tonyd - en vän för livet

Post Mortem, ** ******

·       Overall point of view about the running of the loc project

About the project:

It was quite tough project to work on, since the demands of what and how things should be done did not match the time we were given to do this things. Text-wise the game was huge and our instructions was to only log bugs we found in-game. We only got a few days for each testpass and since there were almost an unlimited amount of different text-combinations that could be generated in the game, it was an impossibility to summon them all.

I think many of the ideas, questions and values used in game was in an "long-gone" way of thinking, in the manners of sexes and genders(Girl vs Boy, Girly vs Boy-ish, Appearance vs inside etc). It included a lot of gender prejudices and other thoughts that in my opinion shouldn't be in a game for young kids. It was said at some point that the game was about to teach (raise) as well as entertain; and in a game with this kind of statements doesn't teach young girls about how the world is today, (yet less how it's supposed to be). The game was coldly counted on that kids in that age thought that for example reading and mathematics was two very boring and geeky things. I think it should be the different; Children games of this type should encourage this kind of things.

Like one example where there was a question something like "do you tell anyone how much you ate to dinner today". I don't know about the rest of Europe, but in Scandinavia a question like that could generate a lot of trouble, since anorexia is a huge problems in some parts of the world, and schools are struggling to make children think in another way, or not even think about this things at all. This game was giving the opposite in several occasions.

There were a lot of situations where the player had to choose between outside-, or inside qualities. To choose both was not an option, which - in my opinion - should be the case.

The game itself was also a bit awkward to test, since the timeline of the game was over a year long. The player/tester could not play/test the game in one go, since the game only had a few things to do per day. This limited the opportunities and alternatives for the game, and made it very difficult to test, since the tester couldn't play the game in the order it was supposed to be played, since cheats was needed.

·       Detail if you can/wish : Schedule/Translation/Integration/Linguistic testing/Communication

•-          Schedule: The schedule of the game was not at all as good as it could've been. Due to the testing instructions given, the test passes was far to short, and if there was a delay with the builds or technical problems etc, the deadline was still not postponed, which made each test pass even harder to complete.

•-          Translation: The translation of the game was, of sometimes obvious reasons just not good at all. The string tables' layout were done in a way so not the translator, nor the tester could understand what string was the answer to which question etc. This made the translation much harder than what it could've been.  The format of the game itself also contributed to this, since very often occurred in-game that one part of a statement was one string, and the other/others were another string. This generated a lot of mismatches and out-of-context mistranslations, since the translator didn't know which strings to combine. On top of that, there was a lot of simple and strange mistranslations, that had nothing to do with ‘out-of-context-, format-, or lay out-issues)

•-          Integration: Since the language used was English, there were a lot of strange mismatches and inconsistencies due to that the difference in language and expressions are quite big and that they, on top of that, divided sentences into two - or more - strings. There were many problems that could've been avoided with a different layout of the game, and/or a "cleaner" spreadsheet.

•-          Linguistic testing: As I mentioned the game was a bit strange to test. Since there were so many "functional" linguistic issues in the game, we didn't really have that much time to do the "real" linguistic testing. Most of the time and bugs were about just getting the text together, make it fit, and re-translate pure mistranslations, so the grammar and quality testing had to stand aside. Due to the huge amount of text and the fact that we weren't allowed to check/change anything we discovered in the string tables (at least in the beginning), we didn't have time to double check most of the text either.

•-          Communication: The communication, well ... it could've been much better. It often took several days, and sometimes weeks before feedback or answers were given to questions asked. This slowed the process down a lot. Also, bugs that were logged in an early stage was said to be fixed and verified, but turned out that they weren't. Then later came bug reports (that weren't logged by us, the linguistic testers) for exactly the same issues that was said to have been fixed in a previous stage.

·       Positive points / Points to improve

At starters, I think the general idea of the game is quite good. A diary for a kid to write in, with some questions helping them what they should write about, and encourage them to think. But the way it was done was not satisfying. What could've been done was to decrease these "questions" and make them more un-precise. Sometimes there were "questions" or "statements" that at didn't match with the player at all. So instead of "Why are you afraid of spiders" (which could be a question asked) there could be more (or only, since they existed as well) general things, like "What are you afraid of". Also implement a more realistic and equal way of thinking regarding boys/girls, woman/men. Not the old "girls-wear-pink-clothes-boys-wear-blue"-thinking. A game like this could be made even with those thoughts in mind, but it needs a bit more effort on manuscript and layout.

