En fredagkväll med fritslagrabbar...
En fredagskväll i borås med ett känt band på scen kan låta som en väldigt rolig tillställning. Det var det också, ett tag. Detta är min berättelse:
Fredagen började egentligen på torsdagen då far talade om för mig att jag skulle vikariera åt honom på skolan. Eftersom far är hårt insnyltad i fotbollsvärlden, så skulle han ena dagen spela skolfotboll i borås, och andra dagen skulle lillefar upp till stora hufvudstaden på kurs. "Förtroendevald"... smaka på det. men nog om det.
Jag vikarierade i alla fall för honom både torsdag och fredag. Bara det att ha något vettigt att göra om dagarna gör att kvällarna ofta blir bättre än vad dom annars blir, så jag var ganska glad i hågen när jag var på väg till Fritsla, där förfest och det mesta utav öldrickandet skulle äga rum.
jag anlände i Magnus bil till fritsla vid 6-tiden. Då började det
När jag kommer in i huset vi ska hålla till i, visar det sig att det inte var något vanlig hus, utan jag möts i hallen av en mycket stor tv inbyggd i väggen. Och det var inte bara en tv, den var platt färglad och kopplad till en dator. coolt.
Huset var ett lyxhus, vilket i mitt fall innebär stort obehag och en överhängade oro att smutsa ner, förstöra stöka till eller slå ner alla fina saker som finns överallt. Jag är inte riktigt van vid det där med fint...
Väl invand så blev det trots all lyx en riktigt trevlig tillställning. Mycket folk, och framförallt: Mycket glada människor. folk man inte träffat på ett tag. Eftersom det alltid är roligt att supa med nya människor var det då ännu bättre att det var glada människor,
Vi åkte senare in till Borås och det, i mitt fall. ökända X&Y. Ett bratställe utan dess like. Ett ställe där Basshunter och Fronda skulle leva som i himmelen.
Dömm av min förvåning när jag kommer dit och musiken som skrålar ur högtalarna är ofta näst intill underbara. FooFighters, NiN, queens of., och Redhot var bara några utav de bra banden som spelades. Humöret var på topp och folk var fortfarande lika glada. Framåt halv 12 gick, ja lyssna nu, TAKIDA på scen... och det var nu helvetet började...
För det första står det alldeles förmånga omusikintresserade människor och skriker som fan längst fram. Det får dom gärna göra... även om jag hade kunnat döda. När takida sätter igång och spelar, visar det sig att basen rundar som fan.... och ingen gör något åt det. Fy fan tänker jag.
Eländet fortsätter. Bandet som står på scen visar sig vara en av de tråkigaste livebanden jag sett. Storhetsvansinne och äckligt smöriga. Rock-wannabe-snubbar som inte vet hur man beter sig.
Musiken då? Jo, den var väl ungefär lika dålig som jag tänkt mig... fast sämre. En torftig, tråkig, enformigt pumpande basist. bada bada bada bada....
En lika tråkig trummis, med komp som en 14åring hade klarat med galans och en crash som lät värre en mintels fattiga spruckna dito. Tråkiga riff och taskiga melodier. Jag låter mycket negativ, men faktum är att jag hade föredragit basshunter på scen. Han kan i alla fall vara lite rolig.
Där satt jag och längtade till dom skulle sluta spela, så dom kan börja spela lite go musik igen. Där bedrog jag mig stort. i samma stund som livemusiken tog slut började DunaDunka mosa ut ur högtalarna, och alla fördommar jag hade om stället innan jag kom, som så plötsligt hade krossats, kom tillbaka snabbare än vad Fronda säger "rullar fram". Till råga på allt kommer två lagpolare tillbaka med blod och blåmärken... då var det nog för mig och jag gick och köpte kebabrulle.
Bussen kom vid två. Det var kallt ute, och jag insåg halvvägs ut ur borås att jag inte hade en aning om var jag skulle tillbringa natten.
Alla mina sov-alternativ innefattande någon i bussen krossades på två minuter, då alla skulle sova med sina flickvänner eller hos någon annan.
Jag började ringa runt till mina vanliga vänner, Men ingen som jag ringde svarade. Jag insåg snabbt att jag bara hade ett alternativ kvar; gå hem. Jag har gjort det förr... men detta var det värsta jag varit med om.
Till en början var det minusgrader ute, en två tre stycken skulle jag tro. Det låter inte så kallt, men tro mig. Med en tunn tröja och en tunn t-shirt och efter en 3-4 km, så är man inte så kaxig längre. speciellt inte om man vet att man har lika långt kvar. Min vandring började vid 3-tiden. vid strax innan 4 hade jag kommit halvvägs. Då slog tröttheten in. Jag insåg ungefär vid habyskolan att jag var tvungen att vila. Jag satte mig därför på en stenmur och somnade nästan direkt... eller jag somnade nästan, nästan omedelbart. jag somnade aldrig, bara nästan.
Så, jag insåg att det är bäst att traska vidare, och det gjorde jag. Sen är frågan, vart somnade jag?! För vips var jag framme vid öresten som ligger 1 km längre fram. Väl där insåg jag att jag höll påatt frysa ihjäl, och gick in och satte mig på kontoret... där måste jag ha somnat, för efter att jag, efter vad jag trodde var fem minuter, rest mig, gått hem och kollade på klockan var hon plötsligt strax innan 6, så började jag fatta misstankar. Men sen sket jag i det, gick och la mig, och sov underbart gott resten av natten.
Lördagkvällen blev den första gången på oerhört länge jag tog mig en oprovocerad och oplanerad nykterhet. Den var lika tråkig som jag kom ihåg dom, men underbart gött...
