tonyd - en vän för livet

Just nu sitter jag i common-room på det hostel jag bor på. Bredvid mig sitter ett par med varsin laptop med ett ursprung som jag inte kan bestämma, för dom har inte sgt något till varandra mer än hmmm och mmm medans dom pekar på varandras skärmar. Dom kan vara fransmän. Det är många fransmän här. 

Mitt emot mig sitter två äldre tjejer med ett ursprung som verkar vara.. Hmm franskt kanske. eller sydeuropeiskt. 

Jag har precis talat i telefon med både IBM och Activision angående jobbintervjuer. På IBM har jag sökt ett jobb som technical support för svenska användare.. trodde jag. Det visade sig att dom hade ingen tjänst för svensk support just nu, så det jag söker blev plötsligt support för engelsktalande. Känns tungt, men kan nog bli ganska utvecklande.  Problemet är att det ligger långt från stan, och jag vet inte om jag hittar. Hoppas det.

Activision-intervjun jag ska på handlar om ett jobb som QA - QualityAssurance. Speltestare alltså. Det ligger inte långt från stan. Det ligger mitt i stan, och verkar vara ganska coolt.

Sen jag kom till dublin har jag haft idel positiva upplevelser. Folk är mycket trevliga och hjälpsamma. dock är irländarna väldigt högljuda när dom sitter på puben, men det är ganska trevligt tycker jag. Igår satt jag och elsa och drack min första guinnes, och jag käkade fish'n'chips.

Jag har börjat kika runt lite på boenden också, men det är svårt. Jag har ingen aning om vad som ligger var eller vem som kan tänkas att trivas där. Känns dock inte som att jag kan vara särskillt kräsen. Här kan jag hur som hellst inte bo hela tiden.

Om några timmar är det dags. Det känns ganska underligt faktiskt. Om två dagar kommre jag antagligen inte vara den person jag är just nu. Jag kommer lära känna massa nya människor som inte vet någonting om mig förutom det jag berättar till dom. Människor som inte har någon som hellst koppling till mig... Dom känner inte mig, dom känner ingen som känner mig (med undantaget elsa, som inte känner den personen jag är i skene).

Jag kommer inte ha med mig någonting från skene, ingen jag känner, ingen som känner någon jag känner. Ingenting. Det känns underligt, skrämmande och lättande.

Den enda koppling jag har till mitt gamla liv är Elsa... som inte ens är med i mitt gamla liv, utan Elsa som är med i den utopi till bubbla man har levt i några veckor varje sommar de senaste 7 åren. SBG, detta älskvärda och magnifika ställe.

Det är en aning oroande att bygga upp hela sin tillvaro på nytt. Jag har aldrig gjort det.
Jag har bott här i skene i hela mitt medvetna liv. förutom när man började gymnasiet så har alla man träffat i princip redan träffat en, för om man inte känner personen i fråga så känner den någon man känner, eller så känner någon man känner någon som dom känner. Man är aldrig helt anonym. Det kommer jag vara nu. Äckligt, utvekclande och skönt.

En helt ny start. Jag kan välja vilken personlighet jag vill utan att någon kommer kunna säga till mig att det inte är mitt rätta jag. Jag kan framförallt välja min egen personlighet och behöver inte ta hänsyn till någonting jag tidigare sagt eller gjort. Ingen kan dömma mig på en djupare nivå än mitt utseende och mitt hemland, vilket känns skönt, för det är petitesser som jag inte bryr mig om att fundera på att ändra på ändå. Från och med nu får jag göra mina egna val, utan att någon annan kan påverka mig från ett personligt plan. Underbart. Hoppas allt går bra.

Fly away, mr A... and shine on.

... om ett år kommer jag skriva sådär. Tror jag.

2008 har förutsättnignar att bli året då det hände. Både positiva och negativa akter.

2008 var året då kompisgänget totalt upplöstes och folk gick sina egna vägar.
2008 var året då lilla jag, efter flera antal års väntan vågade ge mig ut i världen.
... Det finns mycket som kommer hända 2008, och som jag redan uttryckt det, kommer nog bli ett ganska mycket bättre år än 2007... om det inte vore för vissa drawbacks...

Mormor blir allt sämre och sämre, vilket jag inte gillar. Min mormor är en ritkigt härlig mormor. Hon kan allt som en mormor ska kunna, och ganska mycket mer. Hon behärskar matlagning och andra hushålls-, men framförallt då andra matbestyr, med en otrolig galans. Hon är snäll och mysig och tyken. Jag tycker synd om min mormor.

