Jag ska bajsa på din fis
Jag är riktigt kunglig på att fisa, ska jag få be att tala om för mig själv. "Jaså, är du det?" undrar jag.
Ja, jag fiser nästan hela tiden, högt och ljudligt. Luktar illa gör det också. undrar om jag har något fel på min mage.
Annars vet jag inte vad jag ska teckna ner till mig själv riktigt. Det finns mycket tankar i huvudet och inga som har några riktgia svar. Som till exempel tankarna om icke-existensen som driver mig tokig. Phah, låter det när man dör. sen existerar man inte mer... förutom, om man har tur, i några kvarlämnades minnen.
Jag är inte rädd för mycket här i världen, inte ens döden tror jag, men Icke-existensen skrämmer mig något fruktansvärt.
Vad tycker jag då annars om min livssituation?
Jo, det ska jag tala om för dig.
Jag är kluven till tusen. Åka till dublin eller stanna kvar. inte stanna kvar. Men åka till dublin?
Dessutom vet jag varför jag är cp. Jag tror jag behöver tycka om någon.. som dessutom tycker om mig tillbaka. Det var ett tagsen nu. Det finns folk jag tycker om, och det finns folk som tycker om mig, men på intet ställe går kategorierna ihop. Vilket för min ensliga själ känns ganska tråkigt... om inte rentav hopplöst. Men, nej johan, jag vet... det är inte kört än. Det finns en åt mig också. Och jag vet, byt miljö, dra någonstans. Dom säger så alla... kan inte någon dra med mig då?
Jag vill nog bara ha någon att tycka om tror jag.
Sara tror mig inte, Sara har kille, Linda är förlorad, Rebecca förstår jag mig inte på alltid. och alla andra som jag tycker om lite speciellt är någon annan stans eller lite för upphypade av mig själv.
Jag ska käka pasta imorgon tror jag.
God natt
Pull me out of this aircraft... / A
There's no secrets in life. Just hidden truth, that lies beneath the surfice...
Och nej, jag håller inte på många hemligheter. Men det känns som om jag ljuger för mig själv däremot. Jag klarar inte av att se igenom och förbi ytan för att finna vad jag söker.
Det är inte lätt alltid, och jag känner på mig att jag blir mer och mer splittrad för varje vecka som går i mitt liv.
Vilka vänner ska jag te mig till. Vilka kvinnor jag ska beundra och vilka vägar jag ska gå.
Jag har många vänner. Jag har många vänner jag gillar, men jag har inte många vänner jag kan identifiera mig med. Bland dom vännerna jag umgås med mest känner jag mig inte alltid helt hemma och har inte alltid den rollen jag vill ha.
Jag antar att jag behöver fler likasinnade, och vill egentligen bara dra här ifrån, men samtidigt har jag det rätt bra där jag är. Men det är för lite action. Jag känner mig inte glad nog. Visst har jag kul med mina vänner när jag super. Men det är aldrig något nytt. Alltid samma gamla soppa. Samma gamla soppa men med olika kvallitét på ingridienserna. Ibland är det lite starkare och svårare att smälta. Ibland rinner det bara ner och ibland måste man tugga ett tag för att känna smaken. Men jag har tröttnat på soppa.
Drar jag till dublin kommer det säkert bli svinkul. Men vill jag det egentligen? Eller vill jag det bara det att jag inte förstår det riktigt?! Jag är inte äventyrslysten... även om jag vill vara det och alltid har velat vara det. Filosofisk. Har alltid velat vara det, och vill fortfarande vara det. Populär. Har alltid velat vara det och vill fortfarande vara det. Cool. Har alltid velat vara det och vill fortfarande vara det. Intressant. Har alltid velat vara det och vill fortfarande vara det. Snäll. Har alltid varit det, men vill inte vara det.
Vill jag ha en tjej, eller vill jag bara sexa? Jag hade det utmärkt med linda. Jag har aldrig varit gladare tror jag. Men jag sumpade det också. Jag visste inte vad jag ville.
JAG VET INTE VAD JAG VILL!
FUCK YOU!
"There are two colours in my head..." - Radiohead... Jag gillar dom. Det får mig att känna mig melankolisk. Jag gillar att känna mig melankolisk. Jag känner mig Äventyrslysten, Filosofisk, Populär, Cool, Intressant och fruktansvärt Elak.
Ironic, Huh?
Shine on / A
I tid och otid...
