Tyskar, dessa tyskar...
Anledningen till att jag har haft det är att jag ser ut som en hårboll, och också tänkte skriva det, men att jag blev så upptagen med CMÖ, som har upptagit båda dom blogginläggen, att jag glömde bort att skriva det jag egentligen skulle skriva.
Det jag skulle skriva var att jag ser ut som en jävla hårboll. Håret står åt alla håll och skägget börjar bli långt. Men elsa får sina saxar nästa vecka, så då ska hon klippa mig och Sean. Ska bli gött, jag vill inte se ut som en hårboll.
Mäster Albinsson har dessutom stött på ytterligare ett problem i kampen mot fransmännen. En människor som verkara vara tyskar har intagit hostelet. Dom är stora, mörkhåriga och ganska starka. Dom kan bli ett hinder framöver, så kvällen måste tyvärr tillbringas till att göra upp en bra plan för att om möjligt eliminera detta hot.
En mycket oväntad vändning, allt såg så ljust ut för några timmarsedan. Livet kan te sig underligt ibland. Tyskar är effektiva och organiserade, det har jag lär mig av historien. Det krävs en plan som är väl genomtänkt. Jag kanske till och med måste inhandla vissa förnödenheter, men vi får se hur det blir med det.
Ett andra möte med de två svenska tjejerna inleddes också idag. Dom var lika trevliga som jag trodde att dom skulle vara, därmed har jag också fått en ny facebook-vän. Underbart. Dom frågade också om jag kommer uppdatera mina erfarenhetr på facebook, eller någon annan stans, men då sa jag: »Nej, men jag har en underbar blogg» Men detta innebar att jag var tvungen att editera lite smådetaljer i ett inlägg, men det var ingen större fara med det. Det var mest positiva saker skrivna.
Min ekonomi börjar tassa på tårna också, det är inte riktigt skitbra, men jag tror jag kan klara mig, bara jag snålar.
En fransman gjorde bort sig precis, de tre franska tjejerna sitter och skrattar åt honom, och han gömmer sig under en tröjja. Undrar vad han gjorde...
CMÖ2
Han somnar ganska snabbt och där blir han liggande.
Det tar ett tag, sen inser jag att det vore väldigt roligt att få ett kort av honom, speciellt när han sover, så jag slipper förnedra mig genom att fråga om jag får ta ett kort på honom.
Då kommer naturligtvis hans kompis och väcker honom, kan skulle fråga nåt. »Fan dig» tänker jag.
Jag sitter hrä och ler åt min plan, och märker inte hur CMÖ försiktigt driver in i drömmarnas land igen.
I ett ryck drar jag upp min mobiltelefon. Ett superläge, då också hela lobbyn är tomt på fransmän. Jag böjer mig fram och får faktiskt en riktigt bra bild. en sekund efter att jag är klar ska jag lägga in bilden på datorn. Då ringer CMÖ:s mobil.
Ibland har man tur, ibland otur.
Idag hade jag tur, och han otur.
Här kommer den:
Cool cool, nice one...
Känsliga läsare varnas...
Jag tar tillbaka det där jag skrev häromdagen att man inte behöver bajsa så mycket.
Jag har nu varit bajsenödig i snart två dygn.
Såhär går en bra bajs till:
Man kommer upp på rummet, där är livat, någon ligger och snarkar, den andra lyssnar på musik och den tredje står och viker ihop sina kläder.
Jag smyger in på toan släpper min last med stor lättnad, ingen hör något, jag blir nöjd och glad.
Svårare än så behöver det inte vara.
Men oftast går det till såhär:
Klockan är 19:00. Jag går upp på mitt rum i hopp om att det är ett jävla liv där, så saker och ting kan uträttas utan större uppmärksamhet.
Så är naturligtvis inte fallet, utan på rummet är det helt knäpptyst. En ligger och sover, två andra ligger och försöker sova. Det värsta som kunde hända
Jag går och sätter mig på toan, försöker klämma lite, själv är man också helt knäpptyst så minsa lilla ljud får resonans och förstoras 10-fallt i holken.
Det bästa skulle vara att bara släppa på allt, men man vågar inte, i risk för en katastrof, så man håller igen, försöker göra det lite försiktigt. *PFFRRT, PFFRRT* låter det. Jag vet att alla hör det. Det plumsar lite grann, men jag känner att jag inte är klar. Det trycker i bajjan, men jag vågar inte släppa på.
Jag sitter där ett tag och hoppas på att luften ska glida ut av sig själv för att om möjligt minska ljudeffekterna vid ett eventuellt avfalls-släpp. Så blir inte fallet.
