tonyd - en vän för livet

Jag står och väntar på bussen.

Jo, där kommer den.

"Nummer 19, det är min buss", tänker jag medans jag drar av mig luvan.
"Enåfemti" säger jag, medans jag hoppar på bussen. En svart man trycker på en knapp och en biljett kommer ut.

Jag kryper upp i ett säte. Bussen är varm och skön, och det berör mig inte att ett fönster på bussen är öppet.

Jag sitter där, tyst för mig själv. En äldre man hoppar på bussen. Han har mörka solglasögon på sig och jag funderar ett slag på varför han möjligtvis kan ha solglasögon på sig när det är mörkt ute. Men jag tänker inte så mycket på det och fortsätter kolla ut genom rutan, där jag ser hela staden rusar förbi.

Folk är glada och fulla... inte alla, men många. Det hoppar på ett gäng tjejer, alla med kort-kort kjol. Inombords fnyser jag lite åt att dom inte vet att det är kallt ute, men bryr mig heller inte om det, utan fortsätter även denna gången kika ut genom fönstret.

Jag börjar närma mig stället jag ska hoppa av. Snubben som sitter bredvid mig inser direkt att jag ska hoppa av och reser på sig.
"Tack", säger jag och ler. Han ler tillbaka.

Jag trycker på knappen.

Ingen hoppar på bussen för än dom som ska hoppa av har hoppat av.
"Hej då" säger busschaffören, och jag säger tack för resan.

Jag springer över vägen, går ner mot gatan jag ska in på. Folk ser glada ut och jag känner mig väl till mods även om det är jävligt kallt och blåser.

Tillbaka på hostelt så pratar jag lite med vakten som aktiverar mitt passerkort åt mig. Jag går upp för trappan och öppnar dörren till mitt rum.

Folk hejjar på rummet och jag går och lägger mig i sängen.

Jag trivs i denna staden. Jag känner mig jävligt hemma...