tonyd - en vän för livet

Just som jag satt här dök det upp ett gammalt minne, från ingenstans.

Platsen var ängskolans cafeteria. Tidpunkten var avslutningsmiddagen med Niorna.
Borden är borttagna för att man ska kunna dansa.

Eftersom jag hade varit confrancier så hade jag inte varit runtomkring så mycket. Jag hade haft en massa att göra. Men av någon anledning så gick jag in i cafeterian för att fixa nåt.

Jag ser folk stå i en ring runtomkring något eller någon. Jag uppfattade inte vad det var, men det var något. Jag gick för att hämta en dricka, ja det var nog det jag gjorde, men hörde när jag stod där och drack hur folk började skratta, och senare kom en duns.

Jag blev förståss nyfiken, och gick fram och kollade. Där står Staffan.
 Eller står. han stod inte någonting. Han nuddade knappt marken. Han hoppade runt, han dansade, han flängde.
Denna staffan som hade sprungit från lektion till lektion, från lärare till lärare, läst läxa efter läxa. Han stod där, hoppade och flamsade, precis som att all glädje han borde levt ut under tre år okontrollerbart dök fram under loppet av en halvtimma. Jag har aldrig sett sån energi hos någon levande varlese förut. Jag kommer antagligen inte göra det igen heller...