Allt slutar i katastrof, det låter asmycket, utan att jag egentligen inte fått något uträttat, då minst 50% av lasten fortfarande befinner sig på lastbryggan.
Jag ger upp!
Jag går och hämtar min handduk och schampoo.
Jag vet att det är det enda rätta...
Hår...
Det finns en snubbe som jag inte har berättat om innan.
Han har varit här ganska länge och är ganska skön. Jag vet inte vad han heter, precis som jag inte vet vad någon annan heter heller, men han kommer iaf från australien.
Han är pensionär, men verkar inte vara särskillt gammal.
Han är väldigt blyg, och kollar aldrig en i ögonen, men är väldigt trevlig. Han pratar inte mycket om sig själv om man inte frågar honom, och han ställer måna frågor.
Det kan hända att han har någon typ av autism.
Första gågnen jag träffade honom satt vi i lobbyn. Han sa plötsligt till mig på engelska att han satt och lyssnade på spanjorerna som satt brevid och pratade...
»Förstår du något» frågade ja.
»Nja, mindre än en procent. Jag kan inte spanska så bra, men man förstår mer och mer» sa han, medans man såg att han aktivt lyssnade.
15 minuter senare böjer sig herren fram och säger något på knackig men relativt bra uttalad spanska. Inte nån skolboks-spanska "yo vivo a una casa blanca" Utan han frågade vilket universistet dom gick på eller dylikt.
Tre dagar senare gjorde han samma med franskfjantarna. Det var coolt.
Han var väldigt trevlig, och är alltid. Ser väldigt glad ut. Jag gillar att prata med honom.
Nu bråkar fransmännen jag är omringad av också. En äldre herre diskuterar med den charmiga tjejen, och två av dom trevliga fransmännen sitter bredvid och kommenterar. Jag förstår inte ett skit, men av reaktioner att dömma så tror jag att den äldre herren börjar bli nerplockad av tjejen.
Fast jag vet inte. Jag håller på henne iaf. Hon verkar väldigt samlad...
Nu kom den sköna australiensiske snubben också. Han står och lyssnar övertydligt diskret. Han försöker nog lära sig språket ännu bättre. Dom diskuterar fransk kontra Irländsk ekonomi.
Jag är hungrig...
Vildvuxen och välväxt.
Det börjar närma sig mot kväll.
På väg hem från jobbet börjar Mäster Albinsson börja fundera över hur han ska behandla kvällen som ligger framför honom. Maten stod redo i kylen, det visste han, så det behövde han inte fundera över. Men sen då?
Femton minuter senare sitter han i köket. Till sin stora förvåning ser han dom två svenska tjejerna sitta där. Jag sätter mig inte bredvid dom, men hejjar på dom med en internationell hälsning.
Jag sätter mig istället bredvid den studernande något specielle irländaren jag har pratat med flera gånger innnan, som också sover på samma rum som jag.
Han verkade ovanligt glad idag, jag funderade lite på varför, sen frågade jag.
»Jag har varit på date» sa han »Punk»
»Jaså» Frågade jag.
Han berättade för mig att bästa sättet att träffa tjejer är att prata med dom. Han jobbade tydligen i en butik emellanåt, så han hade bara bjudit ut henne. Hon hade tackat ja.
»Men jag kände mig så jävla tråkigt, men å andra sidan tror jag att hon tyckte att hon var för livlig, jag tror det kan bli bra» sa han medans han log.
Han var väldigt sprallig och rolig idag, vilket var kul.
Efter jag hade ätit upp och han hade gått insåg jag att jag hade min chans. En av dom svenska tejerna gick för att diska något, så jag passade på snabbt som attan att börja diska mina saker.
Där stod vi i varsin diskho, och jag sa försiktigt men tydligt för att undvika missförstånd:
»Annars då?»
Hon blev knallröd i ansiktet och sa »Jag visste att du var svensk»
Men om sanningen ska fram så visste hon inte alls det, utan hon misstänkte. Hon hade hört mig när jag pratade med fransmannen på svenska några dagar tidigare, men var inte säker.
Varför blev hon röd i ansiktet då, undrar ni.
Jag vet faktiskt inte, kanske blir hon det ibland. kanske berodde det på att hon bara fem minuter tidigare hade suttit och visat upp sina fina underkläder för sin kompis som hon nyss hade köpt. Inte kompisen alltså, utan underkläderna. Dom pratade om något också men jag hörde inte för sprallmannen hade pratat med mig samtidigt. Men jag skulle tro att det var därför hon blev röd i ansiktet, hon insåg att jag hade förstått allt. Ganska gullig faktiskt.