One thing that could, and have to, improve if another project like this is going to be made in the future is the string tables-, and game layout:

•-          The layout of the tests in-game was most of the time that one part of the question was permanent. E.g: "Do you like ... "; the second part was a bunch of alternatives, which could be: "... Cold Ice-cream","... hot chocolate","...  juicy candy" etc. This created a lot of in-consistencies both in game and in the string tables and are very difficult to translate since the translator not always had the first part of the string, just the alternatives. If the whole question was written in one string, like "What do you like?" (which was also used sometimes, and was good! ) and all the alternatives on the other side, this would have made it much easier to translate and  test, and doesn't even need a good organization in the spreadsheet. To use whole strings instead of divide them would've been a good alternative over all, since this was not a big complex project, but a simple DS-diary-game. If it would've been kept simple, it could have been a good game.

•-          The fact that the profiles generated in the game was built on different strings, combined depending on what answers you where giving in the test, created a lot of truncations. Some times there were two, three or even four strings combined. At least 4 different profiles for each test, calculated of the answers to 8 questions with 4 alternatives each; in 50 tests. As you can understand it would take a long time to generate all of the different profiles (over a year if the tester didn't have any instructions of what answer was giving which profile etc.). What could be done in this situation could've been to set a character limitation for all the strings used in the profile generation, and let the tester proof read all these strings in spreadsheet. This would almost make sure that there would not occur any truncations and overlaps. It would've saved a lot of precious time as well.

•-          The communication between the development and the testers would've contributed to a much more effective testing if it would've been smoother and faster.

•-          At some points the same string was used in different places in the game. This can be good to try to minimize the amount of strings. In this case though, the format of the locations was different. At one place was the allocated box for a string a half-screen wide and on two rows. At the other place the allocated text box was one whole-screen long and on only one row. The character amount was the same, but the different format caused a lot of problems. Long words couldn't be used due to the "half-screen"-box (it overlapped), but in the same time, forced linebreaks to avoid the overlap couldn't be used due to the "whole-screen"-box. So, if the same string is supposed to be used twice, the format of the two different locations should be the same.

This is my honest opinion of the project and what was going on around it.

Cheers,

Joe - Swedish tester, "** *******".

Jag har de senaste veckorna känt att det har saknats någon typ av stimulans. Vissa dagar har jag kunnat kväva det där med en god serie, eller en god film, men det känns ändå som om det är något som saknas.

När jag för några minuter sedan satt på toa här på jobbet (ja, jag bajsade) slog det mig vad det var.
Kreativiteten.

Perioden jag är inne i nu är näst intill fullkomligt okreativ.

Inte för att jag har varit särskillt produktiv och kreativ de senaste månaderna heller, men just nu känner jag mig FRUKTANSVÄRT okreativ.

Då jag inte har någon gitarr, så spelar jag inte gitarr. Inte för att jag är särskillt duktig på det, men det är kreativt.
Eftersom jag inte har något tv-spel, kan jag heller inte spela tv-spel. Jag är duktig på tv-spel, men det är inte sådär jättekreativt, så det går ett upp med gitarren. 1+2 och 2+1 blir båda 3.

Eftersom jag inte har något internet hemma heller, (på både gott och ont, då internet är både den största kreativitetsboven och en god möjlighet till att vara just det). Detta gör i alla fall att jag inte kan blogga så mycket som jag skulle vilja. Men det ger mig också en massa tid till övers för att jag göra konstruktiva saker. ¨

Då kommer vi till ett nytt problem.

Jag har inte så många att göra konstruktiva saker med. Pär har Julia, Elsa har Sean, Stina har sin granne, och är ofta upptagen. Mina flatmates är sällan hemma, och inte särskillt kreativa någon av dom. Dansken 1 och Dansken 2 har åkt hem. Även om jag har flera goda vänner, så känns det som att det börjar bli dags att söka upp nåt nytt och eget.

Jag lyssnar mycket sällan på musik längre. Jag skriver inte mycket längre. Jag tänker mer än nyss, men mindre än för längesen. Min hjärna behöver mer stimulans. Det ska jag nu också ge den, tänkte jag. 

