tonyd - en vän för livet

Så ska jag väl berätta lite om mitt jobb då.

Här är mitt skrivbord på jobbet.

Jag jobbar som Localisation QA Tester på Keywords Intl. Det vill säga: Lokaliserad Kvallitetsfastställnings testare. Jag testar halvfärdiga spel som har översatts till svenska. Jag får ett dokument med alla svenska ord och fraser som igår i spelet på min dator (ses till vänster på bilden). På den högra skärmen, spelar jag spelet på min andra skärm (till höger i bild) Så fort det kommer upp en ruta som innehåller något svenskt ord över huvud taget, så kontrollerar jag ordet, så det är rättstavat. Jag bockar sedan av det med grönt, vilket tydligt kan ses till vänster. Skulle något däremot vara fel, måste jag skriva en rapport på det och ger också ett förslag på hur det borde vara. Sen markerar jag det med rött ( vilket ockås kan ses i dokumentet till höger i bild). Kruxet är att man måste spela igenom spelen på ett vis att man får upp varje möjlig dialogruta, för att säkerställa att var och varenda ruta är korrekt. Vilket ibland betyder att man i princip spelar igenom ett spel bara en gång, för att det är ett linjärt spel där alla rutor kommer upp varje gång, och ibland är det inte det, och man måste spela igenom spelen många gånger för att få upp alla möjliga slut och alternativ.

Så kan det vara, men jag tror att det kan vara ett ganska roligt jobb. Jag tjänar inte sådär svinbra, men å andra sidan är det en ganska fet övertid, och jag kommer dessutom få påökt om någon månad eller så.

Så kan det gå!

Igår hookade jag upp med 6 st ganska trevliga amerikanare. Namnen var Jennifer Tearzah Elle Bridgite Josh och Sam. Tearzah och Elle var systrar och väldigt snygga. Jen var tjock och Bridgite var lite töntig.

Dom hjälpte mig att återupptäcka tjusningen med UNO, ett spel som jag inte tror jag spelat sen jag gick på fritids i Habyskolan.

Dom var heller inte rikitgt lika dryga som jag skulle kunna tro att amerikanare skulle vara, men när jag såg dom för första gågen var det ingen tvekan om att dom var just det. Dom kom in i köket här på Jacob's inn med pizza i händerna och var ganska högljuda. Jag tvekade knappt en sekund på att dom var amerikanare.

Jag hängde senare också med dom ut på en sväng på stan, och det var väl trevligt, men vi hamnade på nåt skabbigt turisthak, som mer eller mindre liknade Lounge hemma i kinna, men som hade en medelålder på dansgolvet som var ca 35, och det är om man räknar bort den mycket energirika 80:åriga herren som röjde järnet.
Det roligaste på hela kvällen var att inspektera alla britterna som invaderar staden under helgerna. Dom ser hemska ut och beter sig mer turistigt än jag någonsin skulle komma i närheten av. Dom klär sig också otroligt fult, även om det inte är något som jag bryr mig om direkt, men det är extremt. 90% av kvinnorna ser mer eller mindre ut som häxor, och det är ett faktum.

Jag sov i ett nytt rum inatt också. Ett ganska mystiskt rum faktiskt. När jag var inne där första gången igår var de en äldre herre där inne som luktade kopiösa mängder rök. Samma stund som jag entrade rummet vände han sig mot fönstret. När jag var där inne andra gången strax innan vi skulle gå ut på kvällen, luktade det fortfarande rök, och i samma stund som jag öppnade dörren, drogs toadörren igen och låstes... Det kan ha varit en tillfällighet, men man vet aldrig. När jag gick och la mig var det också väldigt mystiskt, då jag inte hade en aning om vem eller vilka som sov i rummet.

Nu ska jag snart iväg och fika med elsa, och det ska väl bli trevligt kan jag tänka.

Dessutom är hela detta stället översvämmat med fransmän. Det hade varit jävligt gött att få tag på någonstans att bo.


Mr A

När jag satt här i soffan och kände att jag hade ganska tråkigt, för att jag inte hade någon att tala med dyker han plötsligt upp.

Ganska tunnhårig, med en väldigt ovanligt välvårdad typ av robinhood-frisyr, ett välvårdat skägg och en lugn avslappnad mörk stämma.

Jag uppfattar inte det första han säger, för jag har hörlurar på mig, men jag förstår i alla fall att han undrar om de tär någon film ikväll. Ja, det är det, svara jag. Det brukar det vara kl 8, men jag vet inte vad det är för film.
Aha, svarar han.