Bamse blir också allt sämre och sämre, och med lite otur ser jag honom för sista gången på måndag. Det kommer slå hårt när han försvinner. Han har varit en trogen följeslagare i hela mitt liv.. nästan. I största delen av mitt medvetna liv i alla fall. Och dessutom ger han mig värme. När man vill ha den... Det har inte varit så mycket av den varan det senaste. Varken kamratlig värme eller okamratlig.

På måndag åker jag till irland... det ska bli skoj, men jag är lite nervös tror jag. Jag är aldrig nervös annars, så det känns lite obehagligt. Men det känns ändå lite underligt att lämna saker bakomsig.
Jag är faktiskt lite nervös inför flygresan också... och ankomsten. Men alla jag talat med säger att irland och Dublin, som jag ska bosätta mig i, är en mycket trevlig plats. Jag får väl lita på dom, och hoppas att jag passar in.

Nu dog kreativiteten... FUCK..

Tja

"Sannerligen säger jag dig: Gör mot andra så som du själv vill bli behandlad"
Men om människor i fråga inte vill bli behandlade som jag vill, då måste jag ju behandla dom annorlunda mot vad jag vill. Att behandla folk annorlunda mot hur man vill behandla dom är inte ärlighet, men kan däremot vara tillgivenhet och älskvärdhet. Vad vet jag...

Frida, eftersom du är antagligen den enda som läser denna blogg (jag såg idag att jag har oftast bara en sidvisning per dag med rekord på 7 sidvisningar av totalt 5 unika användare) så tillägnar jag dig på din egen begäran en hälsning här. Jag tillåter dig också sprida bloggen till dom som du tror skulle vilja läsa den. Vilket inte innebär min familj eller mina vänner här hemma. Men känn dig fri att sprida den till så många du vill, så länge du tror att dom bryr sig.

Men frågan är ofta, vill man bli behandlad som man tror att man vill bli behandlad? Är det hela ibland kanske ett krig mellan det undermedvetna och det medvetna jaget?
 
Jo, så är det. Det är jag nästan säker på att man vet dessutom. Att jag skriver att jag är nästan säker beror på att jag har faktiskt inte läst någonstans att man vet det, utan bara kanske hört det någon gång, och då jag antagligen inte definierat det undermedvetna och det medvetna rätt, så kan jag inte heller vara helt säker.

Varför jag skriver all denna crapy smörjan vet jag inte. Kanske beror det på att jag börjar känna mig lost igen. Kanske beror det också på att jag antagligen är lite kärleksbakis, och tycker om någon lite mer än vad jag vill erkänna. Kanske till och med ganska förtjust... Vilket också det antagligen är en kamp mellan det undermetvetna och det medvetna mig. Jag vet att om jag berättar att jag vill något mer kommer det jag vill ha försvinna, och istället för att få ett helt fullt glas, finns det en stor risk att jag i slutändan kommer finna samma glas i stort sett tomt, förutom några droppar av hopp längst ner, vilka jag sakta försöker suga i mig, i hopp om att jag ska få mer, men då jag i själva verket bara tömmer glaset på allt som överhuvudtaget fanns däri.

Personen i fråga gör mig alltid glad, och har så gjort sen dom första stunderna jag lärde känna henne. I början förstod jag det inte riktigt, men efterhand har jag insett att hon har en större påverkan än vad en vanlig kompis har. Problemet är att jag för tillfället befinner mig i en livssituation som aldrig skulle tillåta en relation större än en mycket god vän. Om det nu finns något sådant som en relation större eller bättre än en mycket god vän. Det handlar nog nog i ett sådant fall snarare om olika mynt inom samma valör, än större eller mindre valörer.

Jag är dessutom glad att det inte hände mer än vad som hände, även om jag verkligen ville det. Men nu är chansen större att du finns kvar i mitt liv på ett närmare sätt. Det försvinner inte på samma vis det hade gjort annars.

Nu ska jag också förklara för mig själv varför jag känner som jag gör: "Jo, ser du... För det första: En mycket vacker person, söt livfull och läcker. Som dessutom utrycker sina känslor på ett ärligt sätt, och som inte snckar massa skit i onödan. Men som ändå säger vad som känns bäst, och vad som behövs sägas. Smart, välbildad och djup, men absolut inte på något töntigt sätt, vilket det ofta blir när folk (inklusive moi) vill vara coola och djupa."