Tre simpla steg. Kanske fyra. 

Först och främst ska jag köpa mig en musikspelare av något slag. Föreslagsvis en Mp3-spelare. Där ska jag lägga in musik som jag tycker är bra, som jag kan lyssna på när jag inte har viktigare saker för mig.

Jag ska också köpa en mus och alternativt en game-pad till min dator, så jag kan spela spel på den. (Där är också inkluderat att jag ska köpa några spel, fast det räknar jag inte till ett eget steg).

Det tredje steget är lite osäkrare. Det är att köpa papper och någon typ av rit-don, eventuellt färg-don.

Fullfyller jag alla dessa steg kommer jag bli fruktansvärt kreativ.

Det sista och mest osäkra steget är att köpa mig en gitarr. Jag tror inte att jag kommer göra det, men kanske! Man vet aldrig.

Jag ska nog ta och bli lite gladare när jag väl håller på också ...

Vi ses -

Joe

När jag var yngre, inte sådär värst mycket yngre, men för ett par år sedan, då jag i alla fall var omognare och mer fritänkande, så funderade jag ganska mycket över ganska många saker.

Saker, allt mellan himmel och jord. Funderade och filosoferade över många välformulerade meningar och tankar ... och jag gillade det.

För några månader sedan hände något.
En förtryckt tanke från min barndom poppade upp i mitt huvud.

Denna förtryckta tanke hade varit instängd i en låda väldigt länge. I alla fall med mina mått räknade. Jag vet inte hur gammal jag var när jag låg och grät på kvällarna, just för att jag tänkt så mycket på just denna förtryckta tanke. Jag var också för smart för att låta mig luras av alla tröstande ord som min mor och min far försökte trösta mig med. Framförallt min fars ord vet jag hjälpte mig inte alls.

Min mor sa dock:
- "Jag vet hur det är, Johan. Jag tänkte ungefär samma sak när jag var liten, men efter ett tag lärde jag mig att kontrollera det"

Jag insåg då att det inte fanns så mycket mer att göra än att rida ut stormen.

Jag kanske var 9-10 år på den tiden. Det vill säga 12-13 år sedan.
Jag började sakta men säkert att stänga in tankarna i en låda. Efter en stund var tankarna så pass instängda att dom inte kom ut, även om jag ofta satt med nyckeln i låset, eller till och med gång på gång öppnade locket för att kika in.

En dag för några månader sedan när jag satt hos Markus, flög helt plötsligt locket upp, och jag tappade kontrollen över allt som fanns där inne. Innehållet flög ut och lade sig över mina tankar som när någon häller en burk färg över en. Dom fanns överallt, i varendaste liten vrå av huvudet. Vad jag än tänkte på, så flög mina tankar tillbaka till lådan, det fanns referenser överallt.

Vid tillfället då jag tappade kontrollen över tankarna höll jag nästan på att svimma, och en stark ångest sköljde över mig. Efter den första sköjlningen så lade sig allt ganska snabbt, färgen hade lixom inte torkat in.

Men efter någon vecka började det gro små, små frön över hela mitt tankenät. Vart jag än vände min blick, spetsade mina öron eller riktade mina tankar, så fanns det en färgklick där som kunde referera till allt innehåll i lådan jag hade.

Detta trappades upp, dag efter dag, vecka efter vecka, tills en dag då jag inte kunde hålla emot längre.
Jag befann mig också då hos Mackan, och kände plötsligt: Det här fungerar inte.

Jag rafsade ihop mina saker på någon sekund, sa hejdå, och satte mig i bilen utan att Mackan hade en aning om vad som hände. På vägen hem höll jag på att bli tokig. Jag hade gasen i botten hela vägen hem, och körde som om det handlade om mitt liv. Det kändes också som om det gjorde det.
 
Timmarna efter det där var den absolut värsta kvällen i mitt liv.

Detta inträffade fem dagar innan jag åkte till Irland.

Men det var när den där lådan öppnades som jag inte längre kunde reflektera över saker i ett djupare perspektiv.
Jag kunde inte se på djupa filmer utan att må dåligt, jag kunde inte läsa djupa böcker, inte diskutera något annat än triviala saker med folk, och var mycket tystare än vad jag varit förut.