Jag vet faktiskt inte. Jag har under det senaste halvåret haft en dygnsrytm som har varit bland det värsta jag varit med om. Jag går inte och lägger mig i tid, och jag går absolut inte upp i tid. Jag älskar att sova, jag älskar att somna och jag älskar att vakna i min säng... Men jag hatar att gå och lägga mig, och jag hatar att missa saker som skulle kunna hända på natten.
Natten är den bästa tiden på dygnet. I alla fall nu. Känner man sig ensam hittar man ofta likar ute på nätet vid den tiden på dygnet. Det finns inte heller någon annan som säger vad man ska göra, och inget bra tv-program som stressar. Det är ingen som vill en något och man har ofta sig själv helt för sig själv.
Det är en tid för tankar och funderingar. Jag kommer till insikt inom många områden. Det sämsta med det hela är dock att jag oftast är så jävla trött att när man väl somnar likaså vaknar dagen efter, kommer man inte ihåg riktigt vad man bestämde natten innan, inte heller vilka übersmarta slutsatser man kom fram till.
Därför använder jag mig av min hemliga blogg för att komunicera med mig själv, dagen efter. Därför skriver jag nu: Johan. Du måste lära dig gå och lägga dig i tid, och framförallt, gå upp i tid.
Därför har jag nu ställt klockan på 9.
Innebär det att jag kommer gå upp 9? Näe, antagligen inte. jag kommer nog sova till halv ett som vanligt.
Om det nu vore så att jag skulle lyckas att vända tillbaka dygnet... Om det skulle vara så, är det antagligen döden för denna bloggen. Eftersom varje inlägg jag skrivit tillkommit 2200 eller senare.
Sådant är livet.
Insikt har jag också fått angående att jag nog är en ganska feg liten stackare. Eller... när det gäller saker som jag vill göra, så är jag ruskigt feg. Jag vill åka till australien till exempel. Det kommer jag nog aldrig göra, hur mycket jag än vill det. Ínte dom närmaste 10 åren iaf. Men man vet aldrig. ingenting varar för evigt, så jag kanske också kan förändras.
Det finns mycket andra saker jag önskar också. Jag önskar att jag bettett mig annorlunda många gånger. Jag önskar att jag hade sagt vissa saker och att jag inte hade sagt andra.
Jag önskar att jag tidigare skulle inse vad jag hade, och inte vänta till jag sumpade det och det redan var försent.
Nu har jag ingenting. Inte ens en framtidsdrömm.
Va fan ska jag göra egentligen?!
Jag är bra på mycket, men inte riktigt bra på något. Jag har ingenting som jag känner att jag vill satsa på, men heller ingenting jag känner att jag absolut INTE ska satsa på. Någon som har något förslag?
Fotboll - dukig, men är för ointresserad
Musik - är intresserad, men för dålig.
Plugg - Jo, kanske det, men vad?
Jobb - Ja, men tänk om jag fastnar i mark?
Resa - Ja, men vågar jag?
Skita - ja absolut
Jag luktar dessutom riktigt illa just nu, vilket jag själv inte bryr mig ett skit om.
Men nu är det äntligen dags för min vän John Blund att hälsa på. Han gör ett bra jobb, bara jag väl släcker lampan.
Förresten. Jag vill vara rädd för någonting. Det är charmigt att vara rädd, men jag är bara rädd för döden. Jag är inte rädd för att dö, för det vet jag att jag ska göra, utan jag är rädd för just vad som händer... Jag vill inte vara rädd för någonting så komplext. Jag vill vara rädd för nåt annat. Typ... Spindlar, eller mörkret eller nåt. skuffa in lite rädsla i mig... Eller, kan inte någon skuffa in lite mer känslor i min kropp överhuvudtaget?! Jag gillar inte när det går såhär plant.. kan jag inte få vara lite glad någon gång. Eller lite ledsen, så jag kan bli gladare sen?!
Trevlig läsning, you three.
Everything in its right place... / A
Stockholm, Stockholm, stad i världen...
Visst, jag har varit i sthlm innan, men då har det bara varit med familjen. Vilket också är trevligt, men man får lixom inget perspektiv på vad staden egentligen har att erbjuda. Denna gången var jag där uppe med två goda vänner samt den vän som redan bor på plats.
En tågresa upp kan vara alldeles jättetråkigt om man har otur. Däremot om mintel drar upp en go kortlek, och man kör en tävling i svälta räv, så kan man också ha fruktansvärt kul. Det anser faktiskt jag att vi hade.
Petters lägenhet är inte något som man skulle kunna kalla för en lägenhet. snarare några vrår ihoptryckta mot varandra. litet, trångt, men väldigt charmigt. Mikron precis vid duschen, kylen och nerskuffad bråte.