Jag vet nu; jag tycker om dig mer än vad jag vill erkänna för mig själv... Och ett kryptiskt meddelande i din blogg gör inte saken bättre, även om jag inte kan tänka mig att det handlar om mig. Vilket jag iofs skulle önska att det gjorde.

Shit.

Nu är det dags att sova, innan alla dryga tankar kommer...

Shine on / Nicke

Vännerna försvinner en efter en, likaså alla tjejer jag beundrar. Jag känner mig mestadels tom och oförmögen att ta tag i mitt eget liv. Det finns så mycket som jag skulle vilja göra, men ingenting som jag verkligen känner är rätt.

Jag behöver träffa folk. Folk som inte är inskränkta, nervärderande, konstiga eller som man behöver be om ursäkt för att man känner. Jag behöver träffa tjejer som man kan vara kompis med, men som man samtidigt tycker väldigt mycket om. Någon som är lite mer som jag.

De enda två som jag verkligen har känt påverkat min personlighet är min lilla Linda och Bamse. Två vänner som båda två snart är borta ur mitt liv... För det kommer inte dröja många månader nu innan Bamse för evigt försvinner ur mitt liv. Det kommer nog bli väldigt jobbigt, men han har det kanske inte så bra som man hoppas på att han har.

Bamse har alltid funnits där för mig. Även om han inte vetat om det. På senare dar har jag tagit mig vanan att alltid säga godnatt till honom några minuter innan jag själv går till sängs, bara för att han ska inse att jag tycker om honom. Jag vet inte hur många gånger jag bara legat bredvid honom och pratat lite med grabben bara för att jag vill att någon ska lyssna. Förhoppningsvis förstår han att jag tycker om honom.

Linda tror jag är för evigt ute ur mitt liv. Hur mycket jag än hoppas på att jag har fel. Hon förstår nog inte riktigt vad hon har betytt för mig även om jag har berättat det för henne. Det är det enda jag någonsin har hittat på den kvinnan som är lite negativt. Hon har haft svårt att förstå hur jag har det, lite svårt att förstå. Men jag klandrar henne inte. Varför skulle jag göra det?! Hon har gjort det jag har velat i flera år; Vågat ta ett kliv vidare i livet. Nu träffar hon nya folk som tycker om henne precis som vanligt. Alla tycker om henne, det har folk alltid gjort. Vilket inte heller är så konstigt, med tanke på hur hon är. Fruktansvärt trevlig, snygg, rolig, lättsam och duktig på allt hon tar sig för. Lite som jag... fast bättre... och tjej.

Jag kommer nog aldrig träffa någon som henne igen. Jag kommer säkert träffa folk som jag tycker om lika mycket som henne, men ingen som hon, själsfrände.

Nu har jag gått omkring i Skene i 2 år utan att egentligen ha uppnått någon högre grad av glädje. Förutom bandet då förståss, som har varit riktigt kul. Men känslan säger att det inte kommer bli det riktiga Dolk igen. Kanske är det för att jag vet inte om jag vill det. Jag vet inte ens om jag vill tillbaka till mina gamla vänner när jag väl har lämnat dom, om jag nu kommer göra det, det vill säga. Eller... hmm... Jag kommer nog gå tillbaka till mina vänner, det kanske blir goare när man har varit ifrån varandra ett tag, men som det är nu så är jag lite trött på vissa saker. Jag är trött på att alltid vara häftig.

För det är lite så. Det ska alltid vara roligt och coolt, det är aldrig riktigt avslappnat. Enda gången det är det är när vi gör musik, vilket vi inte gör längre. Vissa av vännerna känner jag mer samhörighet med än med andra. Låret till exempel. Han har alltid varit snäll och trevlig, glad och go. Han gjorde också det jag skulle ha gjort. Han satte ena foten utanför. Men han hade Malin. Fan det skulle jag också ha gjort när jag hade chansen. Nu har jag inte chansen längre. Nu måste jag ta hela klivet på en gång, och det klarar jag nog inte av att göra själv.