Ända sen explotionen har jag insett att det inte fungerade. Jag ville reflektera över saker, jag ville tänka, och jag ville känna mig smart.

Under fem dagar bedarrade stormen, och dagen då jag åkte till Irland hade det helt lagt sig.
Sen den dagen har jag mer eller mindre fokuserat från att skrapa bort varenda liten färgfläck i varenda liten tanke med målet att trycka tillbaka allt i den lilla lådan, där det egentligen inte får plats. Tankarna är större än alla lådor i hela världen, men då tankarna inte tar upp någon verklig plats, få fick dom plats i alla fall.

Under denna tiden har jag i princip inte kunnat göra någonting. Jag har fått knippsa av alla referenser till färgen under hela min vistelse här, och det är inte förän nu, fem månader senare, som jag egentligen har aggera anorlunda.

Det insåg jag idag.

Jag satt och lyssnade på Fredrik Lindström på Sommar i P1 för en stund sedan.
Han talade om människan och mänsklighet. För två månader sedan hade jag bara varit tvungen att stänga av. Riktat tankarna åt något annat håll. Men inte idag.

Jag tyckte det var intressant. För första gången på ett halvår kunde jag lyssna på en person som förmedlar sina djupare tankar. och framför allt: För första gången på ett halvår kunde jag själv REFLEKTERA över någon annans djupare tankar, och förvandla dom till mina egna.

Sommarprataren idag var en man som heter Max Tegmark. En Astrofysiker.
För några år sedan var Fysik ett av mina stora intressen, och det facinerade mig mycket. Rymden även så. Den senaste tiden har Fysik- och Astro-ämnen varit min största skräck. Jag har vänt blicken så fort jag fått syn på en bild av en planet.

När jag såg vad han skulle prata om blev jag väldigt intresserad, men samtidigt fick jag också en underlig klump i magen.

När jag började skriva detta hade jag lyssnat på hans program i 20 minuter.
Ett väldigt intressant program. Han talar om parrallella universa, existens, oexistens och allt abstrakt som har pajjat mitt huvud de senaste halvåret ... och jag tyckte det var sjukt intressant.

Jag har börjat tänka igen!

När jag efter min sverigeresa kom hem igen skulle jag packa upp min dator  som jag haft med mig under trippen.
Jag jag slet upp sladdarna ur facket där dom låg dök en kniv upp. En sån där svart mattkniv där man kan skjuta upp bladet eller bryta av det samma om toppen blivit slö.

Den kniven hittade jag i en låda när vi flyttade från summerhill, och stoppade den datorväskan för att den kunde komma väl till pass.

Det jag inser när den flyger ut är att den har lyckats gå genom säkerhetskontrollen både på vägen till och från sverige.

Först tänkte jag:
- "Tänk om dom hade hittat den. Va jobbigt det skulle varit!"

Sen tänkte jag:
- "Om jag lyckas smuggla med något sådant stort och förbjudet av en slump, tänk då vad jag, eller ännu värre, Någon illvillig kunnat smuggla med sig om dom verkligen hade planerat det"

Det hade kunnat få förrödande konsekvenser.

Därför bakar jag nu en moralkaka.
SKÄRPNING ALLA FLYGBOLAG/SÄKERHETSKONTROLLER - Tänk på att jag är flygrädd. Jag behöver inte veta att det är lätt att smuggla med sig knivar och andra otillåtna tillbehör.

Jag ska nog fan stämma Säve för att jag aldrig mer kommer våga flyga mer, och det är deras fel!

Här är i alla fall en bild på kniven, tillsammans med min klocka, som en referens över hur stor den egentligen är!

- "Kniven? RONJA...!"

Några snabba intryck från första dagen.

För det första var det en väldigt ego-boost att komma hem. Folk är glada, jag känner mig glad och jag känner mig omtyckt.

Faktum är att när Elin och Hanna (plus eventuella övriga passagerare) stannade till och jag såg två vackra leenden blev jag väldigt glad. Underligt varför jag blev så speciellt glad just då, men glad blev jag.