Jag orkar egentligen inte skriva så mycket, så jag skriver om det mest intressanta... Nämligen spelningen på Tuppjuck på Landet.
Alouatta. Det var något annat bra band som spelade också, men jag kommr inte ihåg vad dom hette.
Det första bandet (som inte var aloatta) var coolt som fan. Det var snubbar precis som alla dom kristna fanskapen vi mött på the rock så många gånger, snubbar som var riktigt duktiga musiker. som visste precis vad som krävdes för att en låt skulle bli bra. Men istället för att göra tråkig hissmusik var det en mycket underhållande 60-tals punk/rock. Sjukt bra...
... Och alouatta sen. jag vet itne. Det var bara helt perfekt kändes det som. Närvaro, tempo, bra musik, bra musiker.
Det hela var fruktansvärt bra genomfört. Svetten lackade på sångaren, som jag för övrigt imopnerade stort på mig när han spelade komplexa gitarrriff samtidigt som han sjöng melodiösa sånger. Till råga på allt sprutade det blod från den andra gittaristens fingrar, vilket gjorde allt optimalt.
Klubben i sig var precis en sån klubb jag hade hoppats på att hitta i sthlm. en klubb som man inte vet om ifall man inte varit där innan, eller känner någon som varit där. En DJ som spelar musik för att han tycker den är bra, inte för att andra ska dansa och känna igen det. Relativt billig öl och trevligt folk som går att prata med.
Det sämsta på hela kvällen var att stället stängde 1. Det innebar att vi var tvugna att ge oss av där ifrån, ifall vi ville komma in på något annat ställe. vilket vi ville, eftersom det stängde 1.
Nog om det. Nu ska jag sova
ni tre som läser detta; shine on.
/ A
En fredagkväll med fritslagrabbar...
Fredagen började egentligen på torsdagen då far talade om för mig att jag skulle vikariera åt honom på skolan. Eftersom far är hårt insnyltad i fotbollsvärlden, så skulle han ena dagen spela skolfotboll i borås, och andra dagen skulle lillefar upp till stora hufvudstaden på kurs. "Förtroendevald"... smaka på det. men nog om det.
Jag vikarierade i alla fall för honom både torsdag och fredag. Bara det att ha något vettigt att göra om dagarna gör att kvällarna ofta blir bättre än vad dom annars blir, så jag var ganska glad i hågen när jag var på väg till Fritsla, där förfest och det mesta utav öldrickandet skulle äga rum.
jag anlände i Magnus bil till fritsla vid 6-tiden. Då började det
När jag kommer in i huset vi ska hålla till i, visar det sig att det inte var något vanlig hus, utan jag möts i hallen av en mycket stor tv inbyggd i väggen. Och det var inte bara en tv, den var platt färglad och kopplad till en dator. coolt.
Huset var ett lyxhus, vilket i mitt fall innebär stort obehag och en överhängade oro att smutsa ner, förstöra stöka till eller slå ner alla fina saker som finns överallt. Jag är inte riktigt van vid det där med fint...
Väl invand så blev det trots all lyx en riktigt trevlig tillställning. Mycket folk, och framförallt: Mycket glada människor. folk man inte träffat på ett tag. Eftersom det alltid är roligt att supa med nya människor var det då ännu bättre att det var glada människor,
Vi åkte senare in till Borås och det, i mitt fall. ökända X&Y. Ett bratställe utan dess like. Ett ställe där Basshunter och Fronda skulle leva som i himmelen.
Dömm av min förvåning när jag kommer dit och musiken som skrålar ur högtalarna är ofta näst intill underbara. FooFighters, NiN, queens of., och Redhot var bara några utav de bra banden som spelades. Humöret var på topp och folk var fortfarande lika glada. Framåt halv 12 gick, ja lyssna nu, TAKIDA på scen... och det var nu helvetet började...
För det första står det alldeles förmånga omusikintresserade människor och skriker som fan längst fram. Det får dom gärna göra... även om jag hade kunnat döda. När takida sätter igång och spelar, visar det sig att basen rundar som fan.... och ingen gör något åt det. Fy fan tänker jag.
Eländet fortsätter. Bandet som står på scen visar sig vara en av de tråkigaste livebanden jag sett. Storhetsvansinne och äckligt smöriga. Rock-wannabe-snubbar som inte vet hur man beter sig.
Musiken då? Jo, den var väl ungefär lika dålig som jag tänkt mig... fast sämre. En torftig, tråkig, enformigt pumpande basist. bada bada bada bada....