Sen hösten då jag gjorde mitt största misstag hittills så har mitt liv inte riktigt varit som det var innan. Jag har ändrat min personlighet en del. Kanske beror det på att jag inte har haft någon att prata med på riktigt, och kanske har det berott på att jag inte har varit i samma miljöer som innan. Jag har blivit ett svin, samtidigt som jag har börjat tänka på saker jag aldrig tänkte på innan. Undermedvetet har jag, antagligen på grund av att jag bor där jag gör, dragit mig mer åt det utseendefixerade hållet. Nej, jag är inte alls utseendefixerad, men ändå tio gånger mer än vad jag var för ett år sen. Jag har börjat fundera på om jag är snygg eller inte, vad folk tycker om mig och hur jag beter mig.

Förut betedde jag mig som mig själv. Jag tänkte inte så mycket, försökte inte vara smart, försökte inte vara rolig, utan var det när jag var det och var det inte när jag inte var det. Vilket inte berörde mig alls. Klart jag tyckte om när folk gillade mig, men det spelade ändå ingen roll. Nu måste jag anstränga mig för att vara trevlig, träffar jag en tjej på krogen så vet jag att det finns chans för mig att få poäng och konversationerna kommer därför inte helt naturligt. Det gjorde dom innan, då jag inte tänkte på det sättet.

Jag vet inte om jag gillar mitt nya jag. För jag känner att jag själv finns där under någonstans.

Sen har jag tröttnat på mycket också. Jag är trött på det gamla vanliga. Senaste veckorna har jag till och med känt en lönlöshet i att dricka öl på helgerna. Det trodde jag aldrig skulle inträffa.

Funderade också på när jag åkte hem från mackan idag på om jag skulle ge mig ut och lifta till någonstans. Det skulle jag klara av själv. Men vart ska jag dra?! Jag vill dra till någon jag känner och till någon jag tycker om, men dom flesta går inte att dra till. Inte på det viset.

Sarag bor nu mer i London. Tillfälligt eller inte vet jag inte. Det är tråkigt. Hon förstår inte heller riktigt vad jag känner för henne. Jag beundrar henne, det har jag alltid gjort. Hon är lite som jag alltid önskat jag kunde vara. Lite äventyrslysten, små-ond, men ändå väldigt charmig. Hon är modig. Hundra gånger modigare än mig i alla fall.

Jag skulle vilja åka upp och hälsa på Linda och Gustaf också, men jag vet inte om jag mår tillräckligt bra för att kunna festa med Linda. Jag skulle nog bara känna en avundsjuka och hopplöshet om jag festade med dom... eller ja, med Linda i alla fall. Det skulle vara kul att gå ut med Gustaf i Skövde.

Rebecca skulle jag också vilja hälsa på, men jag vet inte hur det skulle kännas heller. Jag har alltid tyckt om den kvinnan. Även om jag många gånger inte riktigt förstått mig på henne, så har hon alltid tilltalat mig. Det handlar bara om att acceptera folk som dom är. Och ja... jag har fortfarande mina drömmar. Det hade varit väldigt kul att hälsa på henne, men frågan är hur det skulle bli. Hade kunnat bli väldigt kul, hade kunnat bli väldigt mysigt och hade kunnat bli väldigt fel.

Sen har vi Maria. Henne ska jag hälsa på om några veckor, vilket antagligen kommer bli väldigt kul det också. Men jag är lite orolig för hur det kommer bli där också. Jag vet inte riktigt vad hon tycker om mig. Eller vilka känslor hon har. Jag betvivlar starkt att det är något intresse på det sättet, men ibland gör hon uttalanden och ger hintar om att det är precis så. Men det känns som om hon skulle vara mer tydlig i så fall. Och vad jag känner för henne har jag ingen aning om. Jag vet att jag tycker om henne mycket, men jag vet inte på vilket sätt.

Sara är helt borta ur leken, inte från min sida, men hon har inte hört av sig en enda gång sen hon skaffade sin boyfriend. Jag har i och för sig aldrig blivit så glad över att höra att någon jag gillar skaffat kille, det var hon verkligen värd, men jag vill ändå ha en liten bit av kakan kvar. Jag tycker att hon kan unna mig ett sms då och då. Sara saknar jag jättemycket, ganska ofta. Hon är mycket smartare än vad man tror, speciellt när det kommer till att förstå sig på människor. Dessutom är hon genomsnäll. Jag gillar snälla människor.

Jag vill sluta göra mig till. Och jag vill bort härifrån. Ska jag åka till Dublin, eller ska jag åka någon annan stans? Vart jag än åker så vill jag ha en ny miljö och träffa nya människor. Lättsamma människor och trevliga människor.

