak när jag var liten, men efter ett tag lärde jag mig att kontrollera det"

Jag insåg då att det inte fanns så mycket mer att göra än att rida ut stormen.

Jag kanske var 9-10 år på den tiden. Det vill säga 12-13 år sedan.
Jag började sakta men säkert att stänga in tankarna i en låda. Efter en stund var tankarna så pass instängda att dom inte kom ut, även om jag ofta satt med nyckeln i låset, eller till och med gång på gång öppnade locket för att kika in.

En dag för några månader sedan när jag satt hos Markus, flög helt plötsligt locket upp, och jag tappade kontrollen över allt som fanns där inne. Innehållet flög ut och lade sig över mina tankar som när någon häller en burk färg över en. Dom fanns överallt, i varendaste liten vrå av huvudet. Vad jag än tänkte på, så flög mina tankar tillbaka till lådan, det fanns referenser överallt.

Vid tillfället då jag tappade kontrollen över tankarna höll jag nästan på att svimma, och en stark ångest sköljde över mig. Efter den första sköjlningen så lade sig allt ganska snabbt, färgen hade lixom inte torkat in.

Men efter någon vecka började det gro små, små frön över hela mitt tankenät. Vart jag än vände min blick, spetsade mina öron eller riktade mina tankar, så fanns det en färgklick där som kunde referera till allt innehåll i lådan jag hade.

Detta trappades upp, dag efter dag, vecka efter vecka, tills en dag då jag inte kunde hålla emot längre.
Jag befann mig också då hos Mackan, och kände plötsligt: Det här fungerar inte.

Jag rafsade ihop mina saker på någon sekund, sa hejdå, och satte mig i bilen utan att Mackan hade en aning om vad som hände. På vägen hem höll jag på att bli tokig. Jag hade gasen i botten hela vägen hem, och körde som om det handlade om mitt liv. Det kändes också som om det gjorde det.
 
Timmarna efter det där var den absolut värsta kvällen i mitt liv.

Detta inträffade fem dagar innan jag åkte till Irland.

Men det var när den där lådan öppnades som jag inte längre kunde reflektera över saker i ett djupare perspektiv.
Jag kunde inte se på djupa filmer utan att må dåligt, jag kunde inte läsa djupa böcker, inte diskutera något annat än triviala saker med folk, och var mycket tystare än vad jag varit förut.

Ända sen explotionen har jag insett att det inte fungerade. Jag ville reflektera över saker, jag ville tänka, och jag ville känna mig smart.

Under fem dagar bedarrade stormen, och dagen då jag åkte till Irland hade det helt lagt sig.
Sen den dagen har jag mer eller mindre fokuserat från att skrapa bort varenda liten färgfläck i varenda liten tanke med målet att trycka tillbaka allt i den lilla lådan, där det egentligen inte får plats. Tankarna är större än alla lådor i hela världen, men då tankarna inte tar upp någon verklig plats, få fick dom plats i alla fall.

Under denna tiden har jag i princip inte kunnat göra någonting. Jag har fått knippsa av alla referenser till färgen under hela min vistelse här, och det är inte förän nu, fem månader senare, som jag egentligen har aggera anorlunda.

Det insåg jag idag.

Jag satt och lyssnade på Fredrik Lindström på Sommar i P1 för en stund sedan.
Han talade om människan och mänsklighet. För två månader sedan hade jag bara varit tvungen att stänga av. Riktat tankarna åt något annat håll. Men inte idag.

Jag tyckte det var intressant. För första gången på ett halvår kunde jag lyssna på en person som förmedlar sina djupare tankar. och framför allt: För första gången på ett halvår kunde jag själv REFLEKTERA över någon annans djupare tankar, och förvandla dom till mina egna.

Sommarprataren idag var en man som heter Max Tegmark. En Astrofysiker.
För några år sedan var Fysik ett av mina stora intressen, och det facinerade mig mycket. Rymden även så. Den senaste tiden har Fysik- och Astro-ämnen varit min största skräck. Jag har vänt blicken så fort jag fått syn på en bild av en planet.

När jag såg vad han skulle prata om blev jag väldigt intresserad, men samtidigt fick jag också en underlig klump i magen.

När jag började skriva detta hade jag lyssnat på hans program i 20 minuter.
Ett väldigt intressant program. Han talar om parrallella universa, existens, oexistens och allt abstrakt som har pajjat mitt huvud de senaste halvåret ... och jag tyckte det var sjukt intressant.

Jag har börjat tänka igen!