Vi pratade en sväng. Hon hade varit i skene en gång, för dom kom från Göteborg.
Nu är vi fyra i vårat team mot fransmännen och spanjorerna. Jag tror jag ska använda någon av dom nyfunna relationerna som lockbete, för att locka fram fransarna en och en, för att på ett lättare och diskretare sätt kunna skada dom.
Jag ska fundera vidare över en öl med Pölsie. Jag återkommer...
Stillheten som gäst...
Det tråkigaste med denna dagen är att det jag allra helst vill skriva är det som jag allra minst får säga.
Allt miserabelt, roligt, underhållande och tråkigt som har hänt idag ligger under samma sekretessbelagada information, vilket innebär att jag inte har något att berätta.
Igår började i alla fall Mästerdetektiv Albinssons kamp mot sydeuropa när jag för första gågen tog kontakt med Myra-Li i receptionen. Mäster Albinsson har dock inte forskat särskillt mycket i vad recepionisten heter. Eftersom namnbrickan sällan sitter på så är det enda minnet jagh a av hennes namn så gammalt som från ankomstdagen, då det var hon och peruken som delade receptionen.
Ett löfte utlovas att jag innan helgen är slut ska ha tagit reda på vad hon egentligen heter om det nu skulle råka vara så att hon verkligen heter Myra-Li.
Något som jag är så jävla glad att jag tog med mig till irland är snuset. Jobbet är som gjort för att snusas på. Sitta vid datorn och spela tv-spel, dricka kaffe och snusa. Underbart. Risken är att jag blir tjock, men jag kompenserar det ganska bra med att inte äta så mycket. Eller jag äter nästan ingenting. Jag äter på morgonen, flingor, för att vara exakt (funderar dock på att byta ut detta mot gröt). På jobbet livnärs min kropp som sagt med snus, kaffe och vatten, när jag kommer tillbaka till centrum handlar jag någonting att laga.
Varje gång man kommer tillbaka till hostelet så är köket fullproppat, så igår åt jag inte förän vid 22. Oftast är det framsmännen som sitter där, då dom tar ca 2 timmar på sig att laga sin mat, 20 minuter att äta maten och sitter kvar i säkert en timma efter dom käkat upp. tilläggas bör också att till dom 30-35 sittplatser som finns på hostelet, så finns det kanske bara 15 stolar.
Den positiva sidan av detta är dock att man inte bajsar lika ofta, vilket enormt underlättar hostel-vistelsen, då det inte finns en enda ljudisolerad möjlighet till att göra det stora behovet. Alternativet isf skulle väl vara duschen, vilket naturligtvis förekommer. Men bajsa i duschen, det är ju en såndär grej som alla gör, mem som man inte riktigt talar om.
Sen måste jag tala om att jag precis fick berömm. Jag hittade en bug i mitt nuvarande projekt, och min holländska kollega, som jag rapporterade till sa: »That, my friend, is a first class bug localization, I have to think about this one» Jag kan avslöja att den handlade om Rödhakar...
Jag hatar djur...
En värld full av djur...
Är det någon som undrar något om djur?
Jag kan allt. De senaste dagarna har jag lärt mig det mesta om djur genom mitt jobb. Det jag inte har lärt mig genom jobbet har jag letat upp på wikipedia, denna underbara sajt.
Nu är jag däremot ganska trött på djur, om sanningen ska fram är jag ganska trött över huvud taget.
Jag önskar mest av altt att klockan blev sex så jag kunde åka hem och äta, för hungrig är jag.
När jag vaknade i morse var klockan redan 9 vilket innebar lite stress.
Jag gick ner till kökte för att äta mina flingor, det blev inte mycket av det.
Köket var totalockuperat av folk, framförallt fransmän, men ingen sa något. Dom vet att dom inte har mycket att säga till om längre. Alla kollade på mig när jag gick in i köket.
Jag suckade djupt och långsamt, för att ådra mig uppmärksamheten och för att dom skulle förstå hur mycket jag hatar dom. Jag tror budskapet gick fram...
Blod, svett och ganska mycket lukt...
Han heter CMÖ för att han har två ögon, som var och ett av dom är mer eller mindre en cm breda och dom skulle vara en cm höga om man staplade dom uppe på varandra. Dessutom sitter inte så långt ifrån varandra. Hur långt undrar ni?
Jo, naturligt vis ungefär en cm ifrån varandra.
vart sitter då ögonbrynen?
Jo, dom sitter ungefär 1 cm ovanför varje cm-öga och är ungefär en cm tjocka. Vad det framstår av hans beteende så är hans hjärna inte heller större än 1 cm³.