Sen jag skrev om Rebecca började jag fundera vem som skulle få läsa detta, och insåg att jag ska skicka det till henne, men jag funderar också på om jag verkligen ska göra det. Vad vinner jag på det? Antagligen vill jag nog bara ha medkänsla och känna att någon bryr sig. Eller att någon ska få veta vad jag funderar på. För jag har funderat ganska mycket den senaste tiden. Jag har aldrig mått såhär innan. Visst, jag har känt mig som en maskin och en drönare många gånger, men det har aldrig gått såhär upp och ner som det gjort det senaste... samtidigt som jag aldrig riktigt når botten, och inte heller toppen. Jag blir aldrig riktigt glad, likaså blir jag heller aldrig ledsen. Jag skrattar hjärtligt väldigt sällan och blir inte heller gråtfärdig någon gång. Sist jag grät var några månader efter jag gjorde slut med Linda. Förutom i samband med det uppbrottet, eller i samband med uppbrott överhuvudtaget, så vet jag inte när jag grät senast. Jag grät inte på farfars begravning och inte heller på sundborn. Att jag var den enda i min årskull som inte grät när vi skulle skiljas åt skäms jag över... eller nej, jag vet inte vad det är, men jag känner att jag hade mått bättre om jag gjort det. I alla fall nu i efterhand.

Vad ska jag jobba med när jag blir stor? Vad ska jag plugga när jag väl bestämmer mig för att plugga? Var ska jag plugga och varför?

Jag vet inte. Jag vet ingenting.

Och vad ska jag göra imorgon kväll? För tre månader sen hade det varit självklart. Dricka öl, om inte hemma hos någon, så i den underbara replokalen. Men nu förtiden finns det varken replokal kvar eller någon att dricka öl med på fredagarna. Mackan har jag varit hos mycket de senaste dagarna så dit vill jag inte, och Kim känner jag inte heller att jag vill till. Berra och Mintel hade jag kunnat dra till, det är alltid kul att vara med Berra, men jag vet inte om jag orkar vara med Mintel. Pär ska antagligen vara med Julia, and he is always nagging on about how wonderful she is. Gött för honom, men jag vill inte höra längre. Pär är nog för övrigt den person jag helst skulle vilja åka iväg någonstans med, fast då ska det vara nöjesresa. Jag vet inte om jag skulle klara av Pärs lathet. Linus känner jag inte tillräckligt bra för att tillbringa en kväll hemma hos, och hemma vill jag nog inte vara. Men antagligen blir det hemma, hos Mackan, hos Kim eller B och M.

Om jag drar ner mig själv i fördärvet, undrar om det då blir lättare att ta sig ut? När man måste ta sig ut? Jag har aldrig varit bra på saker som jag inte måste. Det är när jag har kniven mot strupen som jag kan uträtta saker, små som stora. Kan det vara det som är vägen ut?

Som sagt: Jag vet inte...

Jag är riktigt kunglig på att fisa, ska jag få be att tala om för mig själv. "Jaså, är du det?" undrar jag.
Ja, jag fiser nästan hela tiden, högt och ljudligt. Luktar illa gör det också. undrar om jag har något fel på min mage.

Annars vet jag inte vad jag ska teckna ner till mig själv riktigt. Det finns mycket tankar i huvudet och inga som har några riktgia svar. Som till exempel tankarna om icke-existensen som driver mig tokig. Phah, låter det när man dör. sen existerar man inte mer... förutom, om man har tur, i några kvarlämnades minnen.
Jag är inte rädd för mycket här i världen, inte ens döden tror jag, men Icke-existensen skrämmer mig något fruktansvärt.

Vad tycker jag då annars om min livssituation?
Jo, det ska jag tala om för dig.
Jag är kluven till tusen. Åka till dublin eller stanna kvar. inte stanna kvar. Men åka till dublin?
Dessutom vet jag varför jag är cp. Jag tror jag behöver tycka om någon.. som dessutom tycker om mig tillbaka. Det var ett tagsen nu. Det finns folk jag tycker om, och det finns folk som tycker om mig, men på intet ställe går kategorierna ihop. Vilket för min ensliga själ känns ganska tråkigt... om inte rentav hopplöst. Men, nej johan, jag vet... det är inte kört än. Det finns en åt mig också. Och jag vet, byt miljö, dra någonstans. Dom säger så alla... kan inte någon dra med mig då?

