tonyd - en vän för livet

Rummet jag sov i inatt, rum 101, har jag aldrig riktigt tyckt om. Jag sov där härom natten också. Något känndes inte rätt med det rummet, det finns ingen harmino där. Sist jag sov där, kände jag mig väldigt obekväm, och duschen är dessutom ganska kass.

Inatt var det likadant. Igår känndes det bra, och jag tänkte för mig själv: "Kanske har jag missförstått rummet, det kanske inte bara har orkat visa sin rätta sida. Jag hade en ganska lång konversation med den något underlige men ganska trevlige men något underlige Italienaren, som jag har pratat med några gånger.

Jag somnade senare, men vaknade abrupt vid 3 tiden på natten av att det kom in folk. Ingen i rummet förutom jag sov. Folk stod och pratade hej vilt, även italienaren, som kvällen innan sa att han ville sova hela natten.

När jag vaknade i morse kände jag dom onda vibbarna krypa in under täcket på mig.
Det började med att en mobiltelefon alarmerade om att det var dags att stiga upp ur sängen. Men uppenbarligen höll mobiltelefonens ägare inte med om det. Han höll heller inte med oss andra i rummet i att mobiltelefon-alarm är till för att stängas av om man inte går upp. Så det gjorde han inte heller. Förän efter kanske 3 minuter. Det var då det började.

Folk somnade om, men strax där efter ringde nästa mobiltelefon-larm. Det ville att hans ägare skulle kliva upp, men så blev inte fallet även den gången. Folk sprang och stängde av varandras mobiltelefonlarm och skrek 'Shut THE FUCK up' till varandra. Ena stunden skrek en till en annan som inte vaknade av sitt mobillarm, och tre minuter senare hade skrikaren somnat om, för att senare inte vakna till sitt eget alarm. Det bodde 10 st i rummet, och det gick igång minst 5 alarm. Någon skrek varje gång, varav jag inte gjorde det, så det måste varit minst sju vakna i rummet. Dom fem med alarm, jag och minst en som skrek.

Jag tröttnade och insåg att detta inte var något för mig. Jag gick upp och drack kaffe i en väldigt lugn och avslappnad och sval lobby. Nu sitter jag här, har bokat hostel i ännu en vecka, och sitter nu och lyssnar på oasis. Ganska trevligt faktiskt.

Jag tänkte lägga upp ännu en bild faktiskt. Denna gången på min hund, Bamse, som jag med största sannorlikhet inte kommer se igen. Detta är sista bilden jag fick på honom. Sista gången jag såg honom också. Strax innan jag åkte iväg till planet, mot dublin.

The importance of being Idle.