En lika tråkig trummis, med komp som en 14åring hade klarat med galans och en crash som lät värre en mintels fattiga spruckna dito. Tråkiga riff och taskiga melodier. Jag låter mycket negativ, men faktum är att jag hade föredragit basshunter på scen. Han kan i alla fall vara lite rolig.
Där satt jag och längtade till dom skulle sluta spela, så dom kan börja spela lite go musik igen. Där bedrog jag mig stort. i samma stund som livemusiken tog slut började DunaDunka mosa ut ur högtalarna, och alla fördommar jag hade om stället innan jag kom, som så plötsligt hade krossats, kom tillbaka snabbare än vad Fronda säger "rullar fram". Till råga på allt kommer två lagpolare tillbaka med blod och blåmärken... då var det nog för mig och jag gick och köpte kebabrulle.
Bussen kom vid två. Det var kallt ute, och jag insåg halvvägs ut ur borås att jag inte hade en aning om var jag skulle tillbringa natten.
Alla mina sov-alternativ innefattande någon i bussen krossades på två minuter, då alla skulle sova med sina flickvänner eller hos någon annan.
Jag började ringa runt till mina vanliga vänner, Men ingen som jag ringde svarade. Jag insåg snabbt att jag bara hade ett alternativ kvar; gå hem. Jag har gjort det förr... men detta var det värsta jag varit med om.
Till en början var det minusgrader ute, en två tre stycken skulle jag tro. Det låter inte så kallt, men tro mig. Med en tunn tröja och en tunn t-shirt och efter en 3-4 km, så är man inte så kaxig längre. speciellt inte om man vet att man har lika långt kvar. Min vandring började vid 3-tiden. vid strax innan 4 hade jag kommit halvvägs. Då slog tröttheten in. Jag insåg ungefär vid habyskolan att jag var tvungen att vila. Jag satte mig därför på en stenmur och somnade nästan direkt... eller jag somnade nästan, nästan omedelbart. jag somnade aldrig, bara nästan.
Så, jag insåg att det är bäst att traska vidare, och det gjorde jag. Sen är frågan, vart somnade jag?! För vips var jag framme vid öresten som ligger 1 km längre fram. Väl där insåg jag att jag höll påatt frysa ihjäl, och gick in och satte mig på kontoret... där måste jag ha somnat, för efter att jag, efter vad jag trodde var fem minuter, rest mig, gått hem och kollade på klockan var hon plötsligt strax innan 6, så började jag fatta misstankar. Men sen sket jag i det, gick och la mig, och sov underbart gott resten av natten.
Lördagkvällen blev den första gången på oerhört länge jag tog mig en oprovocerad och oplanerad nykterhet. Den var lika tråkig som jag kom ihåg dom, men underbart gött...
Shine on / A
Dåtid, samtid och framtid...
En era har under hösten gått i graven. Det känns underbart tråkigt och tomt.
Sen urminnes tider har det varit vi, coola snubbar, som hängt ihop i vått och tort, i medgång och motgång. I princip samma grabbar, med undantag för några frånfall och tillkomster, har sen högstadiet hängt varje helg. Vi har supit tillsammans, varit nyktra tillsammans, spelat fotboll tillsammans, spelat musik, tp, tv-spel. vi har rest, vi har segat, gråtit skrattat och varit allmänt goa. Men nu är det slut.
Det var väl trots allt en tidsfråga innan det skulle ske. De flesta har väl pratat ganska frekvent om att man vill komma här ifrån så fort som möjligt, och nu börjar det hända. Irre drog för ett tag sen, Peter drog, Låret drog, Petter drog. Pär skaffade flickvän, linus super inte på fredagar, Berra blev paj.
Tjejgängen har kommit och gått, men vi har alltid varit våran trygga grund av grabbar. Under gymnasietiden hade vi otaliga hemmafester, alla med en övervägande fin majoritet killar på kanske 90%. Fjorton, femton grabbar som sitter och skrålar till östermalm, twopointeight, dylan, babyshambles... tillochmed gamla 90-talsklassiker. Smuggelölen har fyllt borden gång efter gång, trots att värden plockar undan allteftersom. Folk gick hem när dom var för fulla eller när det började mattas av. Ville man sova gick man och la sig. Inga problem, men nu är det slut.
Likaså har vi eran i replokalen/replokalerna som har gått i graven. Det började med eskotts replokal. Detta skänk från ovan. Helt plötsligt hade vi någonstans vi kunde vara... varje helg.
Ingen mor eller far som var arg för att det behövde städas. Ett säkert ställe att förvara alkoholen. En säker sovplats nära skolan. Alltid välkommen och ingen som brydde sig. Underbart.