Av dessa slutsater kan man med hjälp av newtons tredje lag (den om att varje reaktion har en motsat och jämlik motreaktion) dra en av följande slutsatser:
Teori 1:
Hypotes: Kroppen i sig är objektet som påverkas, och därav måste motreaktionen sitta på kroppen.
Härledning: Med hjälp av newtons tredje lag kan man lätt räkna ut att kroppen måste kompensera det vanställda ansiktet med en välvriden och tilltalande annan kroppsdel.
Slutsats: Hans snopp är gigantisk.
Teori 2:
Hypotes: Kroppen är endast en del av objektet som påverkas, motreaktionen är en utomkroppslig sådan.
Härledning: Med hjälp av Newtons tredje lag kan man lätt räkna ut att eftersom inte kroppen i sig har kompenserats, måste ett annat objekt, väldigt närastående, som på något sätt nästan sammanfaller med vårt objekt, kompenseras och därav vara väldigt tilltalande.
Slutsats: Hans snopp är även den 1 cm (alternativt 1 cm³) men han har istället en otroligt snygg tvillingsyster.
Jag tror, och vill hellst också tro, att Mästerdetektiv Albinssons andra teori är den som stämmer bäst överens med sanningen.
Det jag skulle skriva var bla:
*Att jag luktar svett
*Att jag måste duscha
*Att jag bara har en ren t-shirt kvar
*Att jag måste tvätta
Twilight of the french embassy.
Opinionsundersökningarna säger att fransmännen nu är i minoritet, och spanjorerna börjar vinna mark på jacobs inn.
Engelskan sprider sig mer och mer, och folk blir vänligare och vänligare. Nya tider är på intåg. Med lite tur så kommer den spanska majoriteten att behanda hostelets invånare med lite större respekt och därav bli en mer omtyckt och älskad ambassad. Eftersom dom också är språkligt allierade med argentinarna, vilka hittils har varit ett ganska trevligt folkslag, kommer den kommande veckan se ganska bra ut.
»Vi skulle aldrig få för oss att ansälla en fransman här» säger Myra-Li, receptionist vid Jacobs inn. »Dom vet varken hur man beter sig eller talar. Vi hade en snubbe med väldigt små ögon som ansökte häromveckan, men vi gav honom avslag direkt»
Jag frågade runt lite i hostelet för att få en uppfattning om vad de inneboende tycker i frågan.
»Det är det bästa som har hänt på tre veckor» säger en spanjor. »Detta öppnar verkligen upp möjligheterna för andra nationaliteter» säger en svensk. »Det ligger faktiskt redan planer på bordet angående en svensk ambassad också»
Vad maktskiftet kommer innebära vet ingen, men en sak vet vi: Franska ambassadens fall är nära...
That's a special thing...
Då hittade jag den här länken.
http://www.bt.se/nyheter/mark/orbytjej-pa-vita-duken(468612).gm#articleimage-popup
Kul att någon lyckas när ingen annan gör det.
För dom som inte känner henne, så kan jag säga att hon skickar ca hundra mms till mig om året.
Inte för att hon vill, utan för att jag ligger först på hennes kontaktlista och hennes mobil är konstig.
Men nu var det ett tag senast...
It's Brittney, bitch!
Här sitter jag på jobbet. För tillfället finns det inga projekt att åta sig, så jag har inte gjort något speceiellt sen jag kom för drygt en timma sedan. Precis som jag också gjorde de sista timmarna igår. Inte ett skit.
Jag smutsar runt på youtube och facebook, lyssnar på radio och känner mig allmänt slö.
Jag sitter också och lyssnar på p3, och fick höra den fina låten av Fröken Spears, och flög för en stund tillbaka till oscars bakgård och när jag jobbade på kommunen. Det var där jag var när jag hörde låten för första gången, medans jag åkte omkring på min toro.
Efter låten säger dom: "Idag är det torsdag..."
"Torsdag?" tänkte jag. Det är väl för fan inte torsdag. Jag kollade på klockan, där stod det TH 2-7. Men jag var fortfarande inte säker.
Jag frågade Jeppe The Dane vad det var för dag idag. "Eh, torsdag" svarade han.
Vilken dag försvann? Jag gick och trodde hela dagen igår att det var tisdag igår, och idag har jag redan i flera timmar antagit att det var onsdag. Det roliga är att jag igårkväll verkligen funderade på vad det var för dag, och kom då fram till att det var tisdag. Det var alltså ingen vanlig "undrar vad det är för dag"-dag, utan Jag trodde verkligen att det var onsdag. Jag hade också svarat att det var onsdag om någon frågade.
Detta resulterar i två frågor:
Fråga ett: Är det måndag eller tisdag som försvunnit?