Han berättar seanre att han är väldigt trött, han kunde inte sova inatt. Jag frågar naturligtvis varför, och han berättar sansat att den som sov ovanför honom inte hade vett på att sluta snarka. Jag började tycka att gubben verkade vara lite knäpp.
Han fortsatte att berätta att han inatt mest av allt önskade att han hade haft sin vattenpistol vid sin sida. Jag skulle då varje gång han snarkade, böja mit ut och spruta i taket så det droppade ner i ansiktet på honom.
Jag skrattade varmt, och förstod att det är en knäppskalle jag har att göra med. En jävligt skön knäppskalle.
Strax därpå började han istället för en vattenpistol spåna på att man kanske kunde lägga ett chip bredvid snarkaren. Som varje gång han snarkade var programerat att spruta en stråle vatten på honom, för att betinga en reflex.

Han skrattade sendan lite gran, och kämpade för att hålla ögonlocken öppna.

Jag frågade vart han var i från, och han svarade att han var skriven i england, men kom egentligen från Irland. Det kunde man höra om man lyssnade noga, men hans dialekt hade spår av ett liv utanför Irland, så jag frågade honom vad han sysslade med.
 Jag är målare och uppfinnare, sa han. Jag leker med elektronik.
Har du gjort många målningar, frågade jag.
Nej, jag målar för långsamt för det. Jag började på en solnedgång för ett tag sen. Det tog mig tre år att slutföra den.
Vi pratade om det där med målninignar, och jag visade honom mitt mästerverk. Han blev lite imonerad och tyckte den var fin. Jag berättade att jag målade den när jag inte mådde så bra, och han påpekade att jag hade använt väldigt mycket fallos-symboler. Jag började neka först, men när jag såg närmare på målningen insåg jag att så var faktiskt fallet. Han började prata om att som målare finns det två stora krafter i livet: Att måla och kärleken. Man kan inte få båda. Jag frågade hur han menade, och försökte föjla med medans han förklarade. När han var klar höll jag med honom. Det ena tog ut det andra, man kan inte lyckas med båda.

Jag frågade vad han gjorde för att försörja sig själv.
Jag jobbar på båtar, sa han. Jag frågade om han var nån typ av matros, men han sa att han stod i disken på fina båtar. Båtar som Titanic. Den var byggd på samma ställe som titanic, sa han. Det är en massa rika engelsmän som åker hit och dit.

På frågan om vart han var påväg svarade han snabbt: Jag ska till argentina. Men jag har inte råd att åka dit nu, så jag måste hem och sälja lite saker. Jag har en oanvänd fin  DVD-spelare och en 10megapixelkamera som borde täcka resan. Men, sa han, så fick jag detta häromdagen. Han sträckte fram ett kuvert, jag öppnade och tittade i det.
En räkning, sa jag. Ja, kolla på summan, sa han. Jag fick den från portugal. Jag var där i november.
Jag kollade på summan 13000 EUR. Matförgiftning, sa han bara. ´
Han hade på grund av matförgiftning behövt ligga på tre olia sjukhus i portugal och i england. Han trodde dock att försäkringarna skulle täcka det, men han visste inte.

Han sa sedan, det är mina grejjer som står där uppe, jag kommer säkert somna snart, så du kan väl hålla ett öga på dom? Javisst, sa jag. Då ringde min mobil. Det var Elsa. Jag pratade med henne i någon minut, och efter att vi bestämt att vi inte skulle ses idag, la jag på och vände mig mot herr'n.

Han hade somnat. Och han snarkade inte.

Jaha, då var det beslutet tagit.

Det blir keywords och inte activision. Det kändes rätt, fast ändå känns något fel.
Men jag får väl tro snubben jag snackade med att han talade sanning.

Keywords testar spel åt flera olika spelbolag, och jag kommer vara den som ser till att dom svenska spelen inte blir buggiga och cp. Antar jag.

Jag är nog ganska glad innerst inne, fast jag har dåligt samvete för att tacka nej till Ann och activision. Ann var väldigt trevlig, och hennes kollega också för den delen. Hoppas jag gjorde rätt

Jag har precis ätit jävligt äcklig mat som jag själv lagade till, och eftersom jag va rför hungrig för att anstränga mig, så blev också resultatet därefter. En trevlig italienare hjälpte mig att öppna en konservburk, sen blev vi vänner.

Jag är fan helt kokt i kolan idag. Jag har nog aldrig tänkt såhär mycket i hela mitt liv innan tror jag.

Jag vet inte. jag är för trött för att skriva också just nu känner jag.