Jag vill nog bara ha någon att tycka om tror jag.

Sara tror mig inte, Sara har kille, Linda är förlorad, Rebecca förstår jag mig inte på alltid. och alla andra som jag tycker om lite speciellt är någon annan stans eller lite för upphypade av mig själv.

Jag ska käka pasta imorgon tror jag.


God natt

Pull me out of this aircraft... / A

Och nej, jag håller inte på många hemligheter. Men det känns som om jag ljuger för mig själv däremot. Jag klarar inte av att se igenom och förbi ytan för att finna vad jag söker.

Det är inte lätt alltid, och jag känner på mig att jag blir mer och mer splittrad för varje vecka som går i mitt liv.
Vilka vänner ska jag te mig till. Vilka kvinnor jag ska beundra och vilka vägar jag ska gå.

Jag har många vänner. Jag har många vänner jag gillar, men jag har inte många vänner jag kan identifiera mig med. Bland dom vännerna jag umgås med mest känner jag mig inte alltid helt hemma och har inte alltid den rollen jag vill ha.

Jag antar att jag behöver fler likasinnade, och vill egentligen bara dra här ifrån, men samtidigt har jag det rätt bra där jag är. Men det är för lite action. Jag känner mig inte glad nog. Visst har jag kul med mina vänner när jag super. Men det är aldrig något nytt. Alltid samma gamla soppa. Samma gamla soppa men med olika kvallitét på ingridienserna. Ibland är det lite starkare och svårare att smälta. Ibland rinner det bara ner och ibland måste man tugga ett tag för att känna smaken. Men jag har tröttnat på soppa.

Drar jag till dublin kommer det säkert bli svinkul. Men vill jag det egentligen? Eller vill jag det bara det att jag inte förstår det riktigt?! Jag är inte äventyrslysten... även om jag vill vara det och alltid har velat vara det. Filosofisk. Har alltid velat vara det, och vill fortfarande vara det. Populär. Har alltid velat vara det och vill fortfarande vara det. Cool. Har alltid velat vara det och vill fortfarande vara det. Intressant. Har alltid velat vara det och vill fortfarande vara det. Snäll. Har alltid varit det, men vill inte vara det.
Vill jag ha en tjej, eller vill jag bara sexa? Jag hade det utmärkt med linda. Jag har aldrig varit gladare tror jag. Men jag sumpade det också. Jag visste inte vad jag ville.

JAG VET INTE VAD JAG VILL!

FUCK YOU!

"There are two colours in my head..." - Radiohead... Jag gillar dom. Det får mig att känna mig melankolisk. Jag gillar att känna mig melankolisk. Jag känner mig Äventyrslysten, Filosofisk, Populär, Cool, Intressant och fruktansvärt Elak.
Ironic, Huh?

Shine on / A

En era har under hösten gått i graven. Det känns underbart tråkigt och tomt.

Sen urminnes tider har det varit vi, coola snubbar, som hängt ihop i vått och tort, i medgång och motgång. I princip samma grabbar, med undantag för några frånfall och tillkomster, har sen högstadiet hängt  varje helg. Vi har supit tillsammans, varit nyktra tillsammans, spelat fotboll tillsammans, spelat musik, tp, tv-spel. vi har rest, vi har segat, gråtit skrattat och varit allmänt goa. Men nu är det slut.

Det var väl trots allt en tidsfråga innan det skulle ske. De flesta har väl pratat ganska frekvent om att man vill komma här ifrån så fort som möjligt, och nu börjar det hända. Irre drog för ett tag sen, Peter drog, Låret drog, Petter drog. Pär skaffade flickvän, linus super inte på fredagar, Berra blev paj.

Tjejgängen har kommit och gått, men vi har alltid varit våran trygga grund av grabbar. Under gymnasietiden hade vi otaliga hemmafester, alla med en övervägande fin majoritet killar på kanske 90%. Fjorton, femton grabbar som sitter och skrålar till östermalm, twopointeight, dylan, babyshambles... tillochmed gamla 90-talsklassiker. Smuggelölen har fyllt borden gång efter gång, trots att värden plockar undan allteftersom. Folk gick hem när dom var för fulla eller när det började mattas av. Ville man sova gick man och la sig. Inga problem, men nu är det slut.