Shine on / A
Fredagen började egentligen på torsdagen då far talade om för mig att jag skulle vikariera åt honom på skolan. Eftersom far är hårt insnyltad i fotbollsvärlden, så skulle han ena dagen spela skolfotboll i borås, och andra dagen skulle lillefar upp till stora hufvudstaden på kurs. "Förtroendevald"... smaka på det. men nog om det.
Jag vikarierade i alla fall för honom både torsdag och fredag. Bara det att ha något vettigt att göra om dagarna gör att kvällarna ofta blir bättre än vad dom annars blir, så jag var ganska glad i hågen när jag var på väg till Fritsla, där förfest och det mesta utav öldrickandet skulle äga rum.
jag anlände i Magnus bil till fritsla vid 6-tiden. Då började det
När jag kommer in i huset vi ska hålla till i, visar det sig att det inte var något vanlig hus, utan jag möts i hallen av en mycket stor tv inbyggd i väggen. Och det var inte bara en tv, den var platt färglad och kopplad till en dator. coolt.
Huset var ett lyxhus, vilket i mitt fall innebär stort obehag och en överhängade oro att smutsa ner, förstöra stöka till eller slå ner alla fina saker som finns överallt. Jag är inte riktigt van vid det där med fint...
Väl invand så blev det trots all lyx en riktigt trevlig tillställning. Mycket folk, och framförallt: Mycket glada människor. folk man inte träffat på ett tag. Eftersom det alltid är roligt att supa med nya människor var det då ännu bättre att det var glada människor,
Vi åkte senare in till Borås och det, i mitt fall. ökända X&Y. Ett bratställe utan dess like. Ett ställe där Basshunter och Fronda skulle leva som i himmelen.
Dömm av min förvåning när jag kommer dit och musiken som skrålar ur högtalarna är ofta näst intill underbara. FooFighters, NiN, queens of., och Redhot var bara några utav de bra banden som spelades. Humöret var på topp och folk var fortfarande lika glada. Framåt halv 12 gick, ja lyssna nu, TAKIDA på scen... och det var nu helvetet började...
För det första står det alldeles förmånga omusikintresserade människor och skriker som fan längst fram. Det får dom gärna göra... även om jag hade kunnat döda. När takida sätter igång och spelar, visar det sig att basen rundar som fan.... och ingen gör något åt det. Fy fan tänker jag.
Eländet fortsätter. Bandet som står på scen visar sig vara en av de tråkigaste livebanden jag sett. Storhetsvansinne och äckligt smöriga. Rock-wannabe-snubbar som inte vet hur man beter sig.
Musiken då? Jo, den var väl ungefär lika dålig som jag tänkt mig... fast sämre. En torftig, tråkig, enformigt pumpande basist. bada bada bada bada....
En lika tråkig trummis, med komp som en 14åring hade klarat med galans och en crash som lät värre en mintels fattiga spruckna dito. Tråkiga riff och taskiga melodier. Jag låter mycket negativ, men faktum är att jag hade föredragit basshunter på scen. Han kan i alla fall vara lite rolig.
Där satt jag och längtade till dom skulle sluta spela, så dom kan börja spela lite go musik igen. Där bedrog jag mig stort. i samma stund som livemusiken tog slut började DunaDunka mosa ut ur högtalarna, och alla fördommar jag hade om stället innan jag kom, som så plötsligt hade krossats, kom tillbaka snabbare än vad Fronda säger "rullar fram". Till råga på allt kommer två lagpolare tillbaka med blod och blåmärken... då var det nog för mig och jag gick och köpte kebabrulle.
Bussen kom vid två. Det var kallt ute, och jag insåg halvvägs ut ur borås att jag inte hade en aning om var jag skulle tillbringa natten.
Alla mina sov-alternativ innefattande någon i bussen krossades på två minuter, då alla skulle sova med sina flickvänner eller hos någon annan.
Jag började ringa runt till mina vanliga vänner, Men ingen som jag ringde svarade. Jag insåg snabbt att jag bara hade ett alternativ kvar; gå hem. Jag har gjort det förr... men detta var det värsta jag varit med om.
Till en början var det minusgrader ute, en två tre stycken skulle jag tro. Det låter inte så kallt, men tro mig. Med en tunn tröja och en tunn t-shirt och efter en 3-4 km, så är man inte så kaxig längre. speciellt inte om man vet att man har lika långt kvar. Min vandring började vid 3-tiden. vid strax innan 4 hade jag kommit halvvägs. Då slog tröttheten in. Jag insåg ungefär vid habyskolan att jag var tvungen att vila. Jag satte mig därför på en stenmur och somnade nästan direkt... eller jag somnade nästan, nästan omedelbart. jag somnade aldrig, bara nästan.
Så, jag insåg att det är bäst att traska vidare, och det gjorde jag. Sen är frågan, vart somnade jag?! För vips var jag framme vid öresten som ligger 1 km längre fram. Väl där insåg jag att jag höll påatt frysa ihjäl, och gick in och satte mig på kontoret... där måste jag ha somnat, för efter att jag, efter vad jag trodde var fem minuter, rest mig, gått hem och kollade på klockan var hon plötsligt strax innan 6, så började jag fatta misstankar. Men sen sket jag i det, gick och la mig, och sov underbart gott resten av natten.
Lördagkvällen blev den första gången på oerhört länge jag tog mig en oprovocerad och oplanerad nykterhet. Den var lika tråkig som jag kom ihåg dom, men underbart gött...
Shine on / A
Kommentarer
Trackback