You are the devil, I am the D
»Morgon!»
Jag känner det. Försiktigt slår jag upp ögonen och kisar. Klockan står på 07.30. »Humpf» får jag ur mig innan jag sluter ögonen igen.
En timma senare slår jag upp ögonen igen. Jag kikar mot fönstret, det börjar bli ljust ute. Jag sätter mig försiktigt på sängkanten för att om möjligt missa överslafen med huvet. Kikar på klädhögen jag försiktigt och omsorgsfullt vek ihop kvännen innan. Den ligger där den ska. Ingen fransman med små ögon har varit och hämnats på mig under natten. Samtidigt som jag ställer mig upp för att klä på mig blir jag abrupt påmind om att jag glömde bort att vara vaksam på överslafen. Jag inser, som jag misstänkte kvällen innan, att rummet är en aning fattigare på gäster denna morgon än vad det var 24 timmar tidigare.
Är CMÖ kvar på hostelet, eller har han blivit utslängd. Tänk om han ligger under en bro någonstans?
Jag slår bort tankarna och fortsätter min uppklädning inför dagens bravader.
Inga fransmän i köket, CMÖ syns inte till. Mina cornflakes ligger där dom ska, och tillsammans mjölken jag köpte sent igår kväll får jag mig den frukost jag behöver. Mjölken smakar färskt och jag känner mig nästan som hemma.
Vakten med det arga utseendet inspekterar mig efter mitt mål medans jag diskar min tallrik och sked. Jag känner att inget kan få mig att känna mig osäker idag, så jag sköljer bara skeden under varmt vatten och diskar knappt tallriken innan jag ställer den i torkstället. Jag hälsar på vakten innan jag slinker ut ur köket mot receptionen. Varken den svenska tjejen eller perukflickan sitter där, så jag fortsätter genom dörrarna.
Väl ute i gränden utanför tar jag ett djupt andetag. »Solen skiner», säger jag tyst för mig själv.
Jag svänger vänster ut på den stora gatan, samtidigt inser jag att det är vindstilla denna tisdagsmorgon.
»Detta kommer bli en bra dag», säger jag till en förbi passerande man, och påbörjar därefter min rofyllda vandring mot ännu en dag av underskönt arbete...