Hösten 2006 kom den underbara replokalen i kungsfors. En 64 kvadratmeter stor kontorsyta, mer eller mindre skräddarsydd för 4 ölhungriga grabbar med många vänner. Ett festställe utan dess like. En yta avsedd för repetetioner med bandet, en yta avsedd för tv-spel, grubblande och fyllesnack, och en yta avsedd till va fan som hellst. det är antagligen 1000-tals liter öl som har glidit ner i magarna i den replokaen. Den har varit äckligare än en soptipp, men ändå helt underbar. Ta till exempel fotbollen. Pricken vi körde där. Flera veckor i rad. Eller tv-spelskvällarna. Vi har pokerkvällar, rena supakvällar, efterfester förfester och fester.
Men nu är det slut. På allt detta. Inget kommer bli som vanligt igen, inte oväntat, men ändå tomt.
Det är så när man blir vuxen. Supandet går från 2-4 gånger i veckan till 1-2. Umgänget blir mer formellt och mindre spontant.
Det är dock ett liv det också. Jag får väl finna mig i det.
Shine on / A
Bajsnödig, trött och förkyld...
Jag sitter hos mackan, vilket innebär att jag måste eller vill helst ta mig hem innan jag åtgärdar något av de två första bekymmren. Det tredje kommer jag nog tyvärr få dras med ett tag. Macks' place är ett ganska filosofiskt sådant. Det är ofta många underliga, bra och konstiga tankar som dyker upp här. Livsviktiga och helt onödiga tankar som man antagligen skulle klara sig galant utan.
Jag har i alla fall precis insett att min livssituation inte håller så värst länge till.
* Arbetslös är jag. Det är väl mer eller mindre självmant valt, men dock...
* Kluven och tveksam är jag. Jag har absolut ingen aning om vad jag ska göra med mitt liv. I höst kanske jag ska studera förvisso, men det är ett tag fram tills dess, i alla fall sist jag kollade.
Man begår många härliga misstag i sitt liv. Man gapar efter mycket och mister ännumer. Ibland måste man vara nöjd med vad man har.
Jadu, Sarag. Jag önskar ofta jag hade samma mod som du har. Antagligen coolaste bruden på denna kontinenten, synd att vi inte hörs så ofta. Du skiter väl i mig iofs, men ändå.
Shine on... / A
Tragicomix
Där står man. Mitt på Lounge, stället man har stått på så många gånger innan, tillsammans med folket man har föraktat lika många gånger. Folk som är upp till öronen fullproppade med allt från HB till Jordgubbsdrinkar. Folk från alla delar av samhällsklasserna, och alla ständigt lika vrålpackade...
Istället för att fråga någon om dom hade kul på Lounge igår, frågar man istället: "Full igår eller?!"
Svaret på frågan är likvärdig med hur kul man hade på stället. var man vrålpackad, så hade man antagligen ganska kul, så länge man inte blev tillplattad av ett harrysmonster, golvad av en bonnläpp eller stående ensam kvar efter taxi-anarkin som råder timtal efter stängning.
...Där står jag i alla fall. Nyktrare än vad jag varit på länge, inte ekonomi att supa mig full på den ohyggligt billiga sprit företaget köpt upp, och inte heller ork att köa tillsammans med de 30-tal andra drängfulla personer som alla vill ha en bit av den ensama bartendern som står och spexar inför folk som inte bryr sig för fem öre. För hundrade gången ikväll hälsar jag på någon som man har träffat någon gång förut i livet; kanske är det syrrans barndomskompis, kanske är det en gammal kärlek från dagis eller varför inte en klasskompis mor som söker efter en bit lamkött. Det kan vara vem som hellst... Den rika pojken som tror han respekteras på grund av sina kläder, han som känner sig snyggast i kinna pga sitt hår, han som är ful men som tror han blir snygg med kläder, han som inte tvättat händerna efter han mekade med sin epa, han som klär sig i svarta rockar och sminkar sig, han som står i linne och fettet väller ut genom de obefintliga ärmarna, han som inget heldre vill än sänka en stackars minsting med sina överdimentionerade armar, han som är glad och full och svävar på moln, han som är ledsen och sitter där för sjätte gången i rad...
Alla finns, och man skrattar åt dom, varje gång man är nykter nog att inte nåt... och vad inserman då, när man sitter där och ser ner på folk som mest?! Jo, att det är jag själv som står där i mitten, som känner folk ifrån alla håll och kanter. Bratsen, rockarna, bönderna, nysvenskarna, töntarna, coolingarna... FY FAN va tragisk man är ibland..
shine on