tonyd - en vän för livet

»Håll käften, annars kör jag upp skeden i magen på dig!»
CMÖ stod framför mig och pratade. Jag sa det så tydligt jag bara kunde, nästan bokstaverade fram orden, men trots det tror jag inte han förstod.

Dom franska vokablulären ekade genom mitt huvud, »Jag skulle nog behöva en alvedon» tänkte jag tyst för mig själv.  Fransmannen förstod precis lika lite av min svenska som jag förstod av hans franska. Om inte mindre...

Det jag hade fått förklarat för mig var att hans vän hade hans kort... Igen, och han undrade om han kunde låna mitt för att låsa upp, och lägga in lite kläder.

»Nej,» sa jag på klar och tydlig engelska, »men om du vill vänta så ska jag bara koka min pasta och äta upp den, så kan jag följa med dig upp och låsa upp om du vill.»  Det tog säkert fyra minuter innan han förstod vad jag sa. Men jag lät honom veta att vare sig han förstod eller inte så skulle jag inte ge honom mitt passerkort, eftersom jag något övertydligt tittade ner i min pastakastrull och rörde om, fast jag inte ens hade lagt i pastan än, men han fattade vinken, och gick och satte sig.

Naturligt vis satte han sig på min plats, så jag sa till honom: »Men förhelvete, sätt dig inte på min jävla plats då»  Den franska charmiga tjejen förstod att han satt sig på min plasts, och sa något åt honom på franska. Hon är i alla fall snäll och trevlig. Han flinade och satte sig på en annan plats.

»Det är då helvete att man inte ens ska kunna äta ifred» sucakde jag medans jag hällde ner min spagetti i grytan.

I ögonvrån la jag märke till två blonda tjejer som satt i hörnet. Dom var ganska välklädda, och såg väldigt glada ut. Jag förstod direkt att dom var svenskar, och insåg också att dom antagligen hade hört glåporden jag hade ropat ut över köket, men att dom inte var riktigt säkra om jag var svensk eller inte. Jag valde att inte prata med dom idag, jag var inte på humör. Dom vågade heller inte prata med mig. Jag antog att det var för att dom var väldigt nervösa över att jag var så snygg. »Men» tänkte jag för mig själv »Eftersom jag inte egentligen är så snygg, utan snarare ser ut som skit, tror dom väll att jag beter mig som skit också, det är ett helvete med alla fördommar i dessa dagar» När tanken var färdigtänkt förstod jag att dom inte alls hade några förutfattade meningar, utan dom var dom enda i rummet som verkligen hade förstått vad jag sa. 

Senare på dagen ångrade jag att jag inte hade pratat med dom. »Det hade varit skönt att ha någon i min engen ålder att tala med» tänkte jag, men nu fick jag stå mitt kast. Jag gick ocha la mig tidigt igår, för det fanns inte så måna roliga att prata med, men jag somnade inte förän 2. I rummet bredvid låg massa irländare och ropade kampsånger och talade högt, samtidigt som hela korridåren luktade sött av braj.

»Vissa är bekymmerslösa» tänkte jag innan jag inte kunde ha ögonen öppna längre, och somnade stilla...