I övrigt mår jag faktiskt jävligt bra. Dessutom fick jag reda på att Magnus Kroon också befinner sig i staden, så honom kan man kanske hälsa på någon dag. 

 Tänk om man bara skulle kunna få en lägenhet också.

Joe

Då var det dags för lite problem igen. Denna gången är det så kallade lyxproblem, eller I-landsproblem.

Jag fick ett samtal för en stund sen. Ett samtal där dom berättade för mig att jag har fått jobb på activision. Jag blev glad och tackade ja till jobbet, trots att jag hade en intervju för ett annat likadant jobb.

Jag skickade då ett mail till Keywords som det andra företaget heter, och berättade situationen.
Till svar fick jag något som jag inte väntat mig, nämligen detta:

"Gosh... I was going to make you start on Monday! Today's meeting was simply to explain what this job was about.
 
If you haven't signed any contracts already let me know if there's a chance we could add you to our video games test team on a long term basis.
 
Regards,
Paul."

Helt plötsligt har jag ett ganska svårt val att göra. Activision är ett tremånaders kontraktjobb, med chans till förlängning. Det ligger ganska centralt och jag jobbar 10- 18.  Activision gör mycket licensspel, vilket kanske inte är favoriten, men ändå.

Keywords är ett företag som testar spel åt andra företag, vilket innebär att man får chansen att testa lite fler och roligare spel. Det ligger ca 20 min från stan, och är lite klurigare att ta sig till.
Jag skickade ett mail till Keywords, och frågade vad dom har att erbjuda, får se vad dom svarar, men eftersom jag redan mer eller mindre tackat ja till activision, så kommer jag nog ta det ändå, trots att jag inte skrivit på något kontrakt. Vi får se vad som händer

Hoppas det blir en bra utgång.

Jag är fundersam... och hungrig.

Cheers,

Johan

Jag är just nu mer eller mindre hemkommen från en väldig promenad.
Det började med att jag skulle ut och käka med elsa, men slutade med att jag följde med henne när hon skulle på massa lägenhetsvisningar. Ganska trevligt att gå mycket, men jag är trött i benen och trampdynorna och kommer med största sannorlikhet ha träningsverk imorgon. Både i ben och armar. Såhär länge har jag inte varit utomhus sen sommaren tror jag. Det var inte tänkt att bli så lång promenad från början, men eftersom Elsa inte hittade, så gick vi fel. Sen gick vi tillbaka, och sen gick vi fel igen. Då sket vi i den lägenheten och gick till en annan istället. Sen bestämde sig det lilla livet att gå till det stället som vi inte hittade, så vi gick fel. Sen gick vi rätt. Sen gick jag hem.

Jag känner mig väldigt glad. Det känns som om jag har hittat rätt so far, men man vet ju aldrig vad det lurar för lymmel i buskarna.

Imorgon ska jag på intervju vilket jag skrev. Jag är nog lite nervös för den ena, fast det är den som jag minst vill ha. Det andra är jag inte nervös för, för där vet jag att jag vet vad jag talar om.. tror jag.
Sen ska jag på ytterligare en intervju för ett annat QA-jobb på ett företag som heter Keywords.
Och så ska jag gå och kolla på ett boende också. Jag får se vart detta leder.

Mina fötter värker, och mitt huvud snurrar. Antagligen dags för att krypa till kojs.

Jag har för övrigt börjat läsa en bok också. Jag hari nte läst en bok sen i somras.. och innan det så hade jag inte läst en bok sen jag slutade gymnasiet. Jag ska börja läsa mer böcker. Det är underhållande.

Imorgon är en ny dag. Det ska bli gött.

Regards, 

 mr A

Just nu sitter jag i common-room på det hostel jag bor på. Bredvid mig sitter ett par med varsin laptop med ett ursprung som jag inte kan bestämma, för dom har inte sgt något till varandra mer än hmmm och mmm medans dom pekar på varandras skärmar. Dom kan vara fransmän. Det är många fransmän här. 

Mitt emot mig sitter två äldre tjejer med ett ursprung som verkar vara.. Hmm franskt kanske. eller sydeuropeiskt. 

Jag har precis talat i telefon med både IBM och Activision angående jobbintervjuer. På IBM har jag sökt ett jobb som technical support för svenska användare.. trodde jag. Det visade sig att dom hade ingen tjänst för svensk support just nu, så det jag söker blev plötsligt support för engelsktalande. Känns tungt, men kan nog bli ganska utvecklande.  Problemet är att det ligger långt från stan, och jag vet inte om jag hittar. Hoppas det.