Fråga två: Hur tar man reda på det?
I collect knives
»Håll käften, annars kör jag upp skeden i magen på dig!»
CMÖ stod framför mig och pratade. Jag sa det så tydligt jag bara kunde, nästan bokstaverade fram orden, men trots det tror jag inte han förstod.
Dom franska vokablulären ekade genom mitt huvud, »Jag skulle nog behöva en alvedon» tänkte jag tyst för mig själv. Fransmannen förstod precis lika lite av min svenska som jag förstod av hans franska. Om inte mindre...
Det jag hade fått förklarat för mig var att hans vän hade hans kort... Igen, och han undrade om han kunde låna mitt för att låsa upp, och lägga in lite kläder.
»Nej,» sa jag på klar och tydlig engelska, »men om du vill vänta så ska jag bara koka min pasta och äta upp den, så kan jag följa med dig upp och låsa upp om du vill.» Det tog säkert fyra minuter innan han förstod vad jag sa. Men jag lät honom veta att vare sig han förstod eller inte så skulle jag inte ge honom mitt passerkort, eftersom jag något övertydligt tittade ner i min pastakastrull och rörde om, fast jag inte ens hade lagt i pastan än, men han fattade vinken, och gick och satte sig.
Naturligt vis satte han sig på min plats, så jag sa till honom: »Men förhelvete, sätt dig inte på min jävla plats då» Den franska charmiga tjejen förstod att han satt sig på min plasts, och sa något åt honom på franska. Hon är i alla fall snäll och trevlig. Han flinade och satte sig på en annan plats.
»Det är då helvete att man inte ens ska kunna äta ifred» sucakde jag medans jag hällde ner min spagetti i grytan.
I ögonvrån la jag märke till två blonda tjejer som satt i hörnet. Dom var ganska välklädda, och såg väldigt glada ut. Jag förstod direkt att dom var svenskar, och insåg också att dom antagligen hade hört glåporden jag hade ropat ut över köket, men att dom inte var riktigt säkra om jag var svensk eller inte. Jag valde att inte prata med dom idag, jag var inte på humör. Dom vågade heller inte prata med mig. Jag antog att det var för att dom var väldigt nervösa över att jag var så snygg. »Men» tänkte jag för mig själv »Eftersom jag inte egentligen är så snygg, utan snarare ser ut som skit, tror dom väll att jag beter mig som skit också, det är ett helvete med alla fördommar i dessa dagar» När tanken var färdigtänkt förstod jag att dom inte alls hade några förutfattade meningar, utan dom var dom enda i rummet som verkligen hade förstått vad jag sa.
Senare på dagen ångrade jag att jag inte hade pratat med dom. »Det hade varit skönt att ha någon i min engen ålder att tala med» tänkte jag, men nu fick jag stå mitt kast. Jag gick ocha la mig tidigt igår, för det fanns inte så måna roliga att prata med, men jag somnade inte förän 2. I rummet bredvid låg massa irländare och ropade kampsånger och talade högt, samtidigt som hela korridåren luktade sött av braj.
»Vissa är bekymmerslösa» tänkte jag innan jag inte kunde ha ögonen öppna längre, och somnade stilla...
Den vises drömmar
Oscar trenger en foedelsedags gåve. Jeg er oscars kompis og tykker han trenger en poem.
En vän går en runda
På stan i sin skrud
Han söker en livets sunda
Samt en go och trevlig brud
Med charmen han besitter
Är det inte så svårt
Men slå länge han är bitter
Så blir det väldigt hårt
Han traskar över höga fjäll
Med en vapnet vid sin sida
Hans gång är snäll
Hans steg är vida
Med åldern han har inne
Är det inga bekymmer
Att ha sol i sinne
Nya tider begynner
Hur vida han än traskar
Han finner ej det han söker
Snön är slut och slaskar
Han tänder en ciggarett och röker
Vinter går mot vår
Vintern går och somnar
Några månader blir ett halvår
Och kylan, ja den domnar
Efter vår kommer sommar
Det blir lov och semester
Hela naturen blommar
Veckorna är fulla av förfester
En kompis dyker upp runt hörnet
Och vid nästa lika så
Den ena har en flaska foernet
Den andra han har två
Sommaren blir varm och härlig
Bryggor börjar skaka
Om jag ska va riktigt ärlig
Önskar jag mina vänner tillbaka
Han säger det med tydlig stämma
Han säger det med mod
När alla är hemma
Ska skåpet tillbaka, tillbaka dit det en gång stod
Han drömmer om en svunnen tid
Tillsammans med oss andra
En bekymmerlös, och full av frid
Den stigen ska vi åter vandra
Välkomna tillbaka hit
Välkomna gott folk
Den förra akten den var skit
Nu ska ni se Dolk
Drömmar är för att följas
Sa en man en gång
Inte alls för att döljas
Utan sjungas ut med sång
En vän går en runda
Han fylls av livet han har kär
Nu han ler och han börjar blunda
Se där mina vänner, är ni redan här
Bare å plystre når dere trenger meg, Oscar
You are the devil, I am the D
»Morgon!»