Likaså har vi eran i replokalen/replokalerna som har gått i graven. Det började med eskotts replokal. Detta skänk från ovan. Helt plötsligt hade vi någonstans vi kunde vara... varje helg.
Ingen mor eller far som var arg för att det behövde städas. Ett säkert ställe att förvara alkoholen. En säker sovplats nära skolan. Alltid välkommen och ingen som brydde sig. Underbart.
Hösten 2006 kom den underbara replokalen i kungsfors. En 64 kvadratmeter stor kontorsyta, mer eller mindre skräddarsydd för 4 ölhungriga grabbar med många vänner. Ett festställe utan dess like. En yta avsedd för repetetioner med bandet, en yta avsedd för tv-spel, grubblande och fyllesnack, och en yta avsedd till va fan som hellst. det är antagligen 1000-tals liter öl som har glidit ner i magarna i den replokaen. Den har varit äckligare än en soptipp, men ändå helt underbar. Ta till exempel fotbollen. Pricken vi körde där. Flera veckor i rad. Eller tv-spelskvällarna. Vi har pokerkvällar, rena supakvällar, efterfester förfester och fester.

Men nu är det slut. På allt detta. Inget kommer bli som vanligt igen, inte oväntat, men ändå tomt.

Det är så när man blir vuxen. Supandet går från 2-4 gånger i veckan till 1-2. Umgänget blir mer formellt och mindre spontant. 

Det är dock ett liv det också. Jag får väl finna mig i det. 

Shine on / A 

Här är min ansökan om medlemskap på www.hatadjur.se

läs och beskåda

Hej, mitt namn är Johan Albinsson, och föddes i uppsala 1986.
Uppsala är en stad jag önskar jag bodde kvar i. i dagsläget är det så att mina föräldrar tvingade mig som 3åring att flytta till västergötland och ut i skogen. bland det värsta som har hänt i mitt liv. Som ni antagligen vet så är skogen full av både små och stora kräkfanskap som ni lite förfinat kallar för djur.
Min ansökan riktar sig främst till fältgruppen, då jag, trots min ringa ålder, redan samlat på mig en hel hög av erfarenhet inom de områden som gruppen opererar inom.  Mina händer är faktiskt fulla med blid, både från stora och små bestar.
Ni kan se det som en meritlista, ett cv, eller vad ni vill kalla det, men här har ni i alla fall några exempel:
Mor och far insisterar på att äga kräk som vi även kallar får. dessa vidunder springer och förorenar skogarna med sin avföring, dom äter upp träd och växter, och stör ofta min skönhetssömn. ända sedan barnsben har jag avskytt dessa, sedan jag som 4 åring blev stångad av en inte ens fullvuxen bagge. Det bästa jag visste var att stå och se på när far, varje höst, sköt ihjäl asen, vilket han kallade slakt. för mig var det dock endast en stund av njutning. Hälften av dom dog varje år, och jag missade inte en gång, då tarmarna slets ur kroppen på dom. nu är det jag själv som dödar dom, vilket gör mitt liv lite lättare att leva.

Jag har fler bedrifter, men eftersom jag hra ont om tid, rablar jag dom bara snabbt.
 * jag brände upp två stycken kopparormar så dom sprack från huvud till svans (efter jag hade tagit bort svanstippen)
 * Jag har sprängt sönder minst två myrstackar med mina kinapuffar och bakpulversbomber, och har därtill också luntat upp en handfull, och jämnat en stor jävel med marken.
 * Jag har saboterat Otaliga getingbon, med diverse olika vapen, varav mina tre favoriter varit: vattenslangen, tändare och Avfettningsmedel.
 * Jag matar inte fåren, trots att mor och far beordrar mig att göra det
 * Jag fiskar ofta, och tar upp alla fiskar jag får, och dödar dom senare, oavsett om jag kan äta dom eller inte.
 * jag räddade (tro't eller ej) en fågel från att bli uppäten av en katt, kan tyckas som en snäll akt, men i själva verket fick jag en bra anledning till att sparka katten hårt. dessutom luckades jag ta ihjäl en och annan larv/mask för att mata fågeln, för att sedan ta hand om fågeln, läka den, och lära den flyga. när jga släppte den flög den iväg, men var groggy och krockade med ett träd, då den tuppade av, och jag gav därefter sjutton i att rädda en fågel igen!

jag hoppas detta är meriter nog för ett medlemskap. Jag lovar, jag ska inte göra er bevsikna.
hoppas att 2007 blir ett ännu bättre år än förra året!

gott nytt!  Johan 'slaktarn' Albinsson