Första anhalt var Napoli. Kebabtallrik, två goda och glada vänner (ruskigt trevligt att se Oscar igen, Linus också) och ett ganska bra väder. Kebabtallriken smakade underbart, colan var precis lika god som sällskapet.

Videomix luktade som vanligt, och även Dennis var glad och sa:
- "Dyrt med snus i utlandet eller?"

Att sen komma hem var riktigt coolt. Först träffa Mor som var väldigt glad att se mig. Åka på rätt sida vägen, genom Haby och Öresten. Träffa Systra-mi, som jag (trots allt) saknat var också väldigt kul. Far lika så, att bara få diskutera goa saker ... inte mycket, men lite.

Åkte ner till Linus (Köra bil är för övrigt KUNGLIGT). Det var najs, kollade fotboll och snackade skit.

Jag åkte till Kim. (Köra bil är för övrigt underbart) Där möttes jag av en glad Lennart, som gav mig en bamsekram. Jag gick in, där ser jag en storleende Heidi som också ger mig en Bamsekram. Snackar lite och kim kommer in i rummet.
Han säger inget, utan verkar ganska oberörd. Han hämtar pizza, går runt i köket någon minut, innan en konversation utbyts på sedvanligt, gött och vanligt Albin-/Kimvis

Den gick ungefär såhär!.

- "Tjaa!"
- "Tjaaa!"
- "Tjaa!
- "Läget?"
- "Jo! Själv?"
- "Jo-o."
- "Gött som fa-an eller?"
- (Med höjda ögonbryn) "MMmm!"

Gick in på hans rum. Där fanns en stor säng och en liten tjej.

- "Hey" sa jag och sträckte fram handen.
- "Who is he?" Säger hon och vänder sig mot kim.
- "Albin" sa jag och log

Det var fortfarande konfunderat i den lilla tjejens ansikte, men kim berättade.
- "It's my mate in Dublin"
- "Ah" sa hon.

Maria var också där. Jag fick en kram av henne också. Inge av kim dock.
Nicole kom också ner. Även fast hon sa att jag var dum, så såg jag att hon var i alla fall lite glad att se mig.
Sara lika så.

Innan jag gick fick jag lova Lennart och Heidi att jag skulle hälsa på en gång till innan jag åker tillbaka. Heidi avslutade med:
- " ... Så jag kan laga mat till dig! Du får säga till om du vill ha något speciellt!"

Jag gick ut genom dörren, stängde till den, men öppnade igen och sa:
"Kålpudding!"

Sen gick jag.

Jag åkte till Markus. Där var det mesta sig likt. Ingalil gav mig en Bamsekram, och var även hon väldigt glad att se mig, vilket också det gjorde mig väldigt glad. Kul att se Mackan också, tro't eller ej!

Vi satt i köket över en timma och pratade om ditt och datt. Konversationerna var som vanligt goa, intelektuella och alla pratar i munnen på varandra samtidigt som jag försöker hålla talesrätten uppe (med blandat resultat).

Satt på mackans rum ett tag, snackade skit som vanligt. Gött.

Sen körde jag hem i natten. Lika gött som vanligt. Många intryck, gasar, bromsar och svänger.

När jag kommer hem känner jag hur jävla frisk luften är. Nattluften är underbar i hulu. Jag njuter bara, och ägnar L-J en liten tanke.

Väl inne ligger Bamse på golvet. Han är lika stilig som vanligt, och jag lägger mig bredvid honom en stund, innan jag gör mig i ordning inför natten.

Bäst under dagen:

- Dissen Oscar gav mig när han mötte mig och leendet som eftergick det samma.
- Leendet och "JOIE" Syster gav mig när jag försökte gömma mig under trappan, innan hon böghögade mig och katten! 
- Välkomnandet Lennart gav mig vid radhusgatan. Heidis lika så.
- Konversationen med kim.
- Nicoles och Saras skräck-glada uppsyn när dom såg mig.
- Hanna och Elins leenden från en bilruta. (Nästan det som gjorde mig gladast av någon anledning).

Det känns skönt att vara omtyckt. Det ger en ruskig Ego-boost. Jag är SÅ festsugen på lår-feseten på lördag!

Ps. Dagen efter vaknade jag av att min mor gav mig frukost på sängen. Far kom också in och sa att han behövde hjälp med lite saker. Efter frukost drog jag på mig shorts och skor, grabbade tag i en yxa och gick ut i skogen.  Far behövde björkar till att smycka inför systers student. Att bara kunna gå ut i shorts, yxa och skor i skogen var en underbar känsla. Att sen stanna till för att kissa precis där man ville var också gött. Det är inte riktigt som i dublin.
Att senare bara välja ut två fina björkar och våldsamt hugga ner dom var också en frihet. Jag gillar skogen!

Det är jävligt underligt ibland.

Det är jävligt underligt, ett:

För ett par år sedan utgjorde Moldy Peaches en stor del av musiken som lyssnades på, speciellt på fester. Jag köpte till och med en go skiva med moldy.

De senaste året/åren har dom dock inte spelat någon roll alls, eftersom dom inte varit någon del alls av musiken som lyssnats på. Kanske möjligtvis att jag dratt på någon av dom goa klassikerna någon gång, fast inte mer än någon sekund.

Igår var jag och drack en öl med en kvinna som verkar vara väldigt trevlig. När vi satt där och diskuterade allt möjligt, bland annat musik drar hon helt plötsligt upp MP. Först var jag lite smått chockad att hon över huvud taget gjrode det, då MP inte är ett av dom första banden man drar upp. Faktum är att man nästan aldrig gör det sådär spontant; Bara om man har en väldigt god anledning till det.

LJ drog upp det spontant, och det var cool.

Flera gånger idag har jag funderat på MP och att jag måste lägga överm er musik på datorn när jag kommer hem, däribland dom, förståss. (Det underliga är egentligen inte så underligt, mest coolt (och lite underligt) att LJ drog upp MP bara sådär.

Det är jävligt underligt 2:

Sen jag flyttade in i min nya lya (i söndags) har jag varit lite besvärad av att jag inte har något internet, då jag redan samma kväll glodde färdigt på andra säsongen av house, Carnevale är lite deprimerande och för att jag redan kollat genom alla filmer på datorn (minst två gånger, förutom Flash Gordon och Stargate, då dom också är lite deprimerande).

Idag (torsdag) satt jag dock och såg på tv. Eller DVD snarare, fast naturligtvis på tv:n. Arrested Development, en tokig serie. Jag inser då att jag hade sett en reklam för filmen Juno lite tidigare, och inser också att två av bröderna i AD också är med i Juno. Då börjar jag fudnera på Juno och tänker:
-"Den borde jag ladda ner, för den har jag inte sett."

Konsekvensen av den tanken blir automatiskt en annan tanke, eller snarare ett minne. Jag inser att Pär hade den på min dator. Kedjereaktionen av minnen sprider sig, och tillslut kommer jag ihåg att jag har fan visst en film på datorn som jag inte sett (tror jag). Tanken går:
-"Pär skickade över en film på msn precis innan han lämnade lägenheten, vilken var det nu igen?"

Jag kollar i mina mottagna filer, och skåda, där är den!
-"Vilken då?"
-"Juno, SÅKLART!"

Det är jävligt underligt, 1+2=3

Jag har precis kollat färdigt på filmen, och den är faktiskt väldigt bra. Folk säger att den är bra, men den var nog faktskt bättre än förväntat. Eller den VAR bättre än förväntat, då jag förväntade mig något i stil med Notting Hill eller Love Actually (filmer som är bra, men som man har sett flera gånger tidigare).

Tjejen som spelade Juno var supergullig, och påminde lite om LJ, fast det är nog bara för att jag gillar LJ och gillade bruden i filmen. Men dom hade lite samma drag i alla fall.

Då kommer vi till det som är grunden till hela denna avisen.

Jag har aldrig sett eller hört Moldy Peaches på något annat ställe än ur stereon. Inte på tv, inte i serier, inte ens på MTV, Musikbyrån eller Z-tv. I denna film, efter att jag suttit och funderat på LJ och MP ett tag, så inträffar Något Jävligt Underligt 1+2=3: Ja, naturligtvis. Any one else. Moldy Peaches. (Om låten nu heter så vet jag inte, men dom sjunger så i alla fall.

Faktum är att MP och den låten har en ganska stor roll i filmen, vilket gär det hela ännu coolare.

-"You're a part time lover and a full tume friend."

Nu återstår bara problemet att lägga in det här på internet, då jag inte har något internet hemma som sagt. Men jag tror lösningen blir att lägga in det på telefonen, ta med det till jobbet, och publicera det därifrån.

Inatt var jag på kalas.

Där bjöds det på tårta, sas det. Någon frågade mig om jag ville ha.

Jag ville inte vara sniken, så jag tackade nej.

Efter en stund ser jag någon komma gåendes med en stor bit smörgåstårta på tallriken, och jag undrade vart fan dom hade fått den ifrån.

- "Där borta. Dom sa ju att dom bjöd på tårta!"

När jag senare tänkte gå och ta Smörgåstårta blev jag stoppad.
- "Du sa ju att du inte ville ha, du får ingen!"

Ungefär där flippade jag, skällde ut vem-det-nu-var för att dom hade sagt att det var tårta när det i själva verket var smörgåstårta. Jag slog om kull stolar och bord. Jag välte tallrikar och kaffekoppar.

Vid denna tidpunkten kunde jag inte kontrollera mig längre, utan jag ställde mig på ett bord och ropade:
- "Får inte jag njuta av smörgåstårtan ska fa-an ingen annan göra det heller!!!"

Jag vet inte om jag får komma tillbaka dit något mer.

Jag skriver detta inlägget mest bara för att tacka Oscar.

"Varför?" kanske ni undrar, ni få som är kvar i bloggen.

Jo, så här är det:

Efter lördagens bravader och eftermälen låg jag i soffan mest hela dagen i söndags.

Inte alls för att jag mådde dåligt ... Nja, inte i huvudet eller magen i alla fall (möjligtvis i själen).

Efter att jag varit ute en sväng (jag var i Phoenix Park först med Elsa och Stina, Sen anslöt även Sean, Tidgh och Pudge och introducerade Hurling för mig), så gick jag hem och la mig i soffan igen, åter för att bara lida.

Då skriver min goda vän Oscar på msn och han frågade, som man oftast gör när man pratar med sina vänner: "Hur är det?"

Jag svarade ärligt och rakt hur det var, och vi pratade en stund om det.

Vi kommer in lite på musik, och han talar om att han håller på att sätta ihop en playlist för, Jag citerar: "Tillfällen då man har en kvinna jämte sig eller bara vill krypa ner under täcket och ta en powernap till perfekt musik."

Han frågar om jag vill hjälpa till, vilket jag naturligtvis ville. I timtal skickar vi låtar fram och tillbaka, spånar, spanar och spelar. (Och jag ska berätta för er, det är ingen lätt uppgift, för det ska inte vara någon playlist vilken som hellst, ingen (citerar igen): "MysMainia 2008", utan det ska vara kvallitet och mys.)

Jag gick flera gånger igenom musiken jag har på datorn och då jag har den på så många olika ställen så hoppade jag ganska mycket fram och tillbaka. Letade band, låtar och bara bra skit.

Jag inser då att jag har något som jag inte alls hade en aning om det skulle passa. Det jag visste var att det var lugn musik, och att jag hade laddat över den från Berra eller Mintel en gång i tiden då jag satt och snyltade på deras nätverk.

Jag börjar lyssna lite lätt.

"Solklart något för myslistan" sa jag till mig själv, innan jag på måfå drog iväg en låt till Oscar.
"Solklart något för myslistan, tummen upp!" svarar han glatt, samtidigt som jag fortsätter lyssna på låtarna.

Det dröjde inte många 10-sekundersintervaller innan jag inser att jag älskar det.
Och jag älskar inte bara 'det', utan jag älskar även henne ... Ane Brun!

En av dom bästa och intensivaste musikupptäckterna jag gjort på flera år. Vad jag kan komma på såhär på rak arm, så var det nog senaste upptäkten som kan tävla med denna Östermalm, men det var ändå en upptäckt som växte fram under flera kvällar av ständigt växlande musik i replokalen. Detta var annorlunda. Kärlek vid första ögonkastet.

Lite senare på kvällen loggar Stina in på msn. Hon var väldigt glad och trevlig, och jag frågar henne naturligtvis (uppspelt och full på kärlek som jag var):
-"Har du lyssnat något på Ane Brun?"
-"Nae, det har jag väl inte ... " svarar hon.

Jag berättade naturligtvis storyn som ni precis fått höra, om hur jag hade dragit det från en kompis dator, men aldrig riktigt lyssnat på det.

Då säger hon, underbar som hon är:
-"Jag tror hon spelar här i Dublin snart!"

Det finns inte, tänker jag. Vad är oddsen för det?

Jag kollar genast upp detta, och inser att det inte bara är snart, utan apsnart hon skulle spela. Det var idag, närmare bestämt.

Jag funderar hela måndagen om jag ska gå eller inte (och eftersom jag hade lite pengabekymmer var jag först ytterst tveksam), men efter att jag kommit hem och lyssnat ytterligare några timmar bestämmer jag mig för att: "Oavsett om jag fått pengar imorgon eller inte ska jag gå och se på Ane Brun. I värsta fall får jag låna."

Jag vaknar sent, vilket delvis beror på att jag också gick och lade mig alldeles för sent. Jag sätter på datorn för att kika om pengarna kommit in, men misslyckas med denna uppgift då internet för tillfället inte fungerar. Jag knatar iväg till jobbet, och tänker: "Kanske skulle prova ta ut pengar. Det kan ju hända att dom kommit in idag!"

Sagt och gjort.

När jag står där och väntar, som många gånger förr, på att meddelandet "Insufficient funds" ska dyka upp på skärmen, börjar det fladdra till i maskinen. Ut kommer kort och pengar i en hisnande fart, och jag inser i samma stund att kvällen är räddad.

På jobbet pratar jag med Elsa på msn. Hon och Sean ska också gå på Ane, så vi bestämmer oss för att mötas utanför.

Lokalen var en ritkigt härlig sådan. Hade varit en perfekt lokal för dolk att spela på. Ganska smal lokal, precis lagom hög och alldeles lagom stor scen, och ett härligt ljus.

Först är det en trevlig tjej som spelade som förband. Hennes namn kan jag inte komma på just nu, men flera av hennes låtar skulle absolut passa i myslistan, helt klart.

När Ane går på är det helt tyst. En underbar, förväntansfull och mysig tystnad.

Hon börjar prata, le och spela. Hon har ett leende som skulle kunna få vem som hellst att smälta, och smälte även det sista som var kvar att smälta av mitt hjärta.

Jag stod som i trans hela konserten, och myste ... Jag bara önskade att jag hade en kvinna bredvid mig eller bara fick krypa ner under täcket och ta en powernap. Så bra var det!

Folk är heltysta under hela konserten. Helt underbar stämning och ett helt underbart framträdande. Jag önskade att hon aldrig skulle sluta spela, och när hon väl slutat spela ville jag bara gå fram och krama henne (Men jag gjorde inte det, jag hade inte tid. jag var tvungen att skynda mig hem för att diska).

Så, det jag ville säga var:

Tack Oscar. Utan dig hade jag inte nu legat och lyssnat på Ane Brun.

... och framför allt är det (tillsammans med Stina) din förtjänst att jag fick uppleva det, antagligen, goaste och mysigaste gig jag någonsin varit på.

Cred!

Jag anlände precis till jobbet och inser att jag har glömt min väska med fotbollskläder på LUAS-vagnen.

Eftersom det är ganska begränsat med fot-utrymme på vagnarna, så kan man ställa sin väska (om man nu har en sådan) mellan säterna. Jag har inte gjrot det innan, eftersom jag varit rädd att glömma den.

Idag gjorde jag det och tänkte: "Shit, tänk om jag glömmder den där?!"

Efter vidare eftertanke bestämde jag mig ändå för att lägga väskan där.
Det var det sista jag tänkte på den.

Väskan inehöll inte så jädra mycket värdefullt, men några saker var irriterande:

Jag räknar inte med att få tillbaka väskan, så jag anser att allt är borta. Väskan inehöll:
  * Ca 40 kr i svenska mynt.
  * Mina vita (nu mer iofs trasiga) fotbollskor.
  * Mitt enda par fotbollssockar jag tog med mig.
  * Min mörka goaste huvtröjja (som jag snodde från kvarglömtsäcken på sundborn)
  * Mina svarta mjukisbyxor.
  * Min svarta Big Bear-t-shirt
  * Mitt munspel!

FETTA!