Activision-intervjun jag ska på handlar om ett jobb som QA - QualityAssurance. Speltestare alltså. Det ligger inte långt från stan. Det ligger mitt i stan, och verkar vara ganska coolt.

Sen jag kom till dublin har jag haft idel positiva upplevelser. Folk är mycket trevliga och hjälpsamma. dock är irländarna väldigt högljuda när dom sitter på puben, men det är ganska trevligt tycker jag. Igår satt jag och elsa och drack min första guinnes, och jag käkade fish'n'chips.

Jag har börjat kika runt lite på boenden också, men det är svårt. Jag har ingen aning om vad som ligger var eller vem som kan tänkas att trivas där. Känns dock inte som att jag kan vara särskillt kräsen. Här kan jag hur som hellst inte bo hela tiden.

Om några timmar är det dags. Det känns ganska underligt faktiskt. Om två dagar kommre jag antagligen inte vara den person jag är just nu. Jag kommer lära känna massa nya människor som inte vet någonting om mig förutom det jag berättar till dom. Människor som inte har någon som hellst koppling till mig... Dom känner inte mig, dom känner ingen som känner mig (med undantaget elsa, som inte känner den personen jag är i skene).

Jag kommer inte ha med mig någonting från skene, ingen jag känner, ingen som känner någon jag känner. Ingenting. Det känns underligt, skrämmande och lättande.

Den enda koppling jag har till mitt gamla liv är Elsa... som inte ens är med i mitt gamla liv, utan Elsa som är med i den utopi till bubbla man har levt i några veckor varje sommar de senaste 7 åren. SBG, detta älskvärda och magnifika ställe.

Det är en aning oroande att bygga upp hela sin tillvaro på nytt. Jag har aldrig gjort det.
Jag har bott här i skene i hela mitt medvetna liv. förutom när man började gymnasiet så har alla man träffat i princip redan träffat en, för om man inte känner personen i fråga så känner den någon man känner, eller så känner någon man känner någon som dom känner. Man är aldrig helt anonym. Det kommer jag vara nu. Äckligt, utvekclande och skönt.

En helt ny start. Jag kan välja vilken personlighet jag vill utan att någon kommer kunna säga till mig att det inte är mitt rätta jag. Jag kan framförallt välja min egen personlighet och behöver inte ta hänsyn till någonting jag tidigare sagt eller gjort. Ingen kan dömma mig på en djupare nivå än mitt utseende och mitt hemland, vilket känns skönt, för det är petitesser som jag inte bryr mig om att fundera på att ändra på ändå. Från och med nu får jag göra mina egna val, utan att någon annan kan påverka mig från ett personligt plan. Underbart. Hoppas allt går bra.

Fly away, mr A... and shine on.

... om ett år kommer jag skriva sådär. Tror jag.

2008 har förutsättnignar att bli året då det hände. Både positiva och negativa akter.

2008 var året då kompisgänget totalt upplöstes och folk gick sina egna vägar.
2008 var året då lilla jag, efter flera antal års väntan vågade ge mig ut i världen.
... Det finns mycket som kommer hända 2008, och som jag redan uttryckt det, kommer nog bli ett ganska mycket bättre år än 2007... om det inte vore för vissa drawbacks...

Mormor blir allt sämre och sämre, vilket jag inte gillar. Min mormor är en ritkigt härlig mormor. Hon kan allt som en mormor ska kunna, och ganska mycket mer. Hon behärskar matlagning och andra hushålls-, men framförallt då andra matbestyr, med en otrolig galans. Hon är snäll och mysig och tyken. Jag tycker synd om min mormor.

Bamse blir också allt sämre och sämre, och med lite otur ser jag honom för sista gången på måndag. Det kommer slå hårt när han försvinner. Han har varit en trogen följeslagare i hela mitt liv.. nästan. I största delen av mitt medvetna liv i alla fall. Och dessutom ger han mig värme. När man vill ha den... Det har inte varit så mycket av den varan det senaste. Varken kamratlig värme eller okamratlig.

På måndag åker jag till irland... det ska bli skoj, men jag är lite nervös tror jag. Jag är aldrig nervös annars, så det känns lite obehagligt. Men det känns ändå lite underligt att lämna saker bakomsig.
Jag är faktiskt lite nervös inför flygresan också... och ankomsten. Men alla jag talat med säger att irland och Dublin, som jag ska bosätta mig i, är en mycket trevlig plats. Jag får väl lita på dom, och hoppas att jag passar in.

Nu dog kreativiteten... FUCK..

Tja