"Sannerligen säger jag dig: Du är världens ljus..."
"Sannerligen säger jag dig: Gör mot andra så som du själv vill bli behandlad"
Men om människor i fråga inte vill bli behandlade som jag vill, då måste jag ju behandla dom annorlunda mot vad jag vill. Att behandla folk annorlunda mot hur man vill behandla dom är inte ärlighet, men kan däremot vara tillgivenhet och älskvärdhet. Vad vet jag...
Frida, eftersom du är antagligen den enda som läser denna blogg (jag såg idag att jag har oftast bara en sidvisning per dag med rekord på 7 sidvisningar av totalt 5 unika användare) så tillägnar jag dig på din egen begäran en hälsning här. Jag tillåter dig också sprida bloggen till dom som du tror skulle vilja läsa den. Vilket inte innebär min familj eller mina vänner här hemma. Men känn dig fri att sprida den till så många du vill, så länge du tror att dom bryr sig.
Men frågan är ofta, vill man bli behandlad som man tror att man vill bli behandlad? Är det hela ibland kanske ett krig mellan det undermedvetna och det medvetna jaget?
Jo, så är det. Det är jag nästan säker på att man vet dessutom. Att jag skriver att jag är nästan säker beror på att jag har faktiskt inte läst någonstans att man vet det, utan bara kanske hört det någon gång, och då jag antagligen inte definierat det undermedvetna och det medvetna rätt, så kan jag inte heller vara helt säker.
Varför jag skriver all denna crapy smörjan vet jag inte. Kanske beror det på att jag börjar känna mig lost igen. Kanske beror det också på att jag antagligen är lite kärleksbakis, och tycker om någon lite mer än vad jag vill erkänna. Kanske till och med ganska förtjust... Vilket också det antagligen är en kamp mellan det undermetvetna och det medvetna mig. Jag vet att om jag berättar att jag vill något mer kommer det jag vill ha försvinna, och istället för att få ett helt fullt glas, finns det en stor risk att jag i slutändan kommer finna samma glas i stort sett tomt, förutom några droppar av hopp längst ner, vilka jag sakta försöker suga i mig, i hopp om att jag ska få mer, men då jag i själva verket bara tömmer glaset på allt som överhuvudtaget fanns däri.
Personen i fråga gör mig alltid glad, och har så gjort sen dom första stunderna jag lärde känna henne. I början förstod jag det inte riktigt, men efterhand har jag insett att hon har en större påverkan än vad en vanlig kompis har. Problemet är att jag för tillfället befinner mig i en livssituation som aldrig skulle tillåta en relation större än en mycket god vän. Om det nu finns något sådant som en relation större eller bättre än en mycket god vän. Det handlar nog nog i ett sådant fall snarare om olika mynt inom samma valör, än större eller mindre valörer.
Jag är dessutom glad att det inte hände mer än vad som hände, även om jag verkligen ville det. Men nu är chansen större att du finns kvar i mitt liv på ett närmare sätt. Det försvinner inte på samma vis det hade gjort annars.
Nu ska jag också förklara för mig själv varför jag känner som jag gör: "Jo, ser du... För det första: En mycket vacker person, söt livfull och läcker. Som dessutom utrycker sina känslor på ett ärligt sätt, och som inte snckar massa skit i onödan. Men som ändå säger vad som känns bäst, och vad som behövs sägas. Smart, välbildad och djup, men absolut inte på något töntigt sätt, vilket det ofta blir när folk (inklusive moi) vill vara coola och djupa."
Jag vet nu; jag tycker om dig mer än vad jag vill erkänna för mig själv... Och ett kryptiskt meddelande i din blogg gör inte saken bättre, även om jag inte kan tänka mig att det handlar om mig. Vilket jag iofs skulle önska att det gjorde.
Shit.
Nu är det dags att sova, innan alla dryga tankar kommer...
Shine on / Nicke