Jag känner det. Försiktigt slår jag upp ögonen och kisar. Klockan står på 07.30. »Humpf» får jag ur mig innan jag sluter ögonen igen.
En timma senare slår jag upp ögonen igen. Jag kikar mot fönstret, det börjar bli ljust ute. Jag sätter mig försiktigt på sängkanten för att om möjligt missa överslafen med huvet. Kikar på klädhögen jag försiktigt och omsorgsfullt vek ihop kvännen innan. Den ligger där den ska. Ingen fransman med små ögon har varit och hämnats på mig under natten. Samtidigt som jag ställer mig upp för att klä på mig blir jag abrupt påmind om att jag glömde bort att vara vaksam på överslafen. Jag inser, som jag misstänkte kvällen innan, att rummet är en aning fattigare på gäster denna morgon än vad det var 24 timmar tidigare.
Är CMÖ kvar på hostelet, eller har han blivit utslängd. Tänk om han ligger under en bro någonstans?
Jag slår bort tankarna och fortsätter min uppklädning inför dagens bravader.
Inga fransmän i köket, CMÖ syns inte till. Mina cornflakes ligger där dom ska, och tillsammans mjölken jag köpte sent igår kväll får jag mig den frukost jag behöver. Mjölken smakar färskt och jag känner mig nästan som hemma.
Vakten med det arga utseendet inspekterar mig efter mitt mål medans jag diskar min tallrik och sked. Jag känner att inget kan få mig att känna mig osäker idag, så jag sköljer bara skeden under varmt vatten och diskar knappt tallriken innan jag ställer den i torkstället. Jag hälsar på vakten innan jag slinker ut ur köket mot receptionen. Varken den svenska tjejen eller perukflickan sitter där, så jag fortsätter genom dörrarna.
Väl ute i gränden utanför tar jag ett djupt andetag. »Solen skiner», säger jag tyst för mig själv.
Jag svänger vänster ut på den stora gatan, samtidigt inser jag att det är vindstilla denna tisdagsmorgon.
»Detta kommer bli en bra dag», säger jag till en förbi passerande man, och påbörjar därefter min rofyllda vandring mot ännu en dag av underskönt arbete...
CMÖ
Den ena jobbar nattskift, den andra på dagen.
Den informationen löste en hel del funderingar.
Det förklarar varför hans kompis har kortet
Det förklarar varför det alltid är mörkt i rummet
Det förklarar varför det 9 av 10 gånger jag kommer in i rummet ligger någon och sover
Det förklarar varför två franska snubbar gjorde sig iordning på rummet samtidigt, när det bara finns en uppsättning fransk packning
Det förklarar däremot inte varför snubben väcker mig mitt på natten. Det förklarar heller inte varför han är så ful, och det förklarar defintivt inte varför jag kommer karva en sked genon naveln på honom om han väcker mig inatt.
Mästerdetektiv Albinsson förklarar fallet tillsvidare avslutat och ska sova på detaljer. Vi får analysera hur natten ter sig, och morgondagen utvisar vilka aktioner som ska tas mot förövaren.
Klart slut.
Härkomst och därkomst
Efter morgondagens bravader så är mitt rum nu något mer tomt än de var i morse. Vad det beror på vet jag icke. Förhoppningsvis beror det på vad jag och alla med mig tror på. Men jag kan också inbilla mig att det är mer tomt, eftersom det är ljust i rummet just nu för första gången sen jag flyttade in här.
Jag funderar på att gå ner i köket och hämta en sked. Väcker han mig någon gång under den kommande natten, om han nu är kvar i rummet dvs, så kommer jag trycka upp den i rumpan på honom och vrida runt ett par varv, så får han i alla fall någonstans att förvara sitt passerkort... om han nu skaffar ett
Efter en ganska lugn och fridfull dag på jobbet, så begav jag mig hem till elsa. Men innan det skulle jag köpa pasta till henne, som visade sig vara svårare gjort än vad det är att bestämma sig för det. Det är en bit att gå från där jag hoppar av LUAS till där jag hoppade på bussen mot Elsita. Jag räknade kallt med att där skulle finnas någon sjuelva eller dylikt på vägen, men det var stört omöjligt att få tag på pasta där.
Gatan jag går på ligger väldigt centralt, och alltihop där tillhör centrum, men jag fick gå runt två hela kvarter innan jag hittade en SPAR-butik som hade lite pasta. Det visade sig dock att den där sparbutiken låg typ tre meter efter jag började runda mina kvarter, så hade jag inte varit så rastlös och osäker hade jag sluppit 10 minuters letande och oroande, om jag bara hade tagit tre steg.
Idag hälsade jag för första gången på den okända, mycket trevligt uppseendeväckande kvinnan som jag har inte har en aning om vem hon är eller vad hon kommer ifrån. Hon satt i soffan i lobbyn, jag stod vid receptionen. Jag vände mig om medans jag väntade på service, och fick ögonkontakt.
Jag nickade.
Hon log och nickade tillbaka.
Jag tror vi är tjenisar nu. Jag ska prata med henne någon dag.
Jag letade också efter min gå-kompis idag, efter som jag satt på samma LUAS idag som igår, men jag hitatde henne inte. Det var tråkigt.
Dags att knyta sig...
Centimeterögat.
Gött tänkte jag, då kan jag stänga den med gott samvete. Antingen cepet här inne redan, eller så får någno annan skulden. Jag la mig i sängen, och strax där efter kom en sista person in i rummet, vilket avskrev mig skulden ytterligare. Men jag skulle få sota.
Jag vaknade vid halv 3, jag förstod inte av vad. Jag försökte somna om, och gjorde också så. Men strax där efter vaknade jag igen.
Var det någon som knackade på dörren?
Jag omnade om ytterligare en gång, men vaknade naturligtvis efter bara några minuter. Jag insåg att det måste vara någon som knackar på dörren, för nu hörde jag hur någon försökte öppna den.
Jag insåg att jag inte skulle få någon ro förän ja öppnat dörren, även om jag låg kvar väldigt länge i hopp om att han skulle ge sig och stå sitt kast, men icke. Jag gick och öppnade dörren, där stod han, Centimeterögat, cepet, och log. Sorry, sa han på taskig engelska. Jag grymtade och gick och la mig i sängen igen.
På morgonen beklagade jag mig över det inträffade till en snubbe som jag snackat lite med. Det visade sig att han sov på samma rum och hade inte öppnat fast han var vaken. Först vart jag arg på honom inombords, men insåg att han hade egentligen gjort det enda rätta. Eftersom han stod och bankade så länge på dörren, utan att gå ner till receptionen, så hade han inget på rummet att göra.
Då insåg jag vad jag skulle göra.
Jag gick direkt efter frukost till receptionen. Jag sa att jag hade lite anonyma tips, och talade om för dom precis hur det var. Förhoppningsvis fuskar CMÖ och åker ut, kanske får jag byta rum, eller så händer det ingenting.
Stör han mig en gång till sticker jag en kniv i magen på honom...
Staffan P
Platsen var ängskolans cafeteria. Tidpunkten var avslutningsmiddagen med Niorna.
Borden är borttagna för att man ska kunna dansa.
Eftersom jag hade varit confrancier så hade jag inte varit runtomkring så mycket. Jag hade haft en massa att göra. Men av någon anledning så gick jag in i cafeterian för att fixa nåt.
Jag ser folk stå i en ring runtomkring något eller någon. Jag uppfattade inte vad det var, men det var något. Jag gick för att hämta en dricka, ja det var nog det jag gjorde, men hörde när jag stod där och drack hur folk började skratta, och senare kom en duns.
Jag blev förståss nyfiken, och gick fram och kollade. Där står Staffan.
Eller står. han stod inte någonting. Han nuddade knappt marken. Han hoppade runt, han dansade, han flängde.
Denna staffan som hade sprungit från lektion till lektion, från lärare till lärare, läst läxa efter läxa. Han stod där, hoppade och flamsade, precis som att all glädje han borde levt ut under tre år okontrollerbart dök fram under loppet av en halvtimma. Jag har aldrig sett sån energi hos någon levande varlese förut. Jag kommer antagligen inte göra det igen heller...
Suckin' a lemon...
Nu har fan CentimeterÖgat gått förlångt.
Jag blir tokig på honom. Jag har insett att han kanske bor på mitt rum, för det första. Han är ganska otrevlig men tror att han är rolig. Det började med att han bad mig att inte stänga dörren till vårat rum. Han har ingen nyckel säger han. Jag tror han fuskar. Sen gick jag ner och satte mig i lobbyn, då kommer han fram och bjuder mig på en pingvin-chokladbit. Jag tackar nej, men han ger mig den ändå.
Jag tänkte låta den ligga för att bibehålla och visa min ståndpunkt, men klarade itne det, utan åt upp den. Men det var inte det värsta. Det värsta var att den smakade gott. Det var som kexcholad. Den smälte i munnen. Så nu hatar jag honom ännu mer.
Pajas-spanjoren ligger också väldigt nära att korsa gränsen nu. Han trissar mitt tålamod till det yttersta. Han härjar runt och försöker charma varenda kvinna på hela stället.
Idag när jag hoppade av LUAS-vagnen så gick jag av precis samtidigt som en tjej, som var ungefär lika lång som jag. Därför gick hon också nästan exakt samma tempo som mig. Vi gick åt samma håll, och eftersom vi gick av samtidigt, och gick lika snabbt så gick vi också bredvid varandra ett ganska bra tag. Vi mötte stora grupper av människor, gick åt varsit håll, för att undvika kollition, och när vi hade passerat gruppen si sådär 20 steg senare, så var vi precis bredvid varandra igen. Jag kollade aldrig på henne, men jag kände hennes närvaro hela tiden. Jag tror hon kände min också, för det infann sig en harmoni.
När vi gick över en gata ökade hon stegen lite, jag trodde först att hon ville bli av med mig. Men jag insåg senare att det var inte därför. Hon skulle hinna med en buss. När hon hoppade på bussen kollade jag på henne. Hon kollade inte tillbaka. Jag tänkte säga hejdå, men jag vågade inte.
En annan erfarenhet som jag inte hade räknat med att få innan jag åkte hit, och inte heller när jag väl var här, är min förståelse för danska. Den har flugit i höjden, och istället för vart 10:e ord, förstår jag nu säkert vart 5:e. Kan vara för att dansken pratar tydligare också, men det tror jag inte.
Jag är törstig. Men vattnet i kranarna smakar lite unket, ungefär som vattnet gör på våran lilla toa, du vet, ingrid. Fast samtidigt inte alls lika fräsht som det gör där. Det är unket. Ibland är det gott though.
Medans det är aktuellt att rekomendera andras bloggar, så måste jag passa på att rekomendera en. Snubben är författare och skrev den boken som nästan läste färdigt. Jag brukar skratta gott när jag läser den, och det tror jag fler kommer göra med mig.
http://andreasroman.blogspot.com
Mitt hår börjar bli ganska vildvuxet. Mitt skägg dito. Den oroliga lägenhetsletande spanjoren tyckte att jag skulle ta och klippa mig. Han sa också att det såg ut som jag kom direkt från skogen, eller från en öde ö. Antagligen har han rätt...
Men vad är utseende? Oftast ingenting.... Ibland allt.
Piz
Sunday, bloody sunday...
Idag har det varit söndag... hela dagen.
En ganska klassisk söndag. Vaknade sent, sov länge och har inte gjort alltför mycket.
Har käkat några brödbitar, varit på bio med elsa och sean, och snackat med argentinarna. Dom är väldigt trevliga och vänliga faktiskt.
Spanjoren däremot börjar bli lite dryg, även om han är rolig.
Jag träffade också en annan spanjor, som ser precis ut som andré aldenhof(v?). En riktig pajjas. Han försökte förklara för mig på knacklig engelska att svenska och canadensiska band är dom bästa i världen. "spanish, fuck off, italian, fuck off swedish and canadian..mmmmm"
Bredvid sitter en kvinna som jag inte vet vem hon är. Hon har varit här på hostelet sen jag kom hit, hon ser väldigt glad och trevlig ut, och hon lukar gott. Hon ler mycket, och verkar vara väldigt snäll. Jag ska nog prata med henne någon dag. Jag har försökt lista ut ålder och nationalitet, men jag har ingen aning. Jag skulle tippa på polsk eller nåt. fast det skulle lika gärna kunna vara vad som hellst, men jag känner inte igen språket. Åldern skulle kunna vara sena 20. Underligt.
Nyss kastade jag också en sten från mitt medvetande som jag har gått omkring och burit på i 8 år typ. det känns ganska tomt. Eller konstigt. Denna sten har jag naturligtvis stundtals lagt åt sidan, men den har varit med väldigt länge. Nu är den borta. Jag hittar den nog inte igen på länge.
Imorgon ska jag till jobbet igen, och göra färdigt mitt projekt. Efter det tänkte jag att jag skulle ta tag i lägenhetsletandet på allvar. Jag orkar inte med fransmännen längre. Inte vissa av spanjorerna heller.
Non teneas aurum totum quodsplendet ut urum
Mr A