Tragicomix
Är det inte så säg...
Där står man. Mitt på Lounge, stället man har stått på så många gånger innan, tillsammans med folket man har föraktat lika många gånger. Folk som är upp till öronen fullproppade med allt från HB till Jordgubbsdrinkar. Folk från alla delar av samhällsklasserna, och alla ständigt lika vrålpackade...
Istället för att fråga någon om dom hade kul på Lounge igår, frågar man istället: "Full igår eller?!"
Svaret på frågan är likvärdig med hur kul man hade på stället. var man vrålpackad, så hade man antagligen ganska kul, så länge man inte blev tillplattad av ett harrysmonster, golvad av en bonnläpp eller stående ensam kvar efter taxi-anarkin som råder timtal efter stängning.
...Där står jag i alla fall. Nyktrare än vad jag varit på länge, inte ekonomi att supa mig full på den ohyggligt billiga sprit företaget köpt upp, och inte heller ork att köa tillsammans med de 30-tal andra drängfulla personer som alla vill ha en bit av den ensama bartendern som står och spexar inför folk som inte bryr sig för fem öre. För hundrade gången ikväll hälsar jag på någon som man har träffat någon gång förut i livet; kanske är det syrrans barndomskompis, kanske är det en gammal kärlek från dagis eller varför inte en klasskompis mor som söker efter en bit lamkött. Det kan vara vem som hellst... Den rika pojken som tror han respekteras på grund av sina kläder, han som känner sig snyggast i kinna pga sitt hår, han som är ful men som tror han blir snygg med kläder, han som inte tvättat händerna efter han mekade med sin epa, han som klär sig i svarta rockar och sminkar sig, han som står i linne och fettet väller ut genom de obefintliga ärmarna, han som inget heldre vill än sänka en stackars minsting med sina överdimentionerade armar, han som är glad och full och svävar på moln, han som är ledsen och sitter där för sjätte gången i rad...
Alla finns, och man skrattar åt dom, varje gång man är nykter nog att inte nåt... och vad inserman då, när man sitter där och ser ner på folk som mest?! Jo, att det är jag själv som står där i mitten, som känner folk ifrån alla håll och kanter. Bratsen, rockarna, bönderna, nysvenskarna, töntarna, coolingarna... FY FAN va tragisk man är ibland..
shine on
Där står man. Mitt på Lounge, stället man har stått på så många gånger innan, tillsammans med folket man har föraktat lika många gånger. Folk som är upp till öronen fullproppade med allt från HB till Jordgubbsdrinkar. Folk från alla delar av samhällsklasserna, och alla ständigt lika vrålpackade...
Istället för att fråga någon om dom hade kul på Lounge igår, frågar man istället: "Full igår eller?!"
Svaret på frågan är likvärdig med hur kul man hade på stället. var man vrålpackad, så hade man antagligen ganska kul, så länge man inte blev tillplattad av ett harrysmonster, golvad av en bonnläpp eller stående ensam kvar efter taxi-anarkin som råder timtal efter stängning.
...Där står jag i alla fall. Nyktrare än vad jag varit på länge, inte ekonomi att supa mig full på den ohyggligt billiga sprit företaget köpt upp, och inte heller ork att köa tillsammans med de 30-tal andra drängfulla personer som alla vill ha en bit av den ensama bartendern som står och spexar inför folk som inte bryr sig för fem öre. För hundrade gången ikväll hälsar jag på någon som man har träffat någon gång förut i livet; kanske är det syrrans barndomskompis, kanske är det en gammal kärlek från dagis eller varför inte en klasskompis mor som söker efter en bit lamkött. Det kan vara vem som hellst... Den rika pojken som tror han respekteras på grund av sina kläder, han som känner sig snyggast i kinna pga sitt hår, han som är ful men som tror han blir snygg med kläder, han som inte tvättat händerna efter han mekade med sin epa, han som klär sig i svarta rockar och sminkar sig, han som står i linne och fettet väller ut genom de obefintliga ärmarna, han som inget heldre vill än sänka en stackars minsting med sina överdimentionerade armar, han som är glad och full och svävar på moln, han som är ledsen och sitter där för sjätte gången i rad...
Alla finns, och man skrattar åt dom, varje gång man är nykter nog att inte nåt... och vad inserman då, när man sitter där och ser ner på folk som mest?! Jo, att det är jag själv som står där i mitten, som känner folk ifrån alla håll och kanter. Bratsen, rockarna, bönderna, nysvenskarna, töntarna, coolingarna... FY FAN va tragisk man är ibland..
shine on
Kommentarer
Trackback