Känsliga läsare varnas...
Jag tar tillbaka det där jag skrev häromdagen att man inte behöver bajsa så mycket.
Jag har nu varit bajsenödig i snart två dygn.
Såhär går en bra bajs till:
Man kommer upp på rummet, där är livat, någon ligger och snarkar, den andra lyssnar på musik och den tredje står och viker ihop sina kläder.
Jag smyger in på toan släpper min last med stor lättnad, ingen hör något, jag blir nöjd och glad.
Svårare än så behöver det inte vara.
Men oftast går det till såhär:
Klockan är 19:00. Jag går upp på mitt rum i hopp om att det är ett jävla liv där, så saker och ting kan uträttas utan större uppmärksamhet.
Så är naturligtvis inte fallet, utan på rummet är det helt knäpptyst. En ligger och sover, två andra ligger och försöker sova. Det värsta som kunde hända
Jag går och sätter mig på toan, försöker klämma lite, själv är man också helt knäpptyst så minsa lilla ljud får resonans och förstoras 10-fallt i holken.
Det bästa skulle vara att bara släppa på allt, men man vågar inte, i risk för en katastrof, så man håller igen, försöker göra det lite försiktigt. *PFFRRT, PFFRRT* låter det. Jag vet att alla hör det. Det plumsar lite grann, men jag känner att jag inte är klar. Det trycker i bajjan, men jag vågar inte släppa på.
Jag sitter där ett tag och hoppas på att luften ska glida ut av sig själv för att om möjligt minska ljudeffekterna vid ett eventuellt avfalls-släpp. Så blir inte fallet.
Allt slutar i katastrof, det låter asmycket, utan att jag egentligen inte fått något uträttat, då minst 50% av lasten fortfarande befinner sig på lastbryggan.
Jag ger upp!
Jag går och hämtar min handduk och schampoo.
Jag vet att det är det enda rätta